Danai Doverholt 🦄

Igår hade jag en sällan skådad skitdag. En riktig, jävla skitdag verkligen. 

Det vankades övning på skolan och för varje lektion och moment vi har nu märker jag att jag kommer ytterligare ett steg utanför min komfortzon, utan att få tiden att kliva in i bubblan igen och hämta hem lite självkänsla. Det är svårt som attan att prestera när man hela tiden känner sig obekväm, men det är såklart nödvändig och väldigt bra träning. 

Det märks dock på oss alla i klassen och på dynamiken oss emellan att nålsögat som är polisexamen blir mindre och mindre och att agnarna börjar sållas från vetet.  Det är några stycken som fått lov att sluta eller ta studieuppehåll, och vi som är kvar blir liksom tightare. Svetsas liksom samman av de komplexa problemen vi ställs inför, svetten som rinner, skotten vi avfyrar och lagstiftningen vi drillas i. Jag gillar det. Har aldrig hållit på med någon lagsport men på polisutbildningen är det verkligen det vi pysslar med. Ett lag. Alla ska med. Det är fint tycker jag! 

Man kan säga vad man vill om polisyrket men det jag tycker är bland det absolut svåraste är att vi måste lära oss att tvinga bort instinkter. Att inte lyssna när kroppen vrålar i varenda cell vad man ska göra. Vi kan ta ett slagsmål till exempel. Många människor kommer i ett slagsmåls inledning att krypa ihop, göra sig så små som möjligt och skydda sin bål och - om man har tur - sitt huvud. Man skyddar instinktivt sina viktigaste och mest oskyddade organ. En polis kan inte krypa ihop och gömma sig. En polis måste lära sig att gå till motattack, och dessutom göra motattacken så j*kla obehaglig för sin motståndare att denne backar. Så långt är det ju ganska självklart. Men vad gör man i en situation där man kommer in i ett rum med en 19årig tjej som sitter med en kniv mot halsen och ska ta livet av sig? Där finns inga motattacker i världen som kommer att hjälpa. Min personliga instinkt är att kasta mig över hennes kniv-arm, slita kniven ur händerna på henne och sen prata med henne, och vidta vidare åtgärder som psykakut osv. 

Problemet är att så bör vi inte göra. Istället ska vi försöka lära oss att kontrollera den här guturala instinkten, hålla oss på behörigt avstånd från en potentiellt farlig 19åring med kniv och prata henne ur situationen. Övermanna sina skrikande celler, andas djupt, och sakligt börja ställa frågor för att utreda vad som hänt. Medan hon sitter där med kniven riktad mot sin egen strupe.  

Och det, mina vänner, är riktigt, jävla skitsvårt.

Oavsett hur viktig vår egna säkerhet är så har de flesta av oss valt att bli poliser för att man - hur naivt det än låter -  vill hjälpa människor. Det är både livsviktigt och otroligt svårt att hantera den instinkten i skarpt läge när adrenalinet slår till och hjärnan går in i stabsläge.