22000 klick och ett helt liv senare
SÄdÀr. DÄ var det gjort. Mitt hus Àr sÄlt och plÄstret Àr avdraget. Jag trodde plÄster skulle sluta göra ont nÀr de ryckts av, men istÀllet kÀnns det som om det bara Àr början och att huden under plÄstret smittats av en annan typ av smÀrta. En som kryper inÄt.
Â
Mitt allra första hus som jag köpte som en vilsen och lite trasig 22:Ă„ring utan att ha en aning om vad det innebar att köpa hus. Mitt andrum, min plats pĂ„ jorden.Â
Â
Inte lĂ€ngre.Â
Â
Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva hur viktig den hĂ€r platsen har varit för mig. Det kĂ€nns som om svenska Ă€r ett för fattigt sprĂ„k och som att orden inte blir rĂ€tt hur jag Ă€n vrider och vĂ€nder pĂ„ dem i olika konstellationer. Men jag ska ge det ett försök.Â
Â
Ănda sedan jag satte min fot innanför ytterdörren pĂ„ KalvsbĂ€cken 45 för första gĂ„ngen har de knakande trĂ€golven, kurbitsen och den flagnande fĂ€rgen omfamnat mig. Jag minns att jag kom in i hallen pĂ„ visningen och sa till mamma pĂ„ grekiska "HĂ€r mĂ„ste jag bo".  Jag hade inte behövt titta pĂ„ resten, egentligen. Jag bara visste att det hĂ€r var min plats pĂ„ jorden, och sĂ„ var det med den saken.Â
Â
Jag har haft nĂ„gra av mitt livs vĂ€rsta stunder och perioder i det hĂ€r huset. Flera av Ă€rren jag har i hjĂ€rtat och sjĂ€len har uppstĂ„tt under de tre Ă„r jag har spenderat i KalvsbĂ€cken. Men att komma hem till kluckande vatten, en grĂ€smatta som krĂ€ver klippning tvĂ„ gĂ„nger i veckan och ett hus fyllt till bredden av kĂ€rlek har alltid varit att linda in mitt Ă„ngestladdade jag i bomull. För det kĂ€nns i vĂ€ggarna att det hĂ€r husets hundratioĂ„riga liv varit ett liv dĂ€r det har Ă€lskats av inte bara mig utan av alla som lagt sin hand vid det. Det sitter i de sneda innertaken och spröjsade fönstren, i vedspisen och i de timmrade yttervĂ€ggarna.Â
Â
Jag kan inte rÀkna kvÀllarna och nÀtterna dÄ jag suttit ute ensam och bara lyssnat. PÄ storlommens klagosÄng som ekat över vattnet, pÄ smÄfÄglarnas tjatter och pÄ vattnet som slagit emot bryggan. Har ingen aning om hur mÄnga gÄnger jag bara lagt mig dÀr och tittat pÄ stjÀrnorna och tÀnkt pÄ Tango och min morfar och alla andra som Àr dÀr uppe och varit tacksam över att jag fÄtt bo pÄ en plats som kÀnts helt nÀra dem.
Â
Det Àr en ynnest och ett privilegium som Àr fÄ förunnat att fÄ spendera en tid i livet pÄ en sÄdan plats. Jag Àr sÄ innerligt, innerligt tacksam för alla hÄl i mig som det hÀr huset lÀkt bara genom sin existens.
Â
Jag kĂ€nner mig sĂ„ rotlös och sĂ„ bortkommen över det faktum att jag inte kommer att Ă„ka hem dit mer. Det Ă€r ett beslut som jag tror Ă€r rĂ€tt, men som inte kĂ€nns enklare för den sakens skull.Â
Â
Jag kommer att sakna det. Det Àr en iallafall en sak som Àr sÀker.
Â
T a c k.Â
Â

Â

Â

Â
Â