Danai Doverholt 🦄

Det är inte ofta det händer, men igår gick luften ur mig totalt. Gårdagen var dagen D för Humlis. Dagen för veterinärbesöket på Mälarkliniken. Vi sprang, longerade, röntgade, ultraljudade och bedövade. Som vilket hälteutredning som helst. Och hon var sämre. MYCKET sämre än sist jag longerade henne för 3-4 veckor sedan. 3-gradigt halt på bägge fram och på röntgen togs lite andra plåtar än tidigre som utöver avsprängningsfrakturen hon hade sedan tidigare visade långtgådda pålagringar i kotleden och begynnande artros i bägge fram samt ett kraftigt försvagad kotben i höger fram.. 

 

Ja. Luften gick ur mig. Veterinären började inte ens föreslå en behandling. Det finns verkligen absolut ingenting mer att göra för Humlan och av allting jag gjort så har ingenting hjälpt. Inte stamcellerna, inte specialskoning, inte hennes specialbandage - ingenting. Det finns helt enkelt inte en chans för henne att ens leva ett drägligt liv som sällskapshäst. Hon har kroniskt ont och det kommer inte att bli bättre. 

 

Vilka dagar. Eufori i fredags och nu en avgrundsdjup bottenlös känsla av misslyckande och otillräcklighet. Plötsligt står jag inte lika stadigt på jorden längre. I ett svep har mattan ryckts undan under fötterna på mig och det enda jag kan i livet, det enda jag är stolt över att kunna väldigt bra är snart inte längre en del av livet. 

 

Jag packade ner mina ridkläder i en låda igår. En låda som följer med mitt första flyttlass till ett förråd i Skåne där polishögskolan väntar på mig i höst... Kan inte beskriva känslan riktigt. Jag jobbar i en bransch som är ny för mig, är klar med skolan jag känner till, ska lämna tryggheten som är mitt hem, har ingen häst att luta mig mot när det blåser och ska börja en utbildning i en stad jag typ bara vet namnet på. På 2 timmar spenderade på Mälarkliniken igår blev jag totalt vilse och hamnade på en klippkant jag någonstans inte väntade mig att påträffa. 

 

Vet ärligt talat inte vad jag ska säga riktigt mer än att känslan av att skicka en 100% oskyldig vän som man tog på sig att rädda in i döden är obeskrivlig. Misslyckande täcker inte ens en bråkdel av det jag känner. Orättvisan i att jag har ett oräkneligt antal sommarnätter i livet kvar medan hennes dagar är räknade känns ohanterbar.  Att hon ska dö efter allting som hon varit med om känns ohanterbart. Att hon måste dö fast hon aldrig gjort något annat än vara glad och vänlig mot allt och alla känns ohanterbart. 

 

Jag är så ledsen. Förlåt Humlis. ♥️