Dagen D

Det Àr inte ofta det hÀnder, men igÄr gick luften ur mig totalt. GÄrdagen var dagen D för Humlis. Dagen för veterinÀrbesöket pÄ MÀlarkliniken. Vi sprang, longerade, röntgade, ultraljudade och bedövade. Som vilket hÀlteutredning som helst. Och hon var sÀmre. MYCKET sÀmre Àn sist jag longerade henne för 3-4 veckor sedan. 3-gradigt halt pÄ bÀgge fram och pÄ röntgen togs lite andra plÄtar Àn tidigre som utöver avsprÀngningsfrakturen hon hade sedan tidigare visade lÄngtgÄdda pÄlagringar i kotleden och begynnande artros i bÀgge fram samt ett kraftigt försvagad kotben i höger fram.. 
 
Ja. Luften gick ur mig. VeterinÀren började inte ens föreslÄ en behandling. Det finns verkligen absolut ingenting mer att göra för Humlan och av allting jag gjort sÄ har ingenting hjÀlpt. Inte stamcellerna, inte specialskoning, inte hennes specialbandage - ingenting. Det finns helt enkelt inte en chans för henne att ens leva ett drÀgligt liv som sÀllskapshÀst. Hon har kroniskt ont och det kommer inte att bli bÀttre. 
 
Vilka dagar. Eufori i fredags och nu en avgrundsdjup bottenlös kÀnsla av misslyckande och otillrÀcklighet. Plötsligt stÄr jag inte lika stadigt pÄ jorden lÀngre. I ett svep har mattan ryckts undan under fötterna pÄ mig och det enda jag kan i livet, det enda jag Àr stolt över att kunna vÀldigt bra Àr snart inte lÀngre en del av livet. 
 
 
Jag packade ner mina ridklÀder i en lÄda igÄr. En lÄda som följer med mitt första flyttlass till ett förrÄd i SkÄne dÀr polishögskolan vÀntar pÄ mig i höst... Kan inte beskriva kÀnslan riktigt. Jag jobbar i en bransch som Àr ny för mig, Àr klar med skolan jag kÀnner till, ska lÀmna tryggheten som Àr mitt hem, har ingen hÀst att luta mig mot nÀr det blÄser och ska börja en utbildning i en stad jag typ bara vet namnet pÄ. PÄ 2 timmar spenderade pÄ MÀlarkliniken igÄr blev jag totalt vilse och hamnade pÄ en klippkant jag nÄgonstans inte vÀntade mig att pÄtrÀffa. 
 
Vet Àrligt talat inte vad jag ska sÀga riktigt mer Àn att kÀnslan av att skicka en 100% oskyldig vÀn som man tog pÄ sig att rÀdda in i döden Àr obeskrivlig. Misslyckande tÀcker inte ens en brÄkdel av det jag kÀnner. OrÀttvisan i att jag har ett orÀkneligt antal sommarnÀtter i livet kvar medan hennes dagar Àr rÀknade kÀnns ohanterbar.  Att hon ska dö efter allting som hon varit med om kÀnns ohanterbart. Att hon mÄste dö fast hon aldrig gjort nÄgot annat Àn vara glad och vÀnlig mot allt och alla kÀnns ohanterbart. 
 
Jag Ă€r sĂ„ ledsen. FörlĂ„t Humlis. ♄