Danai Doverholt 🦄

Tjosan vänner.

Visste ni att igår var det 10 år sedan jag började blogga. TIO!!!! Har alltså hängt här inne med er i ett helt decennium. Tänk att jag skrivit om allt ifrån högstadiet till studenten, ekonomiexamen och nu polisskolan. Om min första pojkvän Kevin, om alla underbara hästar som på ett eller annat vis lämnat sina hovavtryck här inne och om hur jag mått bra och mindre bra. Ni var med när Tango dog och när min morfar gick bort och jag har alltid kunnat hitta tröst i att få ner mina känslor i ord som har lästs av er. Tack för det. 

Det har shoppats utrustning, träningskläder, skolböcker och tågbiljetter i mängder. Ni har sett mig köpa min första bil (och mopedbil) och kommer att få se min och Sebbes nya tillskott inom snar framtid. Här har det härjat en hel drös med nästan-nakna katter och en hel drös med boenden. Från vår fantastiska hästgård, till min första hyresrätt, via gården igen till min första egna bostadsrätt, via några vändor i Stockholm till två stycken hus i Dalarna och slutligen min senaste flytt ner till Skåne. Vilken resa vi gjort hörrni! 

 

Och vet ni vad det bästa är?

Nummer 1: Så mycket fantastiskt som jag fått uppleva så vet jag med säkerhet att några av livets finaste ögonblick fortfarande ligger framåt i tiden. 

Nummer 2: Jag har aldrig mått så bra som jag gör just precis nu. Det tog 25 år för mig att inse att lycka inte sitter i vilken bil man kör, hur tungt man lyfter, hur högt man tävlar eller hur stort midjemått man har. 

(Nummer 3: Jag bölade okontrollerat hela kvällen igår pga mental trötthetsbreakdown, men det är sådant man gör även när man mår bra, bara så att ni vet att det är OK att inte alltid vara på topp även under de bra perioderna i livet).

 

TACK iallafall. Tack för att ni vill hänga här med mig och för att ni fortsätter vilja ta del av mitt fullständigt normala liv. Jag uppskattar verkligen det. Det enda jag skulle vilja ändra i mitt liv just precis nu är att ha min morfar i andra änden av ett telefonsamtal och en lurvig pensionerad 22-årig Tango och hennes fölis (som skulle ha fyllt typ 5-6 år iår) i ett stall i närheten. Men livet har sin obevekliga gång. Det har de här tio åren verkligen bevisat. Nätterna som badade i sorg och nätterna då stjärnor tändes och nätterna som pratades bort djupt försjunkna i framtidsplaner som aldrig kommer att hända (thank god) har passerat och blivit till dagar av arbetspass och studier, dagar av evigt pendlande, dagar av gräsklippning och numera hästlösa dagar. 

Jag är innerligt, innerligt glad och tacksam för allting som jag av olika anledningar har idag. Och för saker som jag trodde att jag ville ha som ödet avlastat mig. En sak vet jag och det är att ärren som ristats in lite här och var under dessa tio år aldrig kommer att bli lika djupa som skrattgroparna.

 

Tack för dessa tio år vänner. Orkar vi tio till?