Serenity

Goddagens! 
Torsdag Ă€r det idag och det Ă€r en dag i lĂ€ttnadens tecken. Jag har fattat ett stort, svĂ„rt beslut idag och vilken lĂ€ttnad det Ă€r att fĂ„ sjĂ€lva beslutsfattandet ur vĂ€rlden. "Å ena sidan, Ă„ andra sidan". Tusen varv i huvudet och tillbaka. Det finns alltid tvĂ„ sidor av ett mynt men till syven och sist ska man nog göra vad magen sĂ€ger. Det brukar bli bĂ€st. Jag kommer att tala om exakt vad det gĂ€ller inom kort, men just nu fĂ„r ni nöja er med den hĂ€r lite jobbigt diffusa formuleringen.
 
För att Ă„tergĂ„ till lite hĂ€stigare skriverier sĂ„ fick Hampestam aldrig göra nĂ„gon banhoppning förra veckan. Jag utlovade ju film till er och det Ă€r alltsĂ„ inte sĂ„ att jag struntar i er utan det handlar bara om att han inte kom ivĂ€g. Anledningen till detta Ă€r att lille gullegubben hade rejĂ€l hosta en dag förra veckan och dĂ€refter lite lĂ€ttare torrohosta, sĂ„ Zach och My började misstĂ€nka att han fĂ„tt nĂ„gon form av foderstrupsförstoppning vilket ju inte Ă€r en sĂ„ rolig grej. Efter medicinering och koll sĂ„ mĂ„r han nu bĂ€ttre iallafall och Ă€r fit for fight, sĂ„ vi fĂ„r helt enkelt ge oss till tĂ„ls med att se lite filmer. Hittills Ă€r det ju mycket ork som saknas men jag tycker att han ser bĂ€ttre och bĂ€ttre ut och tvivlar inte pĂ„ att My och Zach har all förmĂ„ga att plocka fram det bĂ€sta ur honom. Är iallafall vĂ€ldigt glad över att de Ă€r sĂ„ noggranna med honom, en sak mindre för mammahjĂ€rtat att oroa sig för, haha.. 
 
 
Rev för övrigt av ett armpass innan jobbet imorse och det Ă€r sĂ„ SVÅRT att fĂ„ till allting ordentligt. Har mĂ€rkt att jag har svĂ„rt att fĂ„ kontakt med biceps i mĂ„nga övningar och idag la jag mĂ€rke till att det beror pÄ hur jag vinklar handleden och att jag vrider hela j*vla vĂ€nsteraxeln i varenda rörelse!?!?!??! AlltsĂ„ HUR SVÅRT ska det vara att aktivera rĂ€tt muskel UTAN att kompensera med att vrida axeln eller vinkla handleden eller skjuta ut höften osv osv osv? SĂ„ sned i kroppen att det Ă€r sorgligt... Tröstar mig med att det kanske, kanske blir bĂ€ttre nĂ„gon dag om jag trĂ€nar pĂ„ duktigt (och om Gustaf masserar mig JÄTTEJÄTTEJÄTTEofta), haha. 

Ride 'em fresh

Vilka kloka tankar ni kom med ang. att rida en trasig kuse frisk hörrni! Jag Àr verkligen glad över att den förhÄllandevis lilla följarskara jag har kvar nu nÀr bloggen hamnat lite pÄ is Àr sÄ insatta och duktiga, samt att ni delar med er sÄ frikostigt nÀr jag kommer med mina funderingar. TACK för det! 
 
Min Äsikt skiljer sig egentligen inte sÀrskilt mycket ifrÄn vad majoriteten av er redan kommit fram till. Beroende pÄ skadans karraktÀr och omfattning sÄ Àr min grundinstÀllning att det gÄr att rida en hÀst frisk - Àven en halt sÄdan. Men jag Àr ocksÄ av Äsikten att det Àr fruktansvÀrt svÄrt. I rehab för mÀnniskor krÀvs att man hela tiden kÀnner efter och Àr försiktig med att inte belasta felaktigt eller i för stor utstrÀckning. En sÄdan försiktighet Àr i mina ögon vÀldigt svÄr att iaktta med vÄra hÀrliga fyrbeningar eftersom vi omöjligt kan varken kÀnna hur de kÀnner eller veta exakt var det tar stopp. Det Àr i mina ögon helt enkelt en komplicerat gissningslek man ger sig in i om man ska göra nÄgonting liknande.
 
För att utgĂ„ ifrĂ„n Humlan som ju Ă€r liiiite halt sĂ„ tror jag att det handlar om att börja smĂ„tt i alla aspekter. Korta pass med fokus pĂ„ de smĂ„, smĂ„ musklerna kring senor och leder som finsn dĂ€r för att stabilsera. Är inte dessa muskler tillrĂ€ckligt starka och aktiva kommer risken för skador Ă€ndĂ„ att vara Ă„terkommande, och det krĂ€vs dessutom ingen större belastning för att trĂ€na upp dem. LĂ„ngsam skritt pĂ„ ojĂ€mnt underlag (dvs - rakt ut i blĂ„bĂ€rsriset i skogen) dĂ€r supporterande muskulatur fĂ„r jobba i allsköns olika vinklar. Som sagt viktigt att tempot Ă€r lĂ„ngsamt dock, annars Ă€r risken för alla möjliga spĂ€nnande vrickningar överhĂ€ngande för en ovan kuse, haha.. DĂ€rifrĂ„n tror jag pĂ„ en kanske lite mer traditionell igĂ„ngsĂ€ttning med regelbunden upptrappning av tempo, tid osv. 
 
HÀstarna Àr ju trots allt gjorda för att röra pÄ sig och med en uppbyggnad av muskulaturen runtom leder tror jag att man Ästadkommer och förebygger mycket. Det Àr en liten grupp muskler som jag tror att mÄnga (dÀribland jag sjÀlv) tar för givet och som man inte tÀnker pÄ att trÀna och bygga upp. Man vill ju gÀrna fokusera pÄ att bygga rygg, rumpa, osv. Men hÄller inte benen sÄ hjÀlper det ju Ä andra sidan inte hur mycket man Àn försöker lÀgga lite gains pÄ resten av kusen. 
 
GĂ€ller det muskulĂ€ra skador och överanstrĂ€ngningar tror jag defintivt ocksĂ„ pĂ„ ridning/motion. Även hĂ€r Ă€r det ju sĂ„klart viktigt att fĂ„ reda pĂ„ exakt var skadan sitter sĂ„ att man kan ta korrekt hĂ€nsyn till belastning och arbetssĂ€tt för att pĂ„skynda lĂ€kningen. 
 
Överlag tror jag att man ska stĂ€lla sig kritisk till utlĂ„tanden och vĂ„ga ifrĂ„gasĂ€tta vĂ„ra allvetande veterinĂ€rer och kiropraktorer. Varför, hur, var nĂ€r? Jag sjĂ€lv har litat alldeles för blint pĂ„ veterinĂ€rer tidigare och det har lett till en jĂ€kla massa pengar i sjön, felstĂ€llda diagnoser och dĂ€rigenom behandlingar som inte hjĂ€lper. En korrekt diagnos Ă€r ju trots allt grundlĂ€ggande om hĂ€sten nĂ„gonsin ska bli fri frĂ„n skadan, och sĂ€rskilt om man vill avhjĂ€lpa den med nĂ„gon typ av gymnastisering Ă€r det ju av yttersta betydelse att diagnosen som stĂ€llts Ă€r korrekt. Att traska runt i lĂ„ngsam skritt i blĂ„bĂ€rsrisen Ă€r dock nĂ„got som alla vĂ„ra kusar skulle mĂ„ bra av oavsett friskhetsgrad tror jag!
 
 
 
Och för er som inte orkade lÀsa allt:
Steg 1: VÄga frÄga!
Steg 2: VÄga rida! (alt tömköra men ja ni fattar)
 
 

Om att aldrig vara nöjd

Jag vaknar ofta pÄ morgnarna nu för tiden med en kÀnsla av att ha ett grÄdassigt missnöje vilande över mig. Det ligger som en dimma i sinnet och förpestar hela tillvaron med en avtrubbad kÀnsla, som om jag har en snorkig kÀrring som inte Àr helt nöjd med nÄgonting i livet i huvudet. Varför? Jag vet inte. Jag presterar pÄ den nivÄ jag förvÀntas göra pÄ de allra flesta plan i livet - egentligen. Men ÀndÄ vilar det en konstant kÀnsla av otillfredsstÀllelse och otillrÀcklighet över mig och jag kan inte dra nÄgon annan slutsats Àn att det har med hÀstarna att göra.
 
Ingenting jag gör kĂ€nns riktigt helt eftersom ingenting jag gör Ă€r lika insiktsfullt och noggrant utrĂ€knat som ALLT jag gjort med mina hĂ€star under sĂ„ mĂ„nga Ă„r. Jag trĂ€nar plikttroget och ganska sĂ„ villigt pĂ„ gymmet nĂ€stintill varje dag - men inte en enda övning i en svettig kĂ€llarlokal kan mĂ€ta sig mot den precision jag trĂ€nat mina hĂ€star med alla tusentals timmar pĂ„ dammiga ridbanor. Jag har nĂ„gon form av ytterst övergriplig kontroll pĂ„ muskelgrupper och kostvanor men den Ă€r sĂ„ otroligt basal att den inte pĂ„ nĂ„got plan gĂ„r att mĂ€ta mot hur jag rĂ€knat pĂ„ foderstater och trĂ€ningsmĂ€ngd för mina fyrbeningar under alla Ă„r. Jag har aldrig gillat att vara nybörjare pĂ„ nĂ„gonting, I aint gonna lie. Men jag har alltid tidigare kunnat luta mig emot att "hĂ€st - det kan jag iallafall". Det Ă€r en mĂ€rklig kĂ€nsla att inte fĂ„ utlopp för allting jag lĂ€rt mig under alla Ă„r. En ibland övermĂ€ktig tomhet i att vilja trĂ€na och utvecklas men frĂ„n en dag till en annan har jag ingen aning om hur. Hur bygger man styrka/vs volym? Hur blir man "symmetrisk"? Hur aktiverar man hela j*vla quadriceps-skiteps?  I HAVE NO IDEA. GAH. Jag kan sĂ„ mycket och Ă€ndĂ„ Ă€r sĂ„ mycket av det irrelevant i nulĂ€get och det hĂ„ller verkligen pĂ„ att göra min inre kĂ€rring vansinnig. 
 
Men lite frustration över sin trÀning har vÀl alla upplevt antar jag. Kanske Àr det snarare att mitt sjÀlvförtroende och stolthet fÄr sig nÄgra rejÀla törnar nÀr jag inte lÀngre Àr "expert" pÄ nÄgonting utan Àr underkastad alla i min nÀrhet i det allra mesta. Kanske handlar det om att lilla fröken duktig (aka me) helt plötsligt inte fÄr utlopp för sin duktighet nÄgonstans. Jag vet inte. Men det Àr en skavande, trubbig kÀnsla som lÀgger sig som en murken dimridÄ över hela tillvaron och ser till att hjÀrnspöken om otillrÀcklighet frodas och förökar sig hej vilt.
 
Och sĂ„ sĂ€ger de att hĂ€star bara Ă€r en liten hobby. Pyttsan.