Dagen D
Det Ă€r inte ofta det hĂ€nder, men igĂ„r gick luften ur mig totalt. GĂ„rdagen var dagen D för Humlis. Dagen för veterinĂ€rbesöket pĂ„ MĂ€larkliniken. Vi sprang, longerade, röntgade, ultraljudade och bedövade. Som vilket hĂ€lteutredning som helst. Och hon var sĂ€mre. MYCKET sĂ€mre Ă€n sist jag longerade henne för 3-4 veckor sedan. 3-gradigt halt pĂ„ bĂ€gge fram och pĂ„ röntgen togs lite andra plĂ„tar Ă€n tidigre som utöver avsprĂ€ngningsfrakturen hon hade sedan tidigare visade lĂ„ngtgĂ„dda pĂ„lagringar i kotleden och begynnande artros i bĂ€gge fram samt ett kraftigt försvagad kotben i höger fram..Â
Â
Ja. Luften gick ur mig. VeterinĂ€ren började inte ens föreslĂ„ en behandling. Det finns verkligen absolut ingenting mer att göra för Humlan och av allting jag gjort sĂ„ har ingenting hjĂ€lpt. Inte stamcellerna, inte specialskoning, inte hennes specialbandage - ingenting. Det finns helt enkelt inte en chans för henne att ens leva ett drĂ€gligt liv som sĂ€llskapshĂ€st. Hon har kroniskt ont och det kommer inte att bli bĂ€ttre.Â
Â
Vilka dagar. Eufori i fredags och nu en avgrundsdjup bottenlös kĂ€nsla av misslyckande och otillrĂ€cklighet. Plötsligt stĂ„r jag inte lika stadigt pĂ„ jorden lĂ€ngre. I ett svep har mattan ryckts undan under fötterna pĂ„ mig och det enda jag kan i livet, det enda jag Ă€r stolt över att kunna vĂ€ldigt bra Ă€r snart inte lĂ€ngre en del av livet.Â
Â

Â
Jag packade ner mina ridklĂ€der i en lĂ„da igĂ„r. En lĂ„da som följer med mitt första flyttlass till ett förrĂ„d i SkĂ„ne dĂ€r polishögskolan vĂ€ntar pĂ„ mig i höst... Kan inte beskriva kĂ€nslan riktigt. Jag jobbar i en bransch som Ă€r ny för mig, Ă€r klar med skolan jag kĂ€nner till, ska lĂ€mna tryggheten som Ă€r mitt hem, har ingen hĂ€st att luta mig mot nĂ€r det blĂ„ser och ska börja en utbildning i en stad jag typ bara vet namnet pĂ„. PĂ„ 2 timmar spenderade pĂ„ MĂ€larkliniken igĂ„r blev jag totalt vilse och hamnade pĂ„ en klippkant jag nĂ„gonstans inte vĂ€ntade mig att pĂ„trĂ€ffa.Â
Â
Vet Ă€rligt talat inte vad jag ska sĂ€ga riktigt mer Ă€n att kĂ€nslan av att skicka en 100% oskyldig vĂ€n som man tog pĂ„ sig att rĂ€dda in i döden Ă€r obeskrivlig. Misslyckande tĂ€cker inte ens en brĂ„kdel av det jag kĂ€nner. OrĂ€ttvisan i att jag har ett orĂ€kneligt antal sommarnĂ€tter i livet kvar medan hennes dagar Ă€r rĂ€knade kĂ€nns ohanterbar.  Att hon ska dö efter allting som hon varit med om kĂ€nns ohanterbart. Att hon mĂ„ste dö fast hon aldrig gjort nĂ„got annat Ă€n vara glad och vĂ€nlig mot allt och alla kĂ€nns ohanterbart.Â
Â
Jag Ă€r sĂ„ ledsen. FörlĂ„t Humlis. â„ïž