Danai Doverholt 🦄

Godafton på er!

Jag lever, haha.. Det är mycket nu, minst sagt. Kyckas få fullt upp även utan hästar varje dag.. Efter en fullkomligt fullproppad dag spenderar jag denna lördagkväll alldeles alena hemma i Kalvsbäcken. Har hunnit med en hemresa från Linköping, lunch med min familj, en liten shoppingvända, en sväng till Solarieöarna, ett riktigt grisigt bra ryggpass på gymmet och väl hemme har jag krattat hela trädgården och gjort lite vårfint. 

 

Det känns konstigt med en lördagkväll utan Gustaf, men ack vad jag älskar sådana här kvällar ändå. Krattar så svetten lackar under tröjan, nynnandes på "det som göms i snö" 527892 gånger om eftersom jag bara kan 2 rader ur refrängen, en hel kaskad av fåglar tjattrar i buskagen runtomkring mig, två lom glider i sakta mat omkring i vattnet i min lilla vik, en stor älgtjur betandes i viken brevid min och grannens glada kossor ute efter en lång vinter inomhus. Jag kan förstå att man vill bo i lägenhet med närhet till stan, affärer osv. Men ingenting går upp mot kvällar som dessa. Där jag är i livet just nu skulle jag inte byta bort detta mot någonting. Där sjön ligger som en spegel och jag - som nu - kan sätta mig ute och bara får vara jag. Det ligger någonting närmast meditativt över att kunna njuta till 100% av vad man har runtomkring sig just nu. Jag faller ofta offer för mina tankar i vardagen där så mycket handlar om prestation och perfektion, men här är jag bara jag. Här är tankarna stilla och själen helt i balans, och trots allt är jag så innerligt tacksam för allt som skett i livet som gjort det möjligt för mig att befinna mig just precis här, med just precis de människorna runt mig som jag har just nu. Alla sömnlösa ångestnätter, tdiga mornar, sena kvällar och alla psykiska hinder jag mött genom de senaste 3-4 åren var värda att gå igenom 100 gånger om för att hamna just precis här. Tack, livet.