Danai Doverholt 🦄

De sista, flämtande timmarna på 2018 är här nu. Äntligen. Jag ska vara ärlig med er. Jag trodde det här året skulle sluta helt annorlunda. Med andra personer, med andra nyårslöften. Men det kunde inte ha blivit bättre än att jag nu sitter här, 110 mil från där 2018 startade, i ett gråkallt Skåne.  

 

Vilket år. Mitt rakt igenom sämsta år någonsin. Jag har aldrig trott på när folk säger att de haft skitår. Ett helt år kan omöjligt vara dåligt, har jag resonerat. Inte heller hela mitt år har varit dåligt. Tvärtom har jag nog lärt mig mer om livet iår än vad jag gjort på mina 22 tidigare år sammanlagt. Jag har blivit kränkt, stampad på, förminskad, slagen, tillintetgjord och kuvad. Ord jag aldrig i min vildaste fantasi kunde tro skulle förekomma i samma mening som Danai. Jag har sagt upp mig från arbetsplatser, gjort mig av med hästar, trott att man kan laga människor med kärlek, gråtit, gråtit och gråtit. Jag visste inte ens att man kunde gråta så mycket. Jag har vridit och vänt på hela mig för att passa någon annan och haft den finaste av fasader och det höll på att ta kol på mig. På riktigt. Jag har lärt mig att psykisk misshandel finns överallt och jag kommer aldrig mer att vara tyst om det. Aldrig. 

 

Men så har jag ju en envis liten grekjävel i mig ändå. Som till slut gjorde vad som än krävdes för att överleva. Och de sista månaderna av 2018 blev tack vare det de allra bästa. Jag har min bästa vän Johanna i mitt liv igen, och henne har jag att tacka för MYCKET. Jag unnar alla en vän som henne, en sådan som bara finns där dygnets alla timmar. En sådan som stöttar i varje sekund man behöver det. En sådan som säger "om du inte orkar så orkar jag för två". TACK bae ♥️ Och ni andra, ni vet vilka ni är. Tack, från djupet av mitt hjärta verkligen. Jag hade inte existerat idag utan er.

 

Och så har jag tränat. Tränat, tränat och tränat. Och det kommer jag att fortsätta med. Och så har jag hittat mig sälv, mer än någonsin tidigare. Jag har hittat det som är jag och det som får mig att må bra. Humlan är på g igen och gladare än någonsin, jag har mittt lilla paradis-hus.. jaa hörrni.. Det är som om jag hittade mig själv där i spillrorna någonstans och jag kommer aldriog någonsin att svika mig sälv så hårt igen. Ur askan in i elden, eller hur? Thank u life for being awesome, trots allt.