Ride 'em fresh

Vilka kloka tankar ni kom med ang. att rida en trasig kuse frisk hörrni! Jag är verkligen glad över att den förhållandevis lilla följarskara jag har kvar nu när bloggen hamnat lite på is är så insatta och duktiga, samt att ni delar med er så frikostigt när jag kommer med mina funderingar. TACK för det! 
 
Min åsikt skiljer sig egentligen inte särskilt mycket ifrån vad majoriteten av er redan kommit fram till. Beroende på skadans karraktär och omfattning så är min grundinställning att det går att rida en häst frisk - även en halt sådan. Men jag är också av åsikten att det är fruktansvärt svårt. I rehab för människor krävs att man hela tiden känner efter och är försiktig med att inte belasta felaktigt eller i för stor utsträckning. En sådan försiktighet är i mina ögon väldigt svår att iaktta med våra härliga fyrbeningar eftersom vi omöjligt kan varken känna hur de känner eller veta exakt var det tar stopp. Det är i mina ögon helt enkelt en komplicerat gissningslek man ger sig in i om man ska göra någonting liknande.
 
För att utgå ifrån Humlan som ju är liiiite halt så tror jag att det handlar om att börja smått i alla aspekter. Korta pass med fokus på de små, små musklerna kring senor och leder som finsn där för att stabilsera. Är inte dessa muskler tillräckligt starka och aktiva kommer risken för skador ändå att vara återkommande, och det krävs dessutom ingen större belastning för att träna upp dem. Långsam skritt på ojämnt underlag (dvs - rakt ut i blåbärsriset i skogen) där supporterande muskulatur får jobba i allsköns olika vinklar. Som sagt viktigt att tempot är långsamt dock, annars är risken för alla möjliga spännande vrickningar överhängande för en ovan kuse, haha.. Därifrån tror jag på en kanske lite mer traditionell igångsättning med regelbunden upptrappning av tempo, tid osv. 
 
Hästarna är ju trots allt gjorda för att röra på sig och med en uppbyggnad av muskulaturen runtom leder tror jag att man åstadkommer och förebygger mycket. Det är en liten grupp muskler som jag tror att många (däribland jag själv) tar för givet och som man inte tänker på att träna och bygga upp. Man vill ju gärna fokusera på att bygga rygg, rumpa, osv. Men håller inte benen så hjälper det ju å andra sidan inte hur mycket man än försöker lägga lite gains på resten av kusen. 
 
Gäller det muskulära skador och överansträngningar tror jag defintivt också på ridning/motion. Även här är det ju såklart viktigt att få reda på exakt var skadan sitter så att man kan ta korrekt hänsyn till belastning och arbetssätt för att påskynda läkningen. 
 
Överlag tror jag att man ska ställa sig kritisk till utlåtanden och våga ifrågasätta våra allvetande veterinärer och kiropraktorer. Varför, hur, var när? Jag själv har litat alldeles för blint på veterinärer tidigare och det har lett till en jäkla massa pengar i sjön, felställda diagnoser och därigenom behandlingar som inte hjälper. En korrekt diagnos är ju trots allt grundläggande om hästen någonsin ska bli fri från skadan, och särskilt om man vill avhjälpa den med någon typ av gymnastisering är det ju av yttersta betydelse att diagnosen som ställts är korrekt. Att traska runt i långsam skritt i blåbärsrisen är dock något som alla våra kusar skulle må bra av oavsett friskhetsgrad tror jag!
 
 
 
Och för er som inte orkade läsa allt:
Steg 1: Våga fråga!
Steg 2: Våga rida! (alt tömköra men ja ni fattar)
 
 

Kan man rida hästen frisk?

Nu är jag nyfiken på vad ni anser om dagens rubrik!! Vad tror ni - kan man rida en trasig häst frisk?
Med trasig menar jag allt ifrån mindre hälta till muskulära stelheter/åkommor.
Då tänker jag mig alltså i likhet med att vi människor kan gå till en sjukgymnast för att avhjälpa olika skador som uppstått i kroppen eller träna kropppen rehab-inriktat på ett gym för att avhjälpa skador och bygga upp kroppen korrekt.
 
Mina egna reflektioner kring detta kommer att komma upp lite senare i veckan, men jag är verkligen otroligt nyfiken på vad ni tror!
 
 

Talibantygeln

Om ni får gissa vilken tygel som är talibantygel - vilken gissar ni på då? Vilken tygel får man "aldrig" släppa? Vilken tygel vänder man med? Vilken tygel ska man i 99% av fallen ha det största stödet i?
 
Jag HOPPAS att det är en röst i era huvuden som skriker "YTTERTYGEEEEEELLLLNNNN"  nu. Om så INTE är fallet så BERÄTTA VARFÖR för jag har hittills bara stött på en enda person som inte förespråkar talibantygel på yttern i alla lägen och framförallt i hoppning. Jag själv har också lärt mig ridning på yttertygeln.
 
Vad jag vill fråga er idag är däför följande:
 
"Varför det är viktigt med stöd på yttertygeln?" Varför ska man sträva efter att lätta av i innern och vända hästen för ytterhjälperna? Vad ger det för effekt? 
 
Jag tror att det är viktigt att tänka och reflektera kring sådant här för att förstå varför man gör saker och därigenom kunna applicera dem på ett bättre sätt. Så har jag tänkt i min arbetsroll mycket på sistonet - dvs undera över syftet med vad jag gör innan jag börjar. Det gör att jag bättre kan avgränsa det jag håller på med och fokusera på det som är viktigt istället för att sväva iväg allt för mycket. Tänker att det är samma princip här. 
 
 
Så, hit me med era tankar kring yttertygel. Varför yttertygeln? Hur gör ni? Hur tänker ni? Vad vill ni ha ut av att ha hästen "på yttern?" Varför vill man trycka ut hästen från innern till yttern? Varför vända med ytterhjälper och inte med innertygeln? Osv.. Shoot!
 
 

Working hard or hardly working

Som jag nämnde imorse så funderar jaglite över HampeStamp. Vi är i en period där ingenting riktigt stämmer, och varje pass innehåller en hel del stress för honom innan han spänner av och överhuvudtaget kommer till arbete. Jag har tidigare nästan aldrig stressat och pressat honom utan strävat efter att jobba honom i avslappnat läge eftersom han lätt går upp i varv och blir lite okontaktbar. Det är en bra tanke att jobba hästen mot att vara avspänd tycker jag, men det blir svårt när man måste introducera nya, jobbiga rörelser och ändra i hela hans sätt att bära sig osv. Då kommer han ju automatiskt att försvara sig, inte vilja arbeta, spänna sig och stressa upp sig eftersom han inte till 100% förstår i kombination med att hela passen blir väldigt mycket mer arbetsamma för honom än vad de varit tidigare.

Det känns ju lite sisådär att sitta på en häst som spänner sig, slänger sig undan, springer och kastar med huvudet osv i perioder av ridpassen. Men jag har blivit tvungen att inse att jag kanske måste jobba genom stressen och fortsätta pressa honom över tröskeln och där hittar man arbetsläget. I slutet av passen är han nämligen alltid väldigt fin, men början – mitten är riktigt jobbiga. Det svåra här är ju såklart också att inlärning och samling inte går att göra med en stressad häst. Här handlar det alltså mest egentligen om att få honom att fysiskt göra de rörelser jag kräver oavsett anspänning och när han gör dem bra berömma honom så pass mycket att han slappnar av, sen på det igen och igen och igen i etapper tills han blir så pass bekväm i rörelsen att han kan göra det avspänt. Förstår ni hur jag menar?

Så till min fråga. Vad tycker ni? Är det ok att jobba med stress i syfte att stärka hästen och hitta till ett avslappnat läge där hästen jobbar korrekt? Jag är lite kluven, men vet inte hur jag annars ska kunna få honom att arbeta korrekt och slippa skador. Jag vill ju honom bara väl, såklart.

 

 


Dagens fundering

Något av det första folk började säga till mig efter att jag varit hos Chris första gången var att han "aldrig blir klar" med en häst, och att behandlingarna ofta fortsätter i evigheters evighet. Jag är ju lite tvärtemot i många fall, och så även här. 
Jag gillar att Chris inte riktigt släpper hästarna bara för att de inte är halta. Vilken elitidrottare har inte en läkare/fysioterapeut i sitt team som ständigt övervakar och sätter in rätt behandlingar i stärkande och förebyggande syfte? Inte särskilt många. Så varför skulle vi inte göra detsamma med våra hästar som förväntas prestera? Varför är det en dålig sak att regelbundet besöka veterinären för fortlöpande, förebyggande arbete? Fattar ej den där insträllningen att veterinär = dåligt.... man måste bara hitta rätt veterinär ✌️
 
 

Resting

Vad KUUUUL det har varit att läsa alla era kommentarer om vila! Mycket kloka och olika tankar och idéer om hur, när och varför ni låter era hästar vila. Det glädjer mig mycket att så många tar hänsyn till hästarnas utevistelse och gärna vill ha dem ute så länge som möjligt så att de även under vilodagar i någon mån rör på sig. Tänkte iallafall att jag skulle ta och sammanfatta mina egna tankar kring vila litegrann åt er, som utlovat! 
 
Vila är för mig en viktig del av planeringen. det ska planeras när hästen vilar lika noggrant som när den rids tycker jag. Vad är då vila? För mig finns det olika typer. Man kan antingen låta hästen vila helt, eller också skritta den. Jag tycker att det beror lite på utevistelsen. Hästar som går tillsammans i stora hagar många timmar per dag kan vila helt medan jag tycker att det är oschysst för hästar som går i små hagar, ensamma och få timmar per dygn att helvila eftersom de redan har så lite rörelse i vardagen. Hästar är ju gjorda för att knata runt iprincip alla sina vakna timmar och därav ser jag utevistelsen som en v iktig faktor när man avgör helvila/skrittvila. 
 
 
Men vad gör det egentligen att vi skrittar ut på dem eller rider ett enklare pass på 30-60 min när de vilar de resterande ca 23 timmarna på ett dygn? För en vuxen häst spelar det ingen större roll att man rider lite lugnt på "vilodagar" tror jag, medan man på en unghäst i mina ögon bör vara noggrann med att planera viloperioder efter en längre tid av mer eller mindre intensiv träning/tävling - för att låta kroppen och knoppen komma ikapp, smälta och landa. Det beror såklart på hästen och alla individer är givetvis olika, men som tumregel är det såhär jag tänker. 
 
Jag ställer mig lite frågande till om en fullvuxen häst egentligen behöver vilodagar. Som nämnt ovan tror jag knappast att de mår dåligt av att vi tar in och borstar dem, gör iordning dem och sedan tar en skrittur på säg 45 min. De står ju och chillar resterande tid på dygnet som sagt. Däremot tror jag att vi som ryttare kan behöva vilodagar då vi inte rider för att hålla motivationen uppe, hinna med andra saker i livet osv. Och det är absolut inte fel att låta hästen vila för att hinna träffa familjen, ta en sväng ut med några vänner eller liknande. Rent fysiskt tror jag dock inte att de behöver helvila så länge de inte är skadade. 
 
 

Vila

Någonting jag funderar mycket på när jag kikar igenom mina sociala medier är hur vi jobbar våra hästar och huruvida man lägger in vila i programmet eller ej. Vad tycker ni om hästar och vila? Behöver alla hästar vilodagar? Hur ofta och varför? Vad tycker ni?
 
Tänkte skriva ner mina tankar kring vila senare i veckan men i vanlig ordning så vill jag ju såklart ha era åsikter kring allting jag funderar på. Det brukar ge mig lite griller i huvudet och få mig att verkligen fundera på hur jag gör och varför. Hit me!
 
 

Halvhalt?

Halvhalt!! Finsn det något vanligare uttryck inom hästvärlden än "ta en halvhalt"? Jag tror nästan inte det... Medam vi puttrar på mot ÅRe tänkte jag därför fråga er vad NI tycker att en halvhalt är? Jag tänkte återkomma i ett eget inlägg om vad jag tycker (hint: för mig finns det två olika typer av halvhalter 🤓), men jag vill hemskt gärna höra vad ni tycker först så att jag får någonting att fundera över och diskutera kring när jag slår mig ned vid tangentbordet sen. 
 
Så; vad är en halvhalt? Hur gör ni den och varför? När? Hur ofta? Shoot! Jag är supernyfiken!
 
 
 

Journey

Nuförtiden vet ni ju att jag öser lovord över Hampus. Om någon missat det så säger jag det igen: Han är helt magisk att rida och ger en helt sjuk känsla i hoppningen. Jag tror utan tvekan att han är den bästa häst jag någonsin suttit på. 
 
Men det har faktiskt inte alltid varit så. 
 
När Hampus föddes var jag mitt uppe i min mest hetsiga tävlingssäsong i livet. Tävlade nationellt varannan helg iprincip med omväxlande storhäst och ponny. Det var Globenkval, SM-kval på både häst och ponny osv osv. Jag hade inte alls tid för Hampe egentligen. Och så har det egentligen varit under hela hans uppväxt. Han har hela tiden varit väldigt tydd till mig (efter att jag slet ner honom på marken när han försökte spinga över mig som 3 veckor gammal bebis) och det är lltid bara jag som hållit på med honom. Men när jag hade skola och 4 hästar att hålla i tävlingskondition, träningar, tävlingar, prov etc så hanade han i skymundan. I hela sitt liv har han liksom varit i skuggan av mina "förstahästar". Finns exempelvis nästan inte en enda bild på honom som föl - hur tragiskt?!?!
 
 
När jag sålde Flisan hösten 2015 - då Hampus var 3,5 - var han lite insutten. Men när jag inte hade någon annan häst så fick ju han åtminstone en betydligt större portion uppmärksamet och då blev han inriden ordentligt. Jag hade aldrig ridit in en häst tidigare så jag gick lite på känsla. Med andra ord slängde jag på sadeln och longerade utan att hästen någonsin var longerad förut. Men inte brydde väl hans sig om det. Som med allt här i livet tog han det med en klackspark, haha. Jag hade ju för övrigt sett att han kunde hoppa i löshoppningen, men vi var inte särskilt duktiga på att underhålla den om jag ska vara ärlig så han är bara löshoppad några gånger faktiskt. Helt ok språng, men inget "wow wow wow".
 
 
 
Jag tyckte från början att han var väldigt tråkig. Även när han blev mer ridbar under sin 4årsperiod. Han kändes seg, stor och älgig. Oelastisk och trist. Inga egentligen superbra språng, även om hans inställning till hinder alltid varit bra. Jag har fått flera bud på honom genom åren, från varierande klientel, men aldrig gått hela vägen till försäljning även om det varit nära ett par gånger. Någonting sa väl åt mig att behålla honom med tanke på att han har en sällan skådad stamtavla. Men jag gillade honom iallafall inte speciellt mycket. Han har känts för stor och tråkig. Jag är ju mer för mindre, eldigare hästar (/STON) egentligen, och här satt jag nu på en stor, långsam valack. Jag har alltid älskat honom från botten av mitt hjärta, men i ridningen så kändes det bara omöjligt. Jag var för liten och han var för stor och för långsam. Och så blev han skadad på det. Motivationen fann liksom ingen ände på sitt ständiga förfall, haha. 
 
Men så hände någonting i somras när han började komma igång efter sin skada. Jag fick till ridningen på honom. Balansen, den egna styrkan, formen, trycket, regerbarheten och ridbarheten. Mycket tack vare min underbara vän Ursula i Stockholm som genom otaliga telefonsamtal och diskussioner hjälpt mig få en syn på ridningen som hon själv har och som är delvis inspirerad av Working Equitation. Helt plötsligt bara rasade pusselbitarna på plats i en hastighet jag inte trodde var möjlig. Första gången när vi hoppade efter skadan tänkte jag att "åh herregud jag vet inte ens var jag ska börja för att få ordning på åbäket". Jag visste att han KAN, men jag visste bara inte hur i hela friden JAG skulle lotsa fram det. Det var ungefär 1,5 månad sedan. EN OCH EN HALV MÅNAD PEOPLE!!!! Kolla på honom nu liksom. Blir mamma-stolt rakt in i hjärtat av bara tanken på hans utvecklingskurva. 
 
Det är knappt 1,5 år mellan dessa bilder...
 
Min tilltro till den här hästens kapacitet har nog alltid funnits där någonstans mitt i all hopplöshet jag känt med honom, tillsammans med en väldigt, väldigt stor kärlek. Men det är inte förrän de senaste veckorna som jag faktiskt börjar inse att "helvete, vad bra han är". Stundtals blir jag lite förundrad över vilken jäkla kuse vi fött upp, jag och mamsen. Han har ett fantastiskt psyke och en ridbarhet som är to die for. Alla borde få chansen att rida en Hampus någon gång i livet. Det är en ren njutning varenda gång jag sitter på den ryggen. 

Kick ass shoes

Det verkar ha uppstått lite frågetecken kring Hampus skor i diverse forum så jag tänkte ta och skriva lite vad som hände sedan vi började med Razer och anledningen till att han inte har de skorna längre. 
 
Hampus skoddes med Razer första gången i vintras typ november/december. Jag hade då läst och läst och läst och kollat på filmer och ringt folk (bland annat min fd hovis uppe i Dalarna som tagit fram skon) innan jag slutligen bestämde mig för att prova. Information om hur Razer fungerar får ni googla, men poängen är att det ska vara som att gå barfota (dvs naturlig belastning för hästens alla leder) fast man skyddar hoven. Ungefär. Dessa skor är gjorda i fjäderstål som är gjort för att fjädra med hoven när hästen rör sig på ojämna underlag, istället för att leden ska flexa. 
 
 
Hampus har rätt stora och väldigt runda labbar och har vanligtvis 3or i sina skor. Razers skor finns bara i stl 2 vilket gör att de måste riktas en hel del innan man får på dem på hans väldigt runda, stora hovar. Det gick superbra och jag älskar hur skon är utformad efter hoven och är lätt samt tar minimalt med plats. Fantastiskt. Problemet är att man måste ha en fantastiskt duktig hovslagare som vet hur skon fungerar för att den ska sitta bra, och i Stockholm hade jag en sådan. Han var fantastiskt kunnig och duktig och då satt skorna. Men med övriga hovslagare jag provat med så har skorna flugit som löv. Jag pratade med min fd hovis om detta och han berättade för mig att det beror på att Hampus är så pass tung (egentligen för stor för dessa skor) att om man inte riktar och skor helt korrekt så trycks skorna ut iom sitt fjädrande material när han kliver på dem, och så hamnar de liksom lite utanför hovens ram och då kliver han av sig dem. Simple as that. 
 
Av rent praktiska skäl har jag därför gått tillbaka till att använda valiga skor. Jag kan inte hålla på med tappskor X antal ggr varje skoperiod. Går ju liksom inte. Men jag gillar verkligen idén bakom dem och om jag någon gång skaffar en lite mindre kuse med lite mindre fossingar så kommer jag att testa dem igen. 
 
 
Titta bara på hur liten och smidig denna sko (t.h) är jämfört med en vanlig järnsko (t.v)
 
 
 

Pluggeriet

Halloj!

Det har till och från under sommaren kommit in lite frågor gällande vad jag pluggar, så jag tänkte besvara dem nu. Har ju pluggat samma linje så länge så jag har faktiskt inte tänkte på att skriva ut det på länge. Men varför skulle ni ha koll på det, egentligen, haha…

Jag läser i alla fall ett kandidatprogram i företagsekonomi på Stockholms Universitet. Det finns ett antal olika inriktningar att välja på och det visade sig efter de två första obligatoriska terminerna (där alla läser samma ämnen) att marknadsföring var det jag ville hålla på med. Hade ingen aning om vad jag ville göra när jag började, men jag ville i alla fall plugga någonting, och FEK verkade som en väldigt bred inriktning som är bra att ha som grund, och därav tog jag den. Att jag skulle tycka så mycket om marknadsföringen visste jag verkligen inte, men det föll sig ju väldigt väl.

 

 

Nu är jag alltså inne på min sjätte och sista termin på programmet och i december/januari ska min kandidatuppsats lämnas in så att jag får en kandidatexamen (Bachelor’s degree på engelska). På grund av att jag slopade nationalekonomi (”NEK”) och valde att läsa sådant som jag faktiskt ville så kommer jag inte att få en ekonomie kandidat utan en filosofie kandidat. Men vad gör det? Ek. Kand ser kanske bättre ut på papper men jag vill inte jobba med finans/redovisning etc så för mig har det absolut ingen betydelse överhuvudtaget.

Gällande fortsatt plugg är jag lite kluven. Jag borde kanske läsa en magister (1 år till) eller master’s degree (2 år till) men just nu har jag riktigt bra jobberbjudanden från ett flertal olika ställen, och jag börjar bli ivrig på att få komma ut och faktiskt jobba.. Jag vill inte slopa jobbtillfällen som är attraktiva men heller inte kasta mig in i något.
Så som sagt; jag är väldigt kluven och kommer i vilket fall som helst att söka bägge utbildningar och se om jag ens kommer in så får jag helt enkelt bestämma mig efter det. Man är väldigt fri att planera sin egen tid under studietiden och det finns en hel drös med fördelar med de båda högre nivåerna av examen, samtidigt som man även får räkna nackdelarna i ökat studielån, knaper inkomst, etc etc. Jag har helt enkelt mycket att fundera på den här hösten. Kärt besvär ska dock tilläggas – det är inte alla som har sådana fina möjligheter att börja jobba direkt efter studietiden och det är jag tacksam för att jag fått hur jag än väljer att fortsätta i januari. 


Funderar och funderar

Ligger här hemma i sjukstugan och tycker synd om mig själv. EVENTUELLT var inte skoterturen i lördags i kombination med fullt ös på jobbet 2 dagar i rad inte så jättebra för min förkylning. Eventuellt. Tänker tröstshoppa bort min sorg och funderar (och har gjort länge) på ett par Equick-skydd. De ser liksom sköna ut och jag gillar gelé-tänket. Dock är jag tveksam till varför de valde att göra gelén just BLÅ?! Om den varit brun/svart hade jag köpt dem direkt men neonblått känns lite... Hm. Ska dock ha dem som hemmsakydd då Veredus skydd slår allt i snygghet och passform, men vill ändå ha ett par riktigt bra skydd hemma. Det är ju där man är oftast, hehe.. 
 
Hur som helst, har någon av er klämt och känt på dessa skydd eller kanske rent av har ett par? Vad tycker ni??

 

Intressant fråga

Hej! Jag har ett 6årigt halvblod som var himla svårt att bygga muskler och styrka. Hans kondition är bra men han har svårt att behålla styrka och tramp i sin stora galopp. Han får mashfoder och även buildup- müsli. Han står på ca 15kg höensilage(kanske irrelevant i frågan) men har du några träningstips eller bara generella grejer för att bygga muskler och styrka? Vårt mål för året är att rida 120 men vi saknar styrkan :(
 
Svar: Först och främst - grymt bra att du satt ett mål som du jobbar mot! Mål är det vitkigaste som finns för att komma vidare och viktigt är också att sätta delmål, som exempelvis att bygga mer styrka, eller att hästen ska sluta bita sig fast i bettet vid övergångar osv. 
 
Vad jag brukar tänka på och fick göra med framförallt Flisan var massa före muskler. Med detta menas att jag brukar lägga fokus på att hästen under ca 2 månader får lägga fokus på att äta och lägga på sig fett, det är nämligen lättare att omvandla fett till muskler än att producera muskler från ingenting. Under denna ätarperiod jobbas hösten ganska lätt, dvs inga stenhårda styrkepasssom sliter på musklerna. Jag har gett lusern (MASSOR av lusern) och fri tillgång (så gott det går) på hösilage under dessa perioder.
 
När hästen gått upp en del i vikt kan man börja med styrketränningen. Viktigt här är att variera träningen mycket och ge hästen gott om tid för återhämtning efter varje styrkepass - för det är under återhämtningen musklerna byggs! Muskler byggs genom att vi sliter på dem i styrkepass och sedan byggs de under återhämtningen upp igen, lite, lite starkare varje gång. Därav är återhämtningen väldigt viktig. 
 
Lycka till :D
 
 

Ridklubb hit och dit

Nästa år kommer Södra Dalarnas RF, dvs min hemmaklubb som jag och mamma bestämde oss för att starta för 5(?) år sedan, att ligga vilande. Den kommer alltså inte att läggas ned men eftersom varken jag eller mamma har den tid som krävs så kommer den att ligga "latent". 
 
Därav funderar jag nu på vilken klubb jag och Hampus ska representera nästa år. Tyvärr kan jag ju inte bidra med så mycket vad gäller någon form av lag, för det är liten liten bit kvar tills vi är där, haha. Kan typ ställa upp med förhoppingsvis fina rundor och att jag är snäll mot min häst och inte skämmer ut varken mig eller mamma eller klubben jag tävlar för. Det enda jag vet är att det absolut inte kommer att bli någon klubb från Avesta och troligtvis inte heller någon i Dalarna överhuvudtaget. Har testat de flesta av våra 5 i Avesta och varit missnöjd (därav att vi startade Södra) och även om det var några år sedan nu så är det sådan inavel känns det som och väljer jag någon klubb här så går snacket så mycket i övriga lilla häst-Avesta sen.
 
Så någon klubb här hemöver blir det inte, men jag funderar på vad ni där ute rider för för klubbar och vad som är positivt och negativt med just era klubbar? Vill ha ALLA era tips! Har ni bra tränare eller speciella events som gör er klubb till den bästa? Tell me! Det behöver inte ligga nära Avesta alls, men såklart bör det väl finnas någon form av hoppverksamhet, haha. Vill inte rida för Tullstorp Dressage Stables liksom. Men som sagt: skriv så tangenterna glöder för jag vill ha så många tips som möjligt! :D
 
 

Angående kissemissar

Vad roligt att ni är många som undrar gällande katterna, haha! Som tidigare nämnt så har ju Pont och jag en otroligt bra relation även efter att vi gjort slut. Så vi har helt enkelt bestämt oss för att vi har lite delad vårdnad. Vi har dem  ca 1 månad var i taget så det blir inget kringflängande för dem och vi bor ju 2 min med bil från varandra. Ingen hållbar lösning i längden såklart men just nu fungerar det bra.
 
Jag har ju varit borta i Stockholm ganska mycket nu så det känns hur skönt som helst att Pont har haft katterna nu under den perioden + inflyttningsperioden och allting. De är så himla sociala och knappast en soffpotatis-ras så det är bara bra om de är hos honom som kan aktivera dem lite. Tänkte dock ta hit dem nästa helg tror jag, saknar mina kurrisar.
 
 

Denna eviga fråga

"Varför gjorde du och Pont slut? Förstår att det kanske är jobbigt att skriva om... men ni verkade så himla lyckliga ihop. Skulle vara jättekul om du ville skriva ett inlägg om det."
 
Ja hörrni, den här frågan har dykt upp ett antal gånger så jag tänkte att jag lika gärna kan besvara den offentligt. Pont får stå ut med att han är F-kändis och blir "uthängd", haha. Nu får Avestakidsen ett riktigt drama att snacka om kan jag lova!
 
Or not, hehe. Min och Ponts breakup var förmodligen den absolut mest odramatiska sedan tidernas begynnelse. Vi båda hade helt enkelt växt ifrån varandra och en kväll så gjorde jag slag i saken och bestämde mig för att vara den som sa något. Så pratade vi och kom helt enkelt överens om att vi borde fortsätta var för sig. Vi var helt överens om precis allt och det var snarare en lättnad än något annat. Saknade honom MASSOR precis när vi flyttade isär och kände mig ensammast i världen, men måste ändå säga att jag mådde bättre då än sista veckorna när vi var tillsammans, då allt bara var jobbigt för oss båda. Vi har nog varit väldigt lyckliga av varandra båda två (hoppas jag iallafall, haha), det var bara den sista perioden som var lite jobbig, men man låter självklart inte allt synas igenom när man ändå är offentlig på det här viset. På de två åren vi var tillsammans tror jag dock att vi bråkade max 3 gånger, haha. 
 
Vi hade ett fantastiskt fint förhållande och det är absolut ingenting jag ångrar. Han är på alla sätt en jättefin och genomsnäll människa som jag är uppriktigt glad att jag träffat :) Han har lärt mig mycket och under de 2 åren vi hade tillsammans tillförde han ENORMT mycket glädje, skratt och trygghet i mitt liv. Men vad ska jag säga? Det var inte menat bara. Vi är bra vänner nu och har liksom helt hoppat över den där "awkward-strangers-but-not-strangers"-fasen. 
 
 

Få hästen lätt i handen

En tungriden häst är det värsta många av oss vet. För ja, vem vill egentligen sitta med 200kg i häst i handen? Man vill ha en mjuk, fjädrande kontakt med hästens mun, eller åtminstone vill jag ha det. Enligt mig ska det i grund och botten inte vara jobbigt att rida, basic-grejerna ska ske utan att man får ta i. Sen ska man såklart göra saker som är jobbiga för både häst och ryttare också, men som sagt så ska basic-grejerna ske enkelt.
 
Att få en häst lätt i handen handlar delvis om att den ska vara stark nog att bära sig själv och inte lägga sig i handen för att få stöd. Framtunga hästar är tex ofta med avtrubbade i munnen. Sedan handlar det såklart också om ren lydnad. jag har skrivit det förut och jag säger det igen; det mest konkreta man kan göra för att att trbägge dessa delar är övergångar och tempoväxlingar. Det gör hästen elastisk, det får hästen uppmärksam samt måste hästen sätta sig på rumpan när man gör täta övergångar/tempoväxlingar.

Jag menar inte att ni ska göra det 1 gång varannan vecka. Nej, övergångar kan man nöta iprincip varje dag. ibland som uppvärmning och ibland som ett helt pass. Det krävs med andra ord kvantitet för att det ska leda till något. men självklart också kvalitet; hästen kommer inte få en mjuk kontakt om man sliter i munnen på den i varje övergång, så det handlar självklart mycket om hur man själv rider också. Det ska vara okomplicerat.
 

Jag gillar enkla övningar som man kan variera mycket, och övergångar/tempoväxlingar kan man lägga in överallt, oavsett om det är hinder, bomövningar eller bara rent markarbete. Det är det absolut enklaste man kan göra för att hästen ska bli fin i handen, och det är väldigt effektivt så länge man är konsekvent!

Tips mottages

Kom på en grej.. Ni där ute vet ju säkert en MASSA stall i Västeråstrakten!! Har framförallt ett som jag funderar på, men tar JÄTEGÄRNA emot fler tips samt hör era erfarenheter. Stallmässigt är jag verkligen lost i Västerås, haha. Men jag antar att det säkerligen finns mängder med fina ställen! Hit me med allt ni har, har ju bil så pendlar gärna några mil :)
 
 

Bygelnosgrimma

Har tidigare tagit upp att jag tänkt köpa en bygelnosgrimma och ha istället för remonten på Flisan. Planen lever men den har inte riktigt blivit av, haha. Tänkte därför höra lite vad ni som använt bygelnosgrimma ser för för-/nackdelar med den? Personligen ser jag bara fördelar. Den sitter inte så att den kan hämma luftvägarna, stör inte bettets placering och är dessutom snyggare än remont (som ju är det fulaste som finns...) Men vad säger ni? Nackdelar? Shoot!
 
 

Hur jag "behandlar" gallor

Fick en fråga angående hur man kan "behandla bort" gallor. Tänkte svara lite hur jag tänker kring galliga ben i ett inägg så att ni alla kan få ta del av det :)

Gallor är (som jag lärt mig iaf) ökad mängd vätska i en led eller senskida. Den ökade mängden får inte plats i det normala utrymmet för ledvätskan därför buktar det ut just där. Vanligast enligt min erfarenhet är gallor i kotleden fram och kotsenskidan bak.
   Behandlingen beror ju först och främst på vad det är för typ av gallor. t.ex kan de uppstå vid foderbyten, överansträngning, längre stillastående (som en natt i box) eller inflammation i leden. Så man får ta sig en funderare på vad som är mest rimligt.
 
 
Kort sagt kan man säga att om hästen svullnar när den rör sig ska man kyla och om den svullnar när den står still ska man värma, med tex rinnande vatten (mest effektivt men också mest opraktiskt då man lär kyla ca 15 min/ben för att det ska ge effekt) resp BoT-bandage. Mn just gallor är lite luriga därför att svullnaden orsakas av delvis överskott av ledvätska och delvis dålig cirkulation. Dvs vill man såklart öka cirkulationen och inte minska den.
   Tango hade en JÄTTEGALLA på v.f under hela tiden jag hade henne, och den blev bara mer svullen och hård om man kylde. Man vill ju ha dem så mjuka som möjligt iom att en hård galla innebär att ledvätskan "står still" och det är väldigt "fullt" medan en mjuk galla indikerar en genomströmning. Det är också därför gallor går ner när man rör på hästarna (oftast). Därför är jag lite försiktig med att kyla galliga områden och är istället väldigt noga med att värma med BoT eller liniment under nätterna samt noga med att hästen får röra sig tillräckligt (tex på tävling får man gå många och långa promenader, ha lång daglig utevistelse hemma, etc). Flisan blir lite gallig i övre kotsenskidorna bak när hon står inne, och det är inget konstigt. Men med BoT-bandagens är det aldrig någon svullnad på morgonen.
 
 
Mitt enklaste råd är alltså att linda, antingen med vanliga lindor eller med BoT, eller att massera in värmande liniment. Mans ka dock passa sig för liniment och lindor samtidigt då det kan blistra. Gallor i allmänhet ska alltså värmas och inte kylas, även om leden i övrigt mår toppen av kylning efter ansträngning ;) Ta hand om era hästars ben hörrni! De är ganska så viktiga!
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0