Danai Doverholt 🦄

Idag var det äntligen dags att hoppa upp på Flugan igen efter ännu en liten microvila på några dagar. Hoppas det är slut på dem nu, haha... Såret ser iallafall väldigt fint ut men hon blev riktigt hängig av stelkrampsvaccinationen (stör ihjäl mig på att veterinären tyckte det var en bra idé, särskilt efter att ha läst på om hur stelkrampsvaccin funkar.....). Anyway. Tog en skrittvända på asfalt och körde sedan lite light-jobb i ridhuset för att komma igång igen. Mest travjobb och sedan väldigt lugnt galoppjobb i någon minut per varv innan vi skrittade av på asfalten igen. 

 

Jag tycker att hon börjar kännas riktigt trevlig i markarbetet nu och tänker börja lägga in lite mer sidvärtesrörelser och krumelurer framföver. Än så länge har jag mest ridit rakt fram och böjt henne inåt/utåt (med undantag för att jag ridit en hel del öppnor, haha) samt gjort ca 1 miljard övergångar 😅 Hade säkerligen kunnat lägga in svårare grejer betydligt tidigare men tycker det har funnits en poäng i att lära mig henne ordentligt först innan man ger sig in i saker som potentiellt skapar kommunikationsproblem eftersom de helt enkelt är något mer komplicerade. Så krumelurer och kondition står på schemat framåt.

Har införskaffat broddar nu så att vi kan cantra på galoppbanan och jobba upp lite flås där ute nu under lågsäsongen. Ska nog bli bra! LÄNGTAAAAARRRR tills hon har så bra kondis att man kan rida ordentliga pass med massor av galoppjobb - få saker går i ärlighetens namn upp mot att kunna sitta och nöta detaljer i galopp utan att hästen blir vrålflåsig efter bara något varv. Eller att hoppa en hel bana och känna att det finns krafter kvar - det är inte så dumt! 

Utöver att jag spenderat 6h av min lördag hos Flowis så har jag pluggat lite och så har jag och Sebbe varit och tänt lite ljus för våra nära och kära som inte finns hos oss längre. Min morfar är ju begravd i Dalarna så Sebbe (ängel som han är) körde mig till en liten sjö här i närheten där jag satt en bra stund och tänkte och grät lite och tände ljus för moffis och för Tango och för Silver och för alla andra. Det är kanske är en dum kliché från alla Disneyfilmer jag sett i mina dagar, men jag känner mig alltid närmre dem jag saknar där jag kan se himlen ordentligt, och särskilt om jag också kan få vara nära vatten. Det är någonting med hur vattnet rör sig och hur himlen ser ut ovanför denna ständigt föränderliga spegel som lägger själen till ro och låter en blicka inåt istället för att ständigt vara vaksam över omgivningen.