A decade

Tjosan vÀnner.
Visste ni att igÄr var det 10 Är sedan jag började blogga. TIO!!!! Har alltsÄ hÀngt hÀr inne med er i ett helt decennium. TÀnk att jag skrivit om allt ifrÄn högstadiet till studenten, ekonomiexamen och nu polisskolan. Om min första pojkvÀn Kevin, om alla underbara hÀstar som pÄ ett eller annat vis lÀmnat sina hovavtryck hÀr inne och om hur jag mÄtt bra och mindre bra. Ni var med nÀr Tango dog och nÀr min morfar gick bort och jag har alltid kunnat hitta tröst i att fÄ ner mina kÀnslor i ord som har lÀsts av er. Tack för det. 
Det har shoppats utrustning, trÀningsklÀder, skolböcker och tÄgbiljetter i mÀngder. Ni har sett mig köpa min första bil (och mopedbil) och kommer att fÄ se min och Sebbes nya tillskott inom snar framtid. HÀr har det hÀrjat en hel drös med nÀstan-nakna katter och en hel drös med boenden. FrÄn vÄr fantastiska hÀstgÄrd, till min första hyresrÀtt, via gÄrden igen till min första egna bostadsrÀtt, via nÄgra vÀndor i Stockholm till tvÄ stycken hus i Dalarna och slutligen min senaste flytt ner till SkÄne. Vilken resa vi gjort hörrni! 
 
Och vet ni vad det bÀsta Àr?
Nummer 1: SÄ mycket fantastiskt som jag fÄtt uppleva sÄ vet jag med sÀkerhet att nÄgra av livets finaste ögonblick fortfarande ligger framÄt i tiden. 
Nummer 2: Jag har aldrig mÄtt sÄ bra som jag gör just precis nu. 
(Nummer 3: Jag bölade okontrollerat hela kvÀllen igÄr pga mental trötthetsbreakdown, men det Àr sÄdant man gör Àven nÀr man mÄr bra, bara sÄ att ni vet att det Àr OK att inte alltid vara pÄ topp Àven under de bra perioderna i livet).
 
TACK iallafall. Tack för att ni vill hÀnga hÀr med mig och för att ni fortsÀtter vilja ta del av mitt fullstÀndigt normala liv. Jag uppskattar verkligen det. Det enda jag skulle vilja Àndra i mitt liv just precis nu Àr att ha min morfar i andra Ànden av ett telefonsamtal och en lurvig pensionerad 22-Ärig Tango och hennes fölis (som skulle ha fyllt typ 5-6 Är iÄr) i ett stall i nÀrheten. Men livet har sin obevekliga gÄng. Det har de hÀr tio Ären verkligen bevisat. NÀtterna som badade i sorg och nÀtterna dÄ stjÀrnor tÀndes och nÀtterna som pratades bort djupt försjunkna i framtidsplaner som aldrig kommer att hÀnda (thank god) har passerat och blivit till dagar av arbetspass och studier, dagar av evigt pendlande, dagar av grÀsklippning och numera hÀstlösa dagar. 
Jag Àr innerligt, innerligt glad och tacksam för allting som jag av olika anledningar har idag. Och för saker som jag trodde att jag ville ha som ödet avlastat mig. En sak vet jag och det Àr att Àrren som ristats in lite hÀr och var under dessa tio Är aldrig kommer att bli lika djupa som skrattgroparna.
 
Tack för dessa tio Är vÀnner. Orkar vi tio till?