Ride 'em fresh

Vilka kloka tankar ni kom med ang. att rida en trasig kuse frisk hörrni! Jag är verkligen glad över att den förhållandevis lilla följarskara jag har kvar nu när bloggen hamnat lite på is är så insatta och duktiga, samt att ni delar med er så frikostigt när jag kommer med mina funderingar. TACK för det! 
 
Min åsikt skiljer sig egentligen inte särskilt mycket ifrån vad majoriteten av er redan kommit fram till. Beroende på skadans karraktär och omfattning så är min grundinställning att det går att rida en häst frisk - även en halt sådan. Men jag är också av åsikten att det är fruktansvärt svårt. I rehab för människor krävs att man hela tiden känner efter och är försiktig med att inte belasta felaktigt eller i för stor utsträckning. En sådan försiktighet är i mina ögon väldigt svår att iaktta med våra härliga fyrbeningar eftersom vi omöjligt kan varken känna hur de känner eller veta exakt var det tar stopp. Det är i mina ögon helt enkelt en komplicerat gissningslek man ger sig in i om man ska göra någonting liknande.
 
För att utgå ifrån Humlan som ju är liiiite halt så tror jag att det handlar om att börja smått i alla aspekter. Korta pass med fokus på de små, små musklerna kring senor och leder som finsn där för att stabilsera. Är inte dessa muskler tillräckligt starka och aktiva kommer risken för skador ändå att vara återkommande, och det krävs dessutom ingen större belastning för att träna upp dem. Långsam skritt på ojämnt underlag (dvs - rakt ut i blåbärsriset i skogen) där supporterande muskulatur får jobba i allsköns olika vinklar. Som sagt viktigt att tempot är långsamt dock, annars är risken för alla möjliga spännande vrickningar överhängande för en ovan kuse, haha.. Därifrån tror jag på en kanske lite mer traditionell igångsättning med regelbunden upptrappning av tempo, tid osv. 
 
Hästarna är ju trots allt gjorda för att röra på sig och med en uppbyggnad av muskulaturen runtom leder tror jag att man åstadkommer och förebygger mycket. Det är en liten grupp muskler som jag tror att många (däribland jag själv) tar för givet och som man inte tänker på att träna och bygga upp. Man vill ju gärna fokusera på att bygga rygg, rumpa, osv. Men håller inte benen så hjälper det ju å andra sidan inte hur mycket man än försöker lägga lite gains på resten av kusen. 
 
Gäller det muskulära skador och överansträngningar tror jag defintivt också på ridning/motion. Även här är det ju såklart viktigt att få reda på exakt var skadan sitter så att man kan ta korrekt hänsyn till belastning och arbetssätt för att påskynda läkningen. 
 
Överlag tror jag att man ska ställa sig kritisk till utlåtanden och våga ifrågasätta våra allvetande veterinärer och kiropraktorer. Varför, hur, var när? Jag själv har litat alldeles för blint på veterinärer tidigare och det har lett till en jäkla massa pengar i sjön, felställda diagnoser och därigenom behandlingar som inte hjälper. En korrekt diagnos är ju trots allt grundläggande om hästen någonsin ska bli fri från skadan, och särskilt om man vill avhjälpa den med någon typ av gymnastisering är det ju av yttersta betydelse att diagnosen som ställts är korrekt. Att traska runt i långsam skritt i blåbärsrisen är dock något som alla våra kusar skulle må bra av oavsett friskhetsgrad tror jag!
 
 
 
Och för er som inte orkade läsa allt:
Steg 1: Våga fråga!
Steg 2: Våga rida! (alt tömköra men ja ni fattar)
 
 

Wondering

Godafton på er! 
Efter en helt fantatsisk dag med bättre hälften har jag nu slagit mig till ro i soffan medan han är iväg och patrullerar Östgötaslätten inatt. Idag har jag släpat med honom till Norrköping Horse Show och han har plikttroget suttit och lyssnat på mina långrandiga förklaringar om utrustning, ridvägar, hinderhöjder och bedömningsvarianter utan att klaga en endaste gång. Gulle honom!
 
(null)

På ett sätt känns häst-abstinensen lite stillad men å andra sidan har jag aldrig varit så sugen på att ha en tävlingshäst som nu. Jag tror det är där min motivation brustit för att vara ärlig - just i att inte kunna ha en tävlingsklar egen häst att jobba med utan att endast befinna migi unghäst-fasen med allt vad det betyder. Jag har ALLTID tyckt att det är fantastiskt kul med unghästar och det gör jag fortfarande, men någonstans där inne i mitt tävlingshjärta BRINNER det av längtan efter att få komma ut och tävla på riktigt.
 
 
 
 
 
Och ja. Många av er har säkert redan gissat det, men frågan jag ställde er i förrgår (eller när det nu var) var ju lite ledande.. För jag har ju faktiskt en trasig häst som bara går och skrotar.. För kanske, kanske skulle jag nog hellre vilja rida igång murmeldjuret än att betäcka henne. Kanske skulle jag vilja ge henne alla chanser hon kan få att ridas frisk och att få bli en hoppehäst trots allt. 
 
Mina lite mer konkreta tankar kring att rida en "trasig" häst fräsch kommer koimma upp imorgon eller måndag. Har inte riktigt ro nog att vara konkret i nuläget så det jag skrivit hittills låter som rapakalja, haha. Jag jobbar vidare på det helt enkelt, och gläds åt hur klokt ni resonerar samt vilken intressant feedback ni lämnar i vanlig ordning! 


MUST HAVE

Inte för att ignorera alla era otroligt intressanta kommentarer kring att rida hästar friska - men det här bara MÅSTE jag dela med mig av! Någonting helt icke-hästrelaterat och skittråkigt egentligen, men ack en sådan lättnad, haha. VARJE sommar lider jag om nätterna för att det är så varmt. Jag är en sådan som behöver arktisk kyla i sovrummet för att sova behagligt och det VÄRSTA jag vet är när man ska sova och hela kroppen bara klibbar fast i lakan och täcken och kuddar och gud vet allt. Att svettas när man sover är bland det värsta jag vet och på somrarna kan jag vakna dyngsur av svett på hela kroppen. Alltså så blöt att jag måste gå ner och torka av det med en handduk alt. ta en snabbuch beroende på hur pigg jag är. 
 
Men igår förändrades allt det!!! Igår köpte jag en budget AC (LUFTKONDITIONERING, inte sk. luftkylare eller fläkt alltså) på Clas Ohlson. En riktigt billig liten sak. Men WOOOOOW!! Inatt frös jag till och med när jag skulle sova!! Den är nedsatt med 1000;- för medlemmar nu och jag kan bara säga: KÖÖÖÖP till alla er som är trötta på pelarfläktar och annat strunt som inte kyler för fem öre. Sjukt, sjukt, sjukt bra! Den låter dock som satan så jag kommer ha den på under em/kvällarna och sedan slå av den när jag ska sova. Men gah - finally något som inte rånar en och som faktiskt fungerar. Ni kan hitta den här
 
 

Kan man rida hästen frisk?

Nu är jag nyfiken på vad ni anser om dagens rubrik!! Vad tror ni - kan man rida en trasig häst frisk?
Med trasig menar jag allt ifrån mindre hälta till muskulära stelheter/åkommor.
Då tänker jag mig alltså i likhet med att vi människor kan gå till en sjukgymnast för att avhjälpa olika skador som uppstått i kroppen eller träna kropppen rehab-inriktat på ett gym för att avhjälpa skador och bygga upp kroppen korrekt.
 
Mina egna reflektioner kring detta kommer att komma upp lite senare i veckan, men jag är verkligen otroligt nyfiken på vad ni tror!
 
 

One year

I lördags - den 12 maj - var det exakt ett år sedan jag satte min fot i trädgården i Kalvsbäcken. Då var det gråtrist, taket behövde bytas och det var en halv skog runt ena halvan av udden. Jag smög omkring där dagen innan visningen skulle vara, någon timme efter att jag hade sett annonsen på Hemnet. Jag var helt kär. Jag visste efter att ha kilat runt och tjuvkikat in i halvtomma rum med gammal, uttjänt inredning ströplacerade här och var att HÄR VILL JAG BO. Den 14 maj var jag på den första officiella visningen (med 23 st andra) och samma dag la jag mitt bud. Den 16 maj fick jag besked och den 19 (en vecka efter att jag först sett annonsen) skrev jag på kontraktet för att sedan flytta in den 9 juni. Det var med andra ord en ganska så snabb affär, haha.. 
 
Jag är så fruktansvärt stolt över att det här är min plats på jorden. Mitt första hus och jag kunde inte ha valt en bättre plats. Jag är så, så glad för den här lilla timrade stugan. Att jag får bo just här och ha det här som mitt är ingenting mindre än en dröm som gått i uppfyllelse. Jag älskar det!
  
Såhär såg det ut första gången jag satte min fot här (lite skillnad på grönhet trots nästan samma datum 😅) och under ser ni försäljningsbilder samt den sista bilden som jag tog för två minuter sedan 😍 

(null)

 
(null)


(null)

(null)


Flower power

Goddagens! 
Blommor för en smärre förmögenhet inhandlade under gårdagen och idag ska jag försöka hinna plantera så mycket det bara går 😍 Har en Gustaf till hjälp så det ska nog bli bra! 
I övrigt är det ju EUROVISION ikväll - årets höjdpunkt more or less 😍🙌🏻 Cheatday dessutom så här ska det inhandlas godis och snacks i MÄNGDER vill jag lova. Top day med andra ord, hörs! 

(null)


Yas

Gymmet klart och nu spenderar jag resten av dagen i solstolen på nya altanen. Blickar då och då ut över sjön som är lite blåsig och ler nöjt. Min plats på jorden och det är bannemig den bästa platsen jag vet. ❤️❤️ 

Imorgon ska jag och mamsen åka på roadtrip till favvo-handelsträdgården och storshoppa och så kommer livets kille hit på kvällen för att avnjuta Eurovision-helgen på nordligare breddgrader. Liiiiiivet!!❤️❤️❤️ 
 

(null)

(null)

(null)


Om att aldrig vara nöjd

Jag vaknar ofta på morgnarna nu för tiden med en känsla av att ha ett grådassigt missnöje vilande över mig. Det ligger som en dimma i sinnet och förpestar hela tillvaron med en avtrubbad känsla, som om jag har en snorkig kärring som inte är helt nöjd med någonting i livet i huvudet. Varför? Jag vet inte. Jag presterar på den nivå jag förväntas göra på de allra flesta plan i livet - egentligen. Men ändå vilar det en konstant känsla av otillfredsställelse och otillräcklighet över mig och jag kan inte dra någon annan slutsats än att det har med hästarna att göra.
 
Ingenting jag gör känns riktigt helt eftersom ingenting jag gör är lika insiktsfullt och noggrant uträknat som ALLT jag gjort med mina hästar under så många år. Jag tränar plikttroget och ganska så villigt på gymmet nästintill varje dag - men inte en enda övning i en svettig källarlokal kan mäta sig mot den precision jag tränat mina hästar med alla tusentals timmar på dammiga ridbanor. Jag har någon form av ytterst övergriplig kontroll på muskelgrupper och kostvanor men den är så otroligt basal att den inte på något plan går att mäta mot hur jag räknat på foderstater och träningsmängd för mina fyrbeningar under alla år. Jag har aldrig gillat att vara nybörjare på någonting, I aint gonna lie. Men jag har alltid tidigare kunnat luta mig emot att "häst - det kan jag iallafall". Det är en märklig känsla att inte få utlopp för allting jag lärt mig under alla år. En ibland övermäktig tomhet i att vilja träna och utvecklas men från en dag till en annan har jag ingen aning om hur. Hur bygger man styrka/vs volym? Hur blir man "symmetrisk"? Hur aktiverar man hela j*vla quadriceps-skiteps?  I HAVE NO IDEA. GAH. Jag kan så mycket och ändå är så mycket av det irrelevant i nuläget och det håller verkligen på att göra min inre kärring vansinnig. 
 
Men lite frustration över sin träning har väl alla upplevt antar jag. Kanske är det snarare att mitt självförtroende och stolthet får sig några rejäla törnar när jag inte längre är "expert" på någonting utan är underkastad alla i min närhet i det allra mesta. Kanske handlar det om att lilla fröken duktig (aka me) helt plötsligt inte får utlopp för sin duktighet någonstans. Jag vet inte. Men det är en skavande, trubbig känsla som lägger sig som en murken dimridå över hela tillvaron och ser till att hjärnspöken om otillräcklighet frodas och förökar sig hej vilt.
 
Och så säger de att hästar bara är en liten hobby. Pyttsan. 
 
 
 
 
 
 
 



Alena

Godafton på er! 

Tänk att folk fortfarande kikar in här trots hästbrist! Jag blir så glad att ni vill hänga på här i the bergochdalbana of life, haha! Just ikväll befinner jag mig i Gustafs soffa med en godipåse såhär cheat-dagen till ära. Gustaf är på sitt nattjobb och jag är alldleles, alldeles ensam. Jag sticker hemöver imorgonbitti och taggar för en kortvecka med att hoppa in på ICA för ett eftermiddagspass. Det är inte så dumt att vara tillbaka där då och då, för den sociala biten (och OB:n, hahaha).  
 
Om ni vill läsa om någonting som SUGER så kan jag bara upplysa er om att distansförhållanden SUGER. Allt det här romantiska snicksnacket om hur bra det är med lite avstånd, att man får längta lite och hinna sakna någon och så vidare - IT IS A FUCKIN' LIE PPL. Asfgjkdlljhgh det är varken romantiskt, kul eller någon annan positiv känsla i världen att veta att man har två och en halv ynklig dag i veckan med den man vill spndera varenda sekund i livet med. UGH. Ångest delux, varenda vecka. 
 
Jaja. On a more positive note så tänkte jag avsluta det här inlägget med att tala om för er att jag med 99% säkerhet har bestämt mig för att Ike får bli pappa till Humlisens bebis. Läser och läser om honom och blir mer och mer såld på hans ridbarhet och "bounciness", och så är han ju dessutom galet snygg att titta på - vilket ju aldrig är fel ;) Hon brunstar nu, men har fått till mig att det är bättre att vänta till nästa brunst på förstagångsmammor. Vi får väl se om det visar sig vara en bra idé eller ej. 
 
 
 
Nu ska jag lindra mina sorger  och funderingar med en promenad runt ån här i Linköping en fin kväll som denna. Inlindad i Gustafs bomberjacka och enorma tröja ska jag nog överleva även denna kväll, haha. PUSSHAJ peeps!
 
 

Work it

Godafton på er! 
En mycket nöjd men helt slutkörd grek slår sig ner i soffan efter en produktiv dag. Det svåra med mina dagar nuförtiden är dock att de liksom inte känns produktiva eftersom jag inte varit i stallet.. Och jag måste erkänna att det börjar klia lite i fingrana efter att få komma upp på allas våra fyrbeningar igen.. En stor portion av min identitet och min självbild sitter ju i just hästar och jag börjar känna mig tom, vilsen och lite smått värdelös utan dem i mitt liv på daglig basis.. Hästar är ju det enda i livet jag kan utan och innan. Man kan väcka mig mitt i natten och fråga om bettyper och täckessorter och jag kommer att svara på en millisekund. Hm.. Det är svårt det där. Att sakna något som ger en press och stress av olika slag. Funderar vidare på den nöten helt enkelt. Meanwhile sköter sig Hampus som en liten diamant och Humlis brunstar. Väntar dock till nästa brunst, på inrådan av van uppfödare.
 
Har en majdag som denna hunnit med jobb, en legday mina stackars spiror sent ska glömma samt en fixarkväll av rang i trädgården. Och icke att förringa är dessutom att jag lagat mat - vilket jag gör ca 1 gång var tionde dag, haha.. Och så fick jag ett litet ryck och beställde hem ca 7874763 kosttilskott pga är trött på att köra "au natural"(har precis lärt mig dricka Nocco liksom, vem är jag ens) i träningen och vill kunna ge det lite mer nu när jag inte har någonting annat. Jag kan ju dock INGENTING (alltså NADA) om kostillskott och gainers och PWO:er och EAA och BCAA och allt vad det heter, och min bättre halva hade tenta som han satt med när andan föll på, så nu kommer det väl hem ett paket gott och blandat som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Det blir kul! 
 
Fun fact: det har nu tagit mig 40 min att bestämma om jag kunde lägga ut den här bilden eller inte. Vem i helskotta är jag att stå och spänna mig och tro att jag vet vad jag håller på med? Som tränat i typ ett halvår? 😅 Är inte min armar väldigt fläskigt oproportionerliga? Ser inte röven liiiite liten ut ändå? Efter 40 min kom jag iallafall fram till "fuck it". Känns som en rimlig slutsats.
 
 
Imorgon ska jag hinna med att hälsa på Hummus iallafall och pussa på henne. Och i övrigt jobbar jag såklart och sitter just nu med en e-handel där 6282992 säljande texter ska skrivas, köpvillkor ska upprättas och lite annat småpul ska vara på plats innan den lanseras. Iallafall Beta-versionen av den. 
Jag trodde nog aldrig att jag skulle jobba inom byggbranschen. Trots allt är jag ju en liten akademiker at heart. En lantis måhända, men ändock en liten nörd. Jag är ensam kvinna på min arbetsplats och jargongen är inte alltid särskilt rolig vill jag lova. Men det är vad det är. Jobbet i sig är väldigt spännande och det är få förunnat att få gå in i en sådan ansvarsfull roll jag har fått ta mig an. Och så har jag ju möjligheten att få sitta i biblioteket på högskolan och jobba vilket är ah-mazing. Man ska nog inte klaga ändå, haha. Det är gött att leva. 
 
 
 

Valborg

Godafton!
Sitter och lyssnar på Håkans fina "Valborg" en kväll som denna. Är själv hemma med kurrisarna och jag ska strax dra på en ansiktsmask och glo på film. En lagom ansträngande dagen efter Valborg för en pensionär som var i säng 00.00 (helt slut, ska tilläggas, haha) med andra ord. Det är grått ute och jag känner mig mer melankolisk än jag någonsin känt mig tidigare tror jag, haha. Jävla väder och tankar som spelar spratt med en alltså. Och så lite sorglig musik på det!
 
JAJA. Nog om det. Jag har fått en finfin update från HampeStamp som hälsar att han sköter sig prima ballerina nere i Holland iallafall. De har provhoppat honom lite nu och trots att han drar lite så ser sprången riktigt trevliga ut, så kul att se! Allt vinterlurv är borta och han har satt sin fina sommarpäls nu också. Gullegubben, saknad är han allt även om jag är ganska nöjd med livet som det ser ut just nu ändå. Kommande veckor kommer de att fortsätta att bara egentligen fortsätta att jobba honom och stärka honom i det han behöver mest hjälp med. Det kommer även ut en riktigt duktig hovis som ska kika på honom och se hur man kan sko honom för att underlätta för hans svagheter osv. Väldigt seriöst och otroligt fint ställe är han på och jag tvivlar inte en sekund på att han är i de bästa av händer. 
 
 
 
Nu ska jag äta babyplommontomater och jordgubbar till middag pga orkar inte laga mat och dricka mjölk direkt ut kartongen bara för att jag är vuxen och för att jag kan. Något måste man väl få i utbyte mot att växa upp 🤷🏻‍♀️ Ciao!! 

Bliss

Godafton på er!
Jag lever, haha.. Det är mycket nu, minst sagt. Kyckas få fullt upp även utan hästar varje dag.. Efter en fullkomligt fullproppad dag spenderar jag denna lördagkväll alldeles alena hemma i Kalvsbäcken. Har hunnit med en hemresa från Linköping, lunch med min familj, en liten shoppingvända, en sväng till Solarieöarna, ett riktigt grisigt bra ryggpass på gymmet och väl hemme har jag krattat hela trädgården och gjort lite vårfint. 
 
Det känns konstigt med en lördagkväll utan Gustaf, men ack vad jag älskar sådana här kvällar ändå. Krattar så svetten lackar under tröjan, nynnandes på "det som göms i snö" 527892 gånger om eftersom jag bara kan 2 rader ur refrängen, en hel kaskad av fåglar tjattrar i buskagen runtomkring mig, två lom glider i sakta mat omkring i vattnet i min lilla vik, en stor älgtjur betandes i viken brevid min och grannens glada kossor ute efter en lång vinter inomhus. Jag kan förstå att man vill bo i lägenhet med närhet till stan, affärer osv. Men ingenting går upp mot kvällar som dessa. Där jag är i livet just nu skulle jag inte byta bort detta mot någonting. Där sjön ligger som en spegel och jag - som nu - kan sätta mig ute och bara får vara jag. Det ligger någonting närmast meditativt över att kunna njuta till 100% av vad man har runtomkring sig just nu. Jag faller ofta offer för mina tankar i vardagen där så mycket handlar om prestation och perfektion, men här är jag bara jag. Här är tankarna stilla och själen helt i balans, och trots allt är jag så innerligt tacksam för allt som skett i livet som gjort det möjligt för mig att befinna mig just precis här, med just precis de människorna runt mig som jag har just nu. Alla sömnlösa ångestnätter, tdiga mornar, sena kvällar och alla psykiska hinder jag mött genom de senaste 3-4 åren var värda att gå igenom 100 gånger om för att hamna just precis här. Tack, livet. 
 
 
 
 

Did u know

Goddagens på er!
Hela den här veckan har varit något kaosartad, varför jag inte kunnat uppdatera er särskilt väl. Sorry 'bout that! Måndagen och gårdagen spenderade jag brottandes med jobb och gym och samma visa gäller ju faktiskt även idag. Idag är egentligen vilodag från gymmet men jag pallrade mig upp imorse för att köra ett lättare cardio-pass för att kunna starta arbetsdagen med lite endorfiner och nöjdhetskänsla. 
 
Endorfinerna och tillfredsställelsen blev dock kortvariga efter att jag kom ut till bilen och uppmärksammade en pyspunktering AV RANG på vänster bakdäck. Biljäkeln hade varnat mig om förändring i däcktrycket på g till gymmet imorse, men det var då ingen dålig punka för däcket var TOTALT platt efter att jag var klar där. Rasslade runt nästintill körandes på fälgen till närmaste mack och fyllde på alla 4 däck (däcktrycket i trasiga däcket var 0.0 bar HAHA) och i panik spenderade jag därefter halva morgonen med att ringa/åka runt till olika däckfirmor för att få det lagat innan hemgång idag. Som tur är hittade jag en snäll gubbe på en liten firma som kunde trycka in en lagning av lilla Hugo bland alla däckbyten som äger rum nu. Puh! Imorgon ska han få på sig sommarskorna också. 
 
 
 
Hampus sköter sig fortsatt finfint nere i Holland iallafall. Jag har haft så oyroligt fullt upp med annat att jag inte gjort några större efterforskningar, men av bilder och meddelanden fråm My att döma så mår han som en kung - precis som han förtjänar. Fina killen.. Det gör lite ont att säga men jag är så nöjd med att han är där och får den uppmärksamhet och ridning/träning som han förtjänar. Det känns faktiskt skönt att kunna träna innan jobbet och sedan kunna åka HEM och få saker gjorda i FLERA TIMMAR inan jag ska sova. Konstigt men skönt.



Unreal

Igår hade jag tänkt sätta mig ner på kvällen efter att Gustaf åkt till jobbet för att skriva några rader till er. Men så fick jag reda på att Tim Bergling hittats död. Hela kvällen igår och stundvis under dagen idag har jag drabbats av en orimligt stor känsla av sorg. Jag kände inte honom, men som så himla många andra har jag funnit ro, glädje, tröst och så mycket mer i hans musik. Genom den har han funnits med mig på mina första utekvällar, genom uppbrott med pojkvänner och under kvällar jag av olika anledningar aldrig kommer att glömma. Han gav mig och min bror en theme song, var med mig i mitt headset konstant när jag flyttade hemifrån och kände mig totalt vilsen och ensam, gick på repeat när jag först köpt mitt hus förra sommaren och precis flyttat in. Jag - och alla vi andra - kommer aldrig att kunna tacka honom nog för alla minnen vi skapat till hans musik. För alla gånger han satt toner till saker vi känner. 

Ikväll - liksom igår kväll och många kvällar framöver - kommer hans musik med all säkerhet att eka över hela världen. Jag hoppas att han ser det och ser hur uppskattad han var av så många människor. Jag är verkligen så, så bedrövad över att en så ung människa var en så trasig själ. Ni som har sett hans dokumentär förstår nog. Vila i frid, allas vår Tim Avicii Bergling. Fy fan. 
 
  (null)


WINNING

I DID IT!!!!! Min pitch igår genererade stooooora investeringmöjligheter för digitalisering i företaget jag jobbar på! Beröm för presentationen! Beröm för idén! Aldrig varit så stolt över mig själv någonsin! Min första helt egna pitch framför så många hårdhudade personer och det gick så himla bra trots att jag var så fruktansvärt nervös. GAAHASSFHJLLAKJKAHAHH. Idag ska jag sluta lite tidigare än vanligt och köpa gofika. Daaaaaamn!
 
 
 
 

25 minuter utanför en comfort zone

Det är någonting speciellt med att klara av någonting man känner sig osäker och otrygg inför. Att som nyexad 23åring kliva in i ett konferensrum med sin chef och hålla en presentation för ett tiotal myndighetspersoner i åtminstone dubbla sin egen ålder och med chefens ögon på en var kanske inte av de utmaningar jag sett mest fram emot att genomlida i mitt liv. I receptionen möts jag av bekanta och icke-bekanta människor som även de är betydligt äldre än mig och som jag vet driver relativt, stora, framgånsrika bolag. Och här står lilla nyexade jag med min Powerpoint och ska övertyga ett antal nyckelpersoner om att just vår idé är den de ska satsa på. 
 
På skakiga ben, med lite darr på rösten, svetten påtaglig under min blazer som jag vet är liiite för tight och med hjärnblockaden runt hörnet började mitt framförande idag. Prick klockan 09.00. Precis enligt plan. Klapprande tangenter och blickar som var fastsugna i skärmar framför dem istället för mig. Lite lätt panik, men annars så! Sakta, nervöst och lite "ööööh-igt" kräääälar sig presentationen fram till höjdpunkten. Samma powerpoint som jag tränat på säkert 75ggr känns plötsligt främmande?? Bytet av bild kommer på lite fel plats?!?! Tar det längre tid än vad som är tillåtet? Vad är klockan? Väldigt märklig känsla med alla dessa tankar farande i huvudet samtidigt som min mun och min kropp pitchar för fulla muggar och faktiskt gör det ganska bra efter en liten uppstartsträcka av dödsångest. 
 
Väl i mål konstaterades att inga frågor kvarstod för publiken efter min ganska så grundliga presentation, och vår kontaktperson på Almi creddade pitchen. Vilken lättnad!!! Jag överlevde! Chefen var nöjd, vår kontaktperson som också hjälpt mig att utforma vår ansökan var mer än nöjd och JAG DOG INTE!!! Kan inte med ord beskriva vilken käftsmäll av lättnad "Det där gick ju skitbra! Vilken presentation!" innebar. Så få ord från rätt person och så stor känsla i yours truly. Peeps! Jag överlevde! Det gick bra! Min pitch som jag stretat med ett bra tag uppfattades som "skitbra"!
 
 
 
Vill avslutningsvis bara säga en kort grej. Det här med komfortzoner hörrni. Vilken grej! Vilken utomordentligt stor känsla av självbestämmande det är att kliva ur den och klara av någonting man inte tror är möjligt. Sakta men säkert stretar man och tänjer undan för undan på gränserna för bubblan av trygghet. Gör den större och större och inser att man kan mer än man tror om man bara vågar ta kliven över gränsen då och då, trots att hela kroppen skriker att man kommer dö. Recommend recommend! 

Presentation

Godkväller på er! 
Effektiv dag snart till ända och idag tog jag mig faktiskt en vända på löpbandet på gymmet efter jobbet. Det var varken kul eller skönt men nu efteråt är man ju en liten nöjd grek ändå. Har såååå mycket vätska i kroppen så behöver verkligen svettas ut lite känner jag. Min pulserande huvudvärk lättade lite efter lite löpning + magträning vilket var väldigt skönt. Har varit tung i huvudet sedan i söndags.. Inget som inte lite svett, riktigt mycket hård electro och endorfiner kan råda bot på minsann, haha. 
 
Imorgon har jag en sjukt viktig pitch att göra på jobbet så jag har repat hela dagen inför den. Har en killer-powerpoint som jag knåpat ihop att luta mig mot men jag är SÅÅÅÅÅ nervös. Fruktansvärt vidrigt nervös verkligen. Om någon av er sitter inne på några tips för oss som blir så nervösa att man tappar talförmågan och tankeverksamheten så HOLLA' AT ME för jag vet inte vart jag ska ta vägen riktigt. Är väldigt talför som person och har inga problem att stå framför folk egentligen, men just när det är så mycket (typ till exempel en halv miljon pengar) som står på spel blir jag lite smått pirrig kan man väl säga. 
 
Jaja. Lååååång dusch, en liten ansiktsmask och några vändor till med min spök-publik ska väl göra susen innan jag dejtar kudden inför morgondagen. Puh. Wish me luck peeps! 
 
 

Mondayyyy

Godmorgooooooon! 
Eller goddag är väl kanske ett mer lämpligt uttryck. Dagen till ära befinner jag mig på Högskolan Dalarna där jag får spendera lite jobbtid om jag vill. Falun är lite sisådär på många sätt (även om jag trivs väldigt bra här), men biblioteket på högskolan är verkligen en pärla. SJUKT motiverande ställe att dimpa ner i för att ta tag i jobb som annars kan kännas lite tråkigt. Tacksam som attan över att kunna sitta här och få lite jobb undanstökat. 
 
Anyway. Jobbar till i em som vanligt och tänkte ta en liiiten vända förbi gymmet sedan. Lite borde väl inte skada? Lite får väl kroppen tåla ändå? Blir ju helt TOKIG utan någon motion öht och mina ben och min själ SKRIKER efter en rejäl legday och lite endorfinrus. Gah. Kaaanske sen. Eller kanske inte. Den som lever får se. 
 
Har iallafall hittat två hingstar jag gillar riktigt mycket till Humlis! Casanova Hästak och Ike, bägge från årets bruksprov. Jag tror jag kollade in dem bägge förut (kanske var det någon av er som rekommenderade dem). Gillar helt klart Ikes ridbarhet enormt mycket men tycker Casanova är en ball liten gummiboll ändå. Tyvärr ser han lite mer preppad ut i sin teknik medan Ike ser väldigt naturligt "bouncy" ut.. Decisions, decisions!!
 
Ike:
 
 
 
Casanova: Tyvärr är detta enda filmen som finns på honom på YT. Den på FB visar mer naturligt försiktiga språng tycker jag, men nog är det skillnad på ridbarheten allt.... 
 
 
 

Weekends

Goddagens på er! 
En söndagseftermiddag som denna spenderar jag i soffan hos Gustaf medan han är och tränar. Jag är helt ur fas med träningen just nu. Har noll motivation och har dessutom en seg förkylning som ligger och lurar. Väck inte den bjrön som sover heter det ju, och i och med att jag ofta känner av den ganska rejält på morgnar och kvällar så får träningen ligga lite på is. Ugh. Bara känner hur kilona rasar in över mig - utan både häst och träning - gah! Å andra sidan så är det också helt sjukt att tillåta sig att tänka så, så jag försöker fokusera på att jag behöver ta igen mig nu för att orka köra på med bra kvalité senare. Men det tär på en vinnarskalle vill jag lova, fy vad det tär, haha.. Dessutom har jag och G kommit överens om att bara käka godis en dag i veckan (eftersom vi annars smäller i oss ALLT från glass till lösgodis till chips osv från att vi ses på fredagarna tills vi skiljs åt på söndagarna, hehe...). Med andra ord sitter jag nu här lite moloken över att det är söndag och jag strax ska åka hem, med resterna av gårdagens godispåse ropandes på mig från köksbänken. So near, but yet SO far away.. 
 
Har fått lite efterlängtad uppdatering från HampeStamp också och han verkar ha tagit resan med ro. Han har fått lite enklare jobb i form av longering och lite sådant i några dagar nu och snart hoppas jag att de tycker han käkar bra nog och ser tillräckligt tillfreds ut för att de ska få börja jobba honom "på riktigt". Han är ju en liten mammagris ändå. Enda gången han varit hemirfån utan mig var när han var hos Cornelia för 1,5 år sedan och då var han superådlig i magen, åt dåligt och sådär. Men han har väl mognat lite sedan dess hoppas jag. Det ska i vilket fall som helst bli kul att få följa. För er med, hoppas jag! 
 
(null)

 
Håller tummarna för att er helg varit toppen och att ni är laddade till tänderna på ny vecka. Det är inte jag (haha), men efter att ha botat mitt blodsockerfall (med köttfärs och ris FYI - inte godis.....) så ska nog även denna grek ha lite motivation att ta av. Ärt en sucker för blodsockerfall alltså, det påverkar mig något kopiöst. Anyway. Må bäst! Ciao. 


What's happening

Hey gang! 
Ville bara ta tillfället i akt att uppdatera er lite om vad som händer i livet! Jag är vid gott mod trots att jag på flera sätt haft en taskig start på året. Jag har dock bestämt mig för att det inte spelar någon roll hur taskig livet är. Jag har världens finaste familj, mitt lilla hus, världens bästa Gustaf och så himla mycket andra saker att vara så jäkla glad för, ju! Har kommit till insikt med att väldigt mycket handlar om perspektiv. What you think is what you attract, typ. Så himla basal men så himla viktig tanke ändå. Tänk bra tankar så kommer bra saker att hända. As simple and as hard as that!
 
När det kommer till att jag valt att lämna iväg Hampus ett tag så har jag från flera håll blivit rådd att inte göra det. Jag har velat länge över detta beslut. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Vad gynnar honom mest? Vad passar i mitt liv just nu? Är My och Zach rätt personer för honom? Vad ska jag göra med all min fritid? Vill inte jag rida honom? Eller rida överhuvudtaget? Är kostnaden rimlig? Och så vidare. Tankar som spinner runt som hamsterhjul på crack i huvudet på mig, hela tiden. Men vet ni? Just nu är jag fullständigt mätt på ridning. Och det är SÅ SVÅRT för mig att erkänna det för att jag har så höga förväntingar på mig själv. Jag fullkomligt totalälskar de här fyrbeningarna. Jag älskar ju att tävla. Gillar ju att jobba hårt för att se små, små resultat. Alla (inklusive mig själv) vet ju att hästar är jag. De är en del av mig. Mitt varumärke. Min personlighet och mina egenskaper. Och just det faktumet - att hästar på alla sätt är en del av mig - gör det så himla svårt att tala om för människor att jag faktiskt inte har någon som helst motivation eller lust att rida för tillfället. Jag tycker om att mysa i stallet och pussa på mina fantastiska djur, men det där målinriktade arbetet som jag så länge haft så himla kärt känns (just nu) övermäktigt och för jobbigt för att ta tag i, snarare än utmanande och roligt. Och det måste få vara okej. Även om vänner, familj, bloggläsare och bekanta inte förväntar sig det av mig. 
 
 
 
Jag har haft hjärnspöken av både det ena och andra slaget under vintern/våren som gjort att jag varit 100% orkeslös på ALLA plan. Shit happens, I feel fine now peeps. Men det är en av anledningarna till att Hampus fått åka ner till Holland och Humlis är hemma hos familjen Lindblom som tar hand om henne som om hon vore deras barn, haha.
 
Den andra anledningen är att jag mer och mer tycker att HampeStamp är alldeles, alldeles för bra för mig och mina ambitioner och i dagsläget alldeles för grön för att jag ska orka ta tag i att utveckla honom. Det ger mig mest ångest att tänka på hur lång väg jag har kvar med honom och hur mycket tid, energi och pengar jag behöver lägga ner, om det ens ska räcka halvvägs. Och det ger mig press att tänka att jag sitter där med en häst som är helt galet bra och jag har ambitioner som täcker 30% av hans kapacitet. Jag klarar mig så himla bra med en kuse som kan speeda runt upp till 1,35 med mig flaxandes där uppe. Mer behöver jag absolut inte, och tro mig när jag säger att Hampe är ämnad för större uppgifter än så ;)
 
Så så är det, helt enkelt! Hampstern är nere i Holland ett tag framöver nu och sen får vi se vad som händer. Humlis ska betäckas som planerat och jag inväntar nu nästa brunst. Tycker april är liiite tidigt att betäcka om hon nu skulle ta sig på första försöket.. Hingstvalet hänger förresten i luften fortfarande... Finns ju SÅ mycket fina... !!

Tidigare inlägg
RSS 2.0