Endgame
De sista, flĂ€mtande timmarna pĂ„ 2018 Ă€r hĂ€r nu. Ăntligen. Jag ska vara Ă€rlig med er. Jag trodde det hĂ€r Ă„ret skulle sluta helt annorlunda. Med andra personer, med andra nyĂ„rslöften. Men det kunde inte ha blivit bĂ€ttre Ă€n att jag nu sitter hĂ€r, 110 mil frĂ„n dĂ€r 2018 startade, i ett grĂ„kallt SkĂ„ne. Â
Â
Vilket Ă„r. Mitt rakt igenom sĂ€msta Ă„r nĂ„gonsin. Jag har aldrig trott pĂ„ nĂ€r folk sĂ€ger att de haft skitĂ„r. Ett helt Ă„r kan omöjligt vara dĂ„ligt, har jag resonerat. Inte heller hela mitt Ă„r har varit dĂ„ligt. TvĂ€rtom har jag nog lĂ€rt mig mer om livet iĂ„r Ă€n vad jag gjort pĂ„ mina 22 tidigare Ă„r sammanlagt. Jag har blivit krĂ€nkt, stampad pĂ„, förminskad, slagen, tillintetgjord och kuvad. Ord jag aldrig i min vildaste fantasi kunde tro skulle förekomma i samma mening som Danai. Jag har sagt upp mig frĂ„n arbetsplatser, gjort mig av med hĂ€star, trott att man kan laga mĂ€nniskor med kĂ€rlek, grĂ„tit, grĂ„tit och grĂ„tit. Jag visste inte ens att man kunde grĂ„ta sĂ„ mycket. Jag har vridit och vĂ€nt pĂ„ hela mig för att passa nĂ„gon annan och haft den finaste av fasader och det höll pĂ„ att ta kol pĂ„ mig. PĂ„ riktigt. Jag har lĂ€rt mig att psykisk misshandel finns överallt och jag kommer aldrig mer att vara tyst om det. Aldrig.Â
Â
Men sĂ„ har jag ju en envis liten grekjĂ€vel i mig Ă€ndĂ„. Som till slut gjorde vad som Ă€n krĂ€vdes för att överleva. Och de sista mĂ„naderna av 2018 blev tack vare det de allra bĂ€sta. Jag har min bĂ€sta vĂ€n Johanna i mitt liv igen, och henne har jag att tacka för MYCKET. Jag unnar alla en vĂ€n som henne, en sĂ„dan som bara finns dĂ€r dygnets alla timmar. En sĂ„dan som stöttar i varje sekund man behöver det. En sĂ„dan som sĂ€ger "om du inte orkar sĂ„ orkar jag för tvĂ„". TACK bae â„ïž Och ni andra, ni vet vilka ni Ă€r. Tack, frĂ„n djupet av mitt hjĂ€rta verkligen. Jag hade inte existerat idag utan er.
Â
Och sĂ„ har jag trĂ€nat. TrĂ€nat, trĂ€nat och trĂ€nat. Och det kommer jag att fortsĂ€tta med. Och sĂ„ har jag hittat mig sĂ€lv, mer Ă€n nĂ„gonsin tidigare. Jag har hittat det som Ă€r jag och det som fĂ„r mig att mĂ„ bra. Humlan Ă€r pĂ„ g igen och gladare Ă€n nĂ„gonsin, jag har mittt lilla paradis-hus.. jaa hörrni.. Det Ă€r som om jag hittade mig sjĂ€lv dĂ€r i spillrorna nĂ„gonstans och jag kommer aldriog nĂ„gonsin att svika mig sĂ€lv sĂ„ hĂ„rt igen. Ur askan in i elden, eller hur? Thank u life for being awesome, trots allt.Â
Â
2019, BRING IT.
Â

Â

Â
Â

Â

Â
Â

Â
Â

Â

Â
Â

Â
Â
Â
Â
Â