A decade
Tjosan vÀnner.
Visste ni att igĂ„r var det 10 Ă„r sedan jag började blogga. TIO!!!! Har alltsĂ„ hĂ€ngt hĂ€r inne med er i ett helt decennium. TĂ€nk att jag skrivit om allt ifrĂ„n högstadiet till studenten, ekonomiexamen och nu polisskolan. Om min första pojkvĂ€n Kevin, om alla underbara hĂ€star som pĂ„ ett eller annat vis lĂ€mnat sina hovavtryck hĂ€r inne och om hur jag mĂ„tt bra och mindre bra. Ni var med nĂ€r Tango dog och nĂ€r min morfar gick bort och jag har alltid kunnat hitta tröst i att fĂ„ ner mina kĂ€nslor i ord som har lĂ€sts av er. Tack för det.Â
Det har shoppats utrustning, trĂ€ningsklĂ€der, skolböcker och tĂ„gbiljetter i mĂ€ngder. Ni har sett mig köpa min första bil (och mopedbil) och kommer att fĂ„ se min och Sebbes nya tillskott inom snar framtid. HĂ€r har det hĂ€rjat en hel drös med nĂ€stan-nakna katter och en hel drös med boenden. FrĂ„n vĂ„r fantastiska hĂ€stgĂ„rd, till min första hyresrĂ€tt, via gĂ„rden igen till min första egna bostadsrĂ€tt, via nĂ„gra vĂ€ndor i Stockholm till tvĂ„ stycken hus i Dalarna och slutligen min senaste flytt ner till SkĂ„ne. Vilken resa vi gjort hörrni!Â
Â
Och vet ni vad det bÀsta Àr?
Nummer 1: SĂ„ mycket fantastiskt som jag fĂ„tt uppleva sĂ„ vet jag med sĂ€kerhet att nĂ„gra av livets finaste ögonblick fortfarande ligger framĂ„t i tiden.Â
Nummer 2: Jag har aldrig mĂ„tt sĂ„ bra som jag gör just precis nu. Det tog 25 Ă„r för mig att inse att lycka inte sitter i vilken bil man kör, hur tungt man lyfter, hur högt man tĂ€vlar eller hur stort midjemĂ„tt man har.Â
(Nummer 3: Jag bölade okontrollerat hela kvÀllen igÄr pga mental trötthetsbreakdown, men det Àr sÄdant man gör Àven nÀr man mÄr bra, bara sÄ att ni vet att det Àr OK att inte alltid vara pÄ topp Àven under de bra perioderna i livet).
Â
TACK iallafall. Tack för att ni vill hĂ€nga hĂ€r med mig och för att ni fortsĂ€tter vilja ta del av mitt fullstĂ€ndigt normala liv. Jag uppskattar verkligen det. Det enda jag skulle vilja Ă€ndra i mitt liv just precis nu Ă€r att ha min morfar i andra Ă€nden av ett telefonsamtal och en lurvig pensionerad 22-Ă„rig Tango och hennes fölis (som skulle ha fyllt typ 5-6 Ă„r iĂ„r) i ett stall i nĂ€rheten. Men livet har sin obevekliga gĂ„ng. Det har de hĂ€r tio Ă„ren verkligen bevisat. NĂ€tterna som badade i sorg och nĂ€tterna dĂ„ stjĂ€rnor tĂ€ndes och nĂ€tterna som pratades bort djupt försjunkna i framtidsplaner som aldrig kommer att hĂ€nda (thank god) har passerat och blivit till dagar av arbetspass och studier, dagar av evigt pendlande, dagar av grĂ€sklippning och numera hĂ€stlösa dagar.Â
Jag Àr innerligt, innerligt glad och tacksam för allting som jag av olika anledningar har idag. Och för saker som jag trodde att jag ville ha som ödet avlastat mig. En sak vet jag och det Àr att Àrren som ristats in lite hÀr och var under dessa tio Är aldrig kommer att bli lika djupa som skrattgroparna.
Â
Tack för dessa tio Ă„r vĂ€nner. Orkar vi tio till?Â
Â