Danai Doverholt 🦄

Sådär. Då var det gjort. Mitt hus är sålt och plåstret är avdraget. Jag trodde plåster skulle sluta göra ont när de ryckts av, men istället känns det som om det bara är början och att huden under plåstret smittats av en annan typ av smärta. En som kryper inåt.

 

Mitt allra första hus som jag köpte som en vilsen och lite trasig 22:åring utan att ha en aning om vad det innebar att köpa hus. Mitt andrum, min plats på jorden. 

 

Inte längre. 

 

Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva hur viktig den här platsen har varit för mig. Det känns som om svenska är ett för fattigt språk och som att orden inte blir rätt hur jag än vrider och vänder på dem i olika konstellationer. Men jag ska ge det ett försök. 

 

Ända sedan jag satte min fot innanför ytterdörren på Kalvsbäcken 45 för första gången har de knakande trägolven, kurbitsen och den flagnande färgen omfamnat mig. Jag minns att jag kom in i hallen på visningen och sa till mamma på grekiska "Här måste jag bo".  Jag hade inte behövt titta på resten, egentligen. Jag bara visste att det här var min plats på jorden, och så var det med den saken. 

 

Jag har haft några av mitt livs värsta stunder och perioder i det här huset. Flera av ärren jag har i hjärtat och själen har uppstått under de tre år jag har spenderat i Kalvsbäcken. Men att komma hem till kluckande vatten, en gräsmatta som kräver klippning två gånger i veckan och ett hus fyllt till bredden av kärlek har alltid varit att linda in mitt ångestladdade jag i bomull. För det känns i väggarna att det här husets hundratioåriga liv varit ett liv där det har älskats av inte bara mig utan av alla som lagt sin hand vid det. Det sitter i de sneda innertaken och spröjsade fönstren, i vedspisen och i de timmrade ytterväggarna. 

 

Jag kan inte räkna kvällarna och nätterna då jag suttit ute ensam och bara lyssnat. På storlommens klagosång som ekat över vattnet, på småfåglarnas tjatter och på vattnet som slagit emot bryggan. Har ingen aning om hur många gånger jag bara lagt mig där och tittat på stjärnorna och tänkt på Tango och min morfar och alla andra som är där uppe och varit tacksam över att jag fått bo på en plats som känts helt nära dem.

 

Det är en ynnest och ett privilegium som är få förunnat att få spendera en tid i livet på en sådan plats. Jag är så innerligt, innerligt tacksam för alla hål i mig som det här huset läkt bara genom sin existens.

 

Jag känner mig så rotlös och så bortkommen över det faktum att jag inte kommer att åka hem dit mer. Det är ett beslut som jag tror är rätt, men som inte känns enklare för den sakens skull. 

 

Jag kommer att sakna det. Det är en iallafall en sak som är säker.

 

T a c k.