Inspo

Sitter och letar lite inspiration till lägenhetsprojektet och framförallt badrummen eftersom det är de som ligger närmast i tiden. I övriga lägenheten ska inte ytskikten egentligen bytas (utöver köket) utan bara fräsckas upp. Det finns ju sååå mycket härliga bilder att hämta inspiration ifrån, och jag kan sitta i timmar och leta sådant här. Är helt salig över att det inte bara är ett utan TVÅ badrum som jag får styla som jag (ehm.. Och Anton...) vill. Mums. Måste visa er badrummet i vårt hus vid tillfälle också, det har jag (och Anton på ett litet hörn) designat. Det är väldigt annorlunda mot hur badrummen i lägenheten kommer att bli, men ack så snyggt. Det saknas dock lite grejer där inne, men så fort det är färdigt så kommer det vräkas ut bilder vill jag lova. 
 
Men så tillbaka till lägenheten då. Tankarna går lite i dessa banor. Vad det blir av det får ni helt enkelt vänta och se ;) 

     
 
 
Vardagsrum och sovrum är det mest stylingen jag behöver hämta inspiration till, och den ligger än så länge långt fram i tiden. Kök och badrum är dock ack så roligt att mixa och matcha! Igår letade jag efter rätt blandare i 1,5 h, haha... 
 
 

2016 in review

Såhär års brukar man gör en lite revy kring året som gått. Ja, vad ska man säga. Ett märkligt år. Hästmässigt har det varit väldigt fattigt. Jag har krigat på bäst jag kunnat under året men väldigt mycket jobb och plugg har satt lite käppar i hjulen och jag och Hampus har inte tagit oss ut på en enda tävling. Tråkigt men sant. Tur att det finns en säsong nästa år igen ;)

Däremot har det hänt mycket med honom under året och han har utvecklats från en väldigt vinglig och jobbig unghäst till att bli hyfsat ridbar och väldigt trevlig att sitta på varje dag – nog så viktigt!

Jan-mars

Denna period jobbade jag en hel del på ICA men pluggade inte så mycket då det blev en miss i min anmälan till antagning. Läste  verksamhetsledning- och effektivisering samt en analyskurs i marketing. Intressanta kurser bägge två, framförallt verksamhetsledningen. Jag hade i vintras ett väldigt lågt riduppehåll då jag bara red sporadiskt, så under denna period hände tyvärr inte mycket med Hampus. Jag ville inte helt enkelt, behövde ladda batterierna på något sätt.  Reste också lite under mars – till Aten med min mamma och min bror och till Rom med Anton.

 

April-juni

Direkt när jag landade efter resan till Rom fick jag reda på att morfar aldrig skulle få komma hem från sjukhuset dit han åkt in för akuta problem i slutet på mars. Och den 14 april gick min morfar bort. Det var utan tvekan den jobbigaste dagen i hela mitt liv. Det och Tango-dagen den 13 mars 2013.  Att åka till sjukhuset och veta att detta är sista gången jag ser honom, och ha hela familjen samlad för att ta farväl. Att sitta i rummet med honom när han somnat och veta att detta är de sista andetagen han tar. Det är inget jag önskar ens min värsta fiende för det gör så fruktansvärt ont i hela själen. Jag tror de flesta i min familj kan se tillbaka på tiden med min fantastiska morfar med glädje, men jag har inte kommit dit ännu. För mig finns bara en enorm sorg som gör sig påmind varje dag.

 
I maj var i alla fall hans begravning och den var väldigt fin. Vet inte vad mer jag ska säga om det mer än att jag hoppas få gå på väldigt få begravningar. Grejade dagen efter begravningen min praktikplats här på H+K faktiskt, vilket var en riktigt stor grej för mig. Åkte till Grekland med mormor sista veckan i maj också, så det blev en hel del resande på vårkanten.

Började komma igång med ridningen igen under de här månaderna också, mycket för att distrahera mig själv och under juni drog dessutom jobbet på ICA igång ordentligt och då var jag duktig och red ofta innan jobbet osv.  Gjorde även slut med Anton här någon gång. Hade kommit till ett läge då jag inte varken orkade eller ville ha en relation med honom utan bara gick runt och var irriterad. Så så blev det. Med facit i hand en väldigt dålig lösning, haha.

 

Juli-augusti

I juli jobbade jag fruktansvärt mycket på ICA, det var flera ggr 60-timmarsveckor och jobb 6-7 dagar i veckan på grund av en plötslig sjukskrivning. Några dagar efter midsommar ringde jag Anton och ville reda ut en massa missförstånd som uppstått för att jag hatar att vara osams med ex. Gillar det verkligen inte. Det slutade med att jag blev ledsen över någonting och så pratade vi till 3 på natten (att Anton öht var vaken till kl 3 är ett under, haha..). Så kom han hem till mig ytterligare någon dag senare och så käkade vi middag och drack vin och pratade om allting så som vi borde ha gjort från början, och sen var det liksom vi igen (efter lite smygande inför familjerna, hahahahah).  Var på Peace and Love och Weekend festivalerna tillsammans och levde livet bara.

I augusti åkte vi till Ibiza och glassade lite också. Mest åkte vi dit för att se Aviciis sista spelning ever på Ushuaia, vilket vi också gjorde på parkettplats med VIP-bord. Sjuk upplevelse, är så glad för det verkligen, det var verkligen något alldeles extra.  Om jag åker tillbaka till Ibiza vet jag inte men det är roligt att ha gjort det i alla fall.

Under den här perioden reds Hampus en hel del och vi hoppade också uppsuttet första gången vilket gick långt över förväntan. Skulle behöva hoppa lite banor nu och filma så man kan se utvecklingen, hmmm..

 

 September- december

Under hösten vet ni ju egentligen vad som hänt. Jag har pluggat tre kurser (internationell marknadsföring, prajtisk retorik och en research-metodkurs) och håller nu på med den fjärde och sista – uppsatsskrivningen. Har varit på bästa praktikplatsen och samlat på mig mängder med erfarenhet och stressat som en idiot för att hinna med allting.  Hampus har hållits igång hyfsat bra nu tycker jag ändå med undantag för sista veckan då han hade lymfangit,

Bästa med hösten är ju dock ändå köpet av sommarstugan. Som det ser ut nu kommer jag att flytta dit inom den närmaste tiden.. Har lite att berätta för er så småningom ;)

 

I korthet då. Året har gått upp och ner, framförallt nedåt i början på året , men nu på slutet har det trots stress och press varit good times all around. Visst, jag har gråtit av trötthet och stress på kvällarna och jag har haft det tufft, men min allmänna känsla kring allting är ändå bra. Helt klart ett bättre avslut än början. Ska bli riktigt spännande att se om och när jag och Hampus kommer ut på någon liten tävling i vår/sommar/höst. Om det så bara blir en P&J då och då så LÄNGTAR jag!!

Men först: jul med min underbara familj och sedan spenderar jag och Anton mellandagarna och nyår i Vemdalen. Bara han och jag. MYS.


Det här med benskydd

Ja hur ska man egentligen göra med det här eviga problemet benskydd? Jag har nog kört alla varianter, och är nog inte mest kinkig i hela världen för att vara helt ärlig. Flisan hade skydd och boots på sig (på frambenen endast) i hagen när hon var broddad, av den anledningen att hon var så enormt klantig och kom in med nya sår och svullnader varje dag innan jag bestämde mig för att börja med det. Annars är jag ganska emot det, tror mest att senor och leder blir överhettade och risken för skavsår och andra åkommor ökar enormt med skydd på. Boots har jag kanske mer förståelse för, men ogillar det ändå. Mina hästar har så långt det är möjligt alltid fått vara hästar ute i hagen.
 
Hästar som är skodda runtom rider jag med skydd runtom, och hästar som är halvskodda har jag oftast bara skydd fram på. Varför? Det kan jag inte svara på helt ärligt, jag har bara gjort så för att jag tycker att det är mest rimligt, haha. Undantaget är Flisan som fick skavsår av skydd bak så hon reds utan förutom i hoppningen. Men annars är det skydd runtom som gäller. Hampus har ridits helt utan skydd några veckor nu pga:
 
1. Hans mugg, vill inte att skydden ska ligga utanpå och skava, och
2. Leran. Antingen är den blöt så man inte får bort den och då sätter jag inte på skydd utanpå eftersom det bara kommer att skava och bli kletigt och äckligt. Eller så har man spolat av leran från benen, och av samma anledning så har jag inte heller skydd utanpå blöta ben.
 
Vid longering och uteritt har jag samma skyddkombination som vid vanlig ridning, och vid promenixer brukar jag inte ha några skydd alls, hästen ska väl kunna gå rakt fram på en grusväg/åker utan att slå sig tänker jag, haha.
 
 
Tror mest att det handlar om att vara lyhörd för hästens individuella behov, men jag tycker inte att man ska ha mer skydd än vad man behöver.
 
 

Livets alla vändningar

Funderar mycket på var jag är någonstans i livet nu, och om det är där jag faktiskt vill vara. Är på väg att avsluta min utbildning (redan - det har gått så fort!!!) och förhoppningsvis flytta ifrån Stockholm och läsa min master på distans. Har lyckats fortsätta rida under hela tiden vilket jag ska skatta mig lycklig över, men jag har sänkt min nivå så oerhört mycket. Inte kanske på själva ridningen för jag anser mig fortfarande veta ett och annat, men på den kvalitativa fronten. Jag hinner varken träna eller tävla och jag står bara och stampar. Det är så tråkigt när det kommer ikapp mig och sköljer över mig att jag har stått nästintill helt still i 2-3 år och verkligen inte kommit någonvart alls. 
 
Jag tycker absolut att det är roligt att rida som jag gör nu, och jag är inte redo att ge upp det för allt i världen. Men mina mål kommer alltid att mätas i tävlingar. Inte i fantastiska resultat. Bara att kunna tävla, och att göra det på en nivå jag tycker är utmanande och stimulerande. Visst finns det utmaningar i hemmaridningen - men det är på tävling och träning man får det slutgiltiga kvittot på om man lyckats eller ej. Och det är det jag saknar nu tror jag, bekräftelse och kvitton på att det jag gör någonstans fungerar och är korrekt. Och så är det ju så jävla roligt rent ut sagt. Finns inget jag älskar så mycket. Bölar nästan nu när jag tänker på hur mycket jag saknar tävlingslivet.
 
 
 
 
 
 
 
Det är så mycket man vill hinna med  under de här åren så jag vet inte alltid hur jag ska prioritera det för att inte uppleva stress och press av det. Så fort plugget är klart och jag "bara" jobbar i vår (och bedriver lite andra hemliga projekt) så ska jag verkligen ta mig i kragen och organisera upp livet så att jag hinner göra de saker jag vill utan att andra får falla bort. Puh
 
 

Pluggeriet

Halloj!

Det har till och från under sommaren kommit in lite frågor gällande vad jag pluggar, så jag tänkte besvara dem nu. Har ju pluggat samma linje så länge så jag har faktiskt inte tänkte på att skriva ut det på länge. Men varför skulle ni ha koll på det, egentligen, haha…

Jag läser i alla fall ett kandidatprogram i företagsekonomi på Stockholms Universitet. Det finns ett antal olika inriktningar att välja på och det visade sig efter de två första obligatoriska terminerna (där alla läser samma ämnen) att marknadsföring var det jag ville hålla på med. Hade ingen aning om vad jag ville göra när jag började, men jag ville i alla fall plugga någonting, och FEK verkade som en väldigt bred inriktning som är bra att ha som grund, och därav tog jag den. Att jag skulle tycka så mycket om marknadsföringen visste jag verkligen inte, men det föll sig ju väldigt väl.

 

 

Nu är jag alltså inne på min sjätte och sista termin på programmet och i december/januari ska min kandidatuppsats lämnas in så att jag får en kandidatexamen (Bachelor’s degree på engelska). På grund av att jag slopade nationalekonomi (”NEK”) och valde att läsa sådant som jag faktiskt ville så kommer jag inte att få en ekonomie kandidat utan en filosofie kandidat. Men vad gör det? Ek. Kand ser kanske bättre ut på papper men jag vill inte jobba med finans/redovisning etc så för mig har det absolut ingen betydelse överhuvudtaget.

Gällande fortsatt plugg är jag lite kluven. Jag borde kanske läsa en magister (1 år till) eller master’s degree (2 år till) men just nu har jag riktigt bra jobberbjudanden från ett flertal olika ställen, och jag börjar bli ivrig på att få komma ut och faktiskt jobba.. Jag vill inte slopa jobbtillfällen som är attraktiva men heller inte kasta mig in i något.
Så som sagt; jag är väldigt kluven och kommer i vilket fall som helst att söka bägge utbildningar och se om jag ens kommer in så får jag helt enkelt bestämma mig efter det. Man är väldigt fri att planera sin egen tid under studietiden och det finns en hel drös med fördelar med de båda högre nivåerna av examen, samtidigt som man även får räkna nackdelarna i ökat studielån, knaper inkomst, etc etc. Jag har helt enkelt mycket att fundera på den här hösten. Kärt besvär ska dock tilläggas – det är inte alla som har sådana fina möjligheter att börja jobba direkt efter studietiden och det är jag tacksam för att jag fått hur jag än väljer att fortsätta i januari. 


Bygelnosgrimma

Ett av mina bästa köp i hästväg är nog bygelnosgrimman jag använder flitigt på Hampus just nu. Den är suverän! Som en remont men en miljard gånger bättre, haha. Den ligger inte an på några konstiga ställen, skaver inte mot varken bett eller tänder och kan aldrig hamna på ett vis som begränsar luftintaget (vilket jag - tro det eller ej - tyvärr har sett många gånger med remont..).
    Dessutom ser hästens huvud inte ut som en lång klump utan det ser helt enkelt bättre ut. Upplever att Hampus trivs finfint med den också, även om han iof är för snäll för att säga ifrån till något.. Jag är otroligt nöjd med min som jag lyckades hitta på en begagnat-sida på fb iallafall och vill verkligen slå ett slag för detta smarta alternativ till remont.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Mitt motto, always.

 

Regimskifte

Varje gång jag är i stallet funderar jag alltmer på om jag måste byta ut min sadel till Hampus. Min fina, fina, älskade Bruno kanske måste bytas ut mot en yngre variant..
    Han ser ju helt annorlunda ut i ryggen än mina tidigare hästar med lång manke och rygg + att han är lite bredare och för tillfället lite överbyggd pga unghästkropp osv. Har aldrig märkt av någon ömhet eller liknande hos honom och den ligger helt klart dugligt, men i det långa loppet måste jag förmodligen byta. Blir självklart en likadan, kommer nog aldrig ha något annat. Förmodligen köper jag en ny isåfall, så att jag får kåporna, vulstren, sätet etc som jag vill ha dem. Har exempelvis memory foam i vulstren på min sadel och det är OSLAGBAR komfort i det, fullkomligt oslagbart. 
Helst skulle jag bara ha kvar min trotjänare, både rumpan och plånboken skulle vara nöjda med det. Time will tell, helt enkelt! Först ska herren växa klart och bygga på sig lite muskler :D
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Framåt, framåt, framåt

Någonting jag ständigt måste påminna både mina elever och mig själv om är att rida FRAMÅT. Väldigt ofta känenr jag att jag själv gärna vill korta för att det känns mer kontrollerat och man tror att man har mer koll på läget då. Även på Hampus är jag gärna där och försöker korta hans enorma galopp (vilket ännu inte går, haha). Speciellt när man känner sig osäker på en anridning vill man gärna korta ur sväng, och till alla mina fellow backa-mot-hinder-ryttare vill jag bara säga samma sak som till mina elever: "FORTSÄTT GALOPPERA GENOM SVÄNGEN!!!!!".
Helt ärligt, ingenting förstör en anridnign så mycket som 
  1. En dålig väg.
    och
  2. En dålig galopp. 

Helt ärligt så är detta de enda två sakerna jag tänker på när jag ska hoppa Hampus. GALOPP och BRA VÄGAR, resten löser sig efter vägen tänker jag, haha. 
 
 
 

Saknad

Det finns så mycket som jag saknar. Utöver personer och djur som försvunnit på ett eller annat sätt så saknar jag mest av allt att tävla. Och att kunna rida ordentligt och inte BARA unghästrida. Just nu finns inte alls den tid jag skulle vilja lägga ner på Hampus och det gör mig verkligen frustrerad att det inte går i den takt det skulle kunna gå om jag bara hade tid. Tävlandet saknar jag VERKLIGEN. Men även alla stunder av trim på ridbanan. När hästen förstår alla rörelser man ber den göra men man måste finslipa på att vara PRECIS rak, eller ha bakdelen ännu lite mer innanför, korta galoppen ännu lite mer, göra skänkelvikningen ännu lite tvärare. Sådana saker. DET är det bästa jag vet, utan tvekan.
    Hampus kommer också att hamna där såklart, men iom hans storlek och min bristande tid så tar det ett tag. Det är bara kriga på, och jag njuter av varje sekund i sadeln på min fantastiskt trevliga kuse. Men saknaden finns där ändå - att få sitta och fila på en "riktig" pålle hade varit drömmen för mig just nu, utan tvekan. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Hjälpmedel eller inte

Eftersom folk frågat mig lite diskret på FB och mindre diskret här på bloggen tänkte jag bara redogöra för varför jag vill ha en förbygel med en s.k. bib på Hampus. Varför en betydelselös människa som jag själv ifrågasätts men ingen av storryttarna vet jag ej, men det är ändå lika bra att förklara :) Man kan ju samtidigt passa på att ställa sig frågor som "Varför rider vissa med pelham?" "Varför har somliga ludd i skydden och på magplattan?" "Varför har man en speciell sorts nosgrimma eller en ljudisolerande luva på hästen?" För att pållen trivs, lyssnar och presterar bättre med det. Simple as that, amigos. 
 
Men nåja. En förklaring ska ni sjävklart få då det i mina ögon ändå kan vara intressant att se bakomliggande anledningar till att man väljer en specifik utrustning till sin häst! :) En bib är alltså en martingal med platta mellan ringarna, som förhindrar att tyglarna breddas ifrån varandra och gör att hästen inte kan bita i martingalen och fastna. Jag har på senare tid föredragit den framför en vanlig martingal för att den ger ett ökat stöd och gör det lättare att rakrikta och vända ostabila hästar som gärna skjuter ut bogen. På Flisan hade jag den bara i början då hon rullade ihop sig lite väl mycket med den på, framförallt när jag började tävla på Flippanbettet. 
 
 
På just Hampus har den visat sig ha en väldigt positiv effekt både för hans övergripande stabilitet och för att han av någon anledning lyssnar bättre på mig då. Det handlar inte om att han inte förstår vad jag vill när jag tar i tygeln och bromsar, isåfall hade jag valt ett annat tillvägagångssätt. Det handlar däremot om att han
1) tycker att övergångar och tempoväxlingar är jobbiga och vill springa ifrån dem och
2) han skiter fullständigt i mig ibland, för att han är ofokuserad jättebebis, haha.
Om då ett så simpelt hjälpmedel eliminerar problemet helt så råder det i min värld inga som helst tvivel om att det ska användas tills han är mogen för att ridas utan.
    Jag kan inte svara på om det har med "trycket" (missförstå mig rätt, det är ingen tvångströja han har på sig men den ligger ju ändå an mot sidorna) förbygeln anlägger mot han sidor, att jag fått en ostadig hand där trycket i hans mun stabiliseras av martingalen eller något annat. Jag vet helt enkelt inte för jag är ingen hästpsykolog. Jag vet däremot att han är nöjd, lydig, och harmonisk med den på och inte lika nöjd när den inte är på. Det räcker ärligt talat för mig!
 
 
Jag har aldrig haft en häst som jag ridit på annat än vanligt tredelat tränsbett och utan några som helst hjälptyglar i den vanliga hemmaridningen. Mitt mål är självklart att även Hampus ska bli en sådan häst, för vem orkar egentligen hålla på och krångla med hjälptygar hit och dit varje dag? Inte en latmask as myself iallafall. MEN så länge den är ett bra, enkelt och skonsamt hjälpmedel så har jag inga problem med att ha den på. Som ryttare måste man ju sträva efter att hitta lösningar som passar inte bara sig själv utan även sin fyrbenta partner, konstigare än så är det inte. Som sagt: varför väljer man olika kombinationer av bett/nosgrimmor/benskydd/paddar/luvor/martingalar? För att hitta lösningar där hästen trivs och kommunikationen blir optimal.

"Beroende"

Jag har berört detta ämne förut, och tänker skriva om det igen. Inte direkt för att det intresserar er kanske, men jag vill bara outa det.
 
Ända sedan jag var 14-15 och startade den här bloggen har jag haft pojkvän. Det har varit många olika pojkvänner, men det är väldigt korta perioder jag varit utan. Det är jag mycket väl medveten om, och det är någonting som jag funderar väldigt mycket på, och ofta tänker jag det folk brukar säga om sådana tjejer: "jag är säkert bara osäker på mig själv", eller "det är något fel på mig". 
 
Nej. Det är inget fel på mig. Eller någon annan som gör som jag. Jag har vuxit upp med en total avsaknad av riktig pappa, och även om min mamma, mormor och morfar fyllt rollen mer än väl så är en pappa alltid en pappa. Att få bekräftelse av en manlig figur är så viktigt för mitt undermedvetna att förhållanden har tagit min pappas plats. Är det något fel på mig? Näe, det tror jag inte. Jag trivs i mitt egna skinn, har inga egentliga problem med varken min mentala eller fysiska hälsa mer än att jag är introvert. Och ja, det är just där vi har del två av min lilla åkomma. Introverthet.
    Introverthet och daddy issues är i mina ögon som bäddat för att bli fast i förhållanden. Jag är inte blyg, tvärtom väldigt utåtgående. Jag har inte svårt att ta för mig och prata bland nytt folk. Men jag orkar bara inte. Jag blir helt slut av att umgås med människor - även nära vänner. Jag måste ta igen mig efter sociala tillställningar och har därav svårt med vänner - det blir liksom en jobbig grej att gå på tjejkväll. Tjejer specifikt kräver (enligt mina erfarenheter hittills) mycket maintenance för att vara kvar som vänner, annars hittar de någon annan, haha. Med en pojkvän är det inte samma sak. En pojkvän kan man sitta med hemma och vara helt avslappnad, och då blir jag inte trött. En pojkvän är min människa oavsett om man bara ses som hastigast någon vecka, och umgås 7 dagar i rad nästa. Det faller sig naturligt att jag söker mig till stabila, mer "underhållsfria" relationer på något vis (därmed inte sagt att förhållanden är underhållsfria, missförstå mig rätt plz). På gott och ont, såklart.
 
 
Ibland undrar jag om det är ett riktigt problem jag har. Men nej, jag har faktiskt svårt att se det så. Jag är inte egtnligen beroende av uppmärksamheten i sig, utan kanske snarare beroende av att ha någon utom min familj som lyssnar och som jag kan vara mig själv med. Det är sådan jag är liksom. Men jag märker att ju äldre jag blir, ju mer ensamtid vill jag ha (med mina kissemissar 100% delaktiga såklart), och kanske är det ett steg på vägen mot att bli "normal". Jag vet inte alls. Men till alla er som är som jag så vill jag iallafall att ni ska veta att här är jag och jag är nog värst av oss alla ;) 
Puss&Kram
 
 

Wow

Jag tror Kingsland slagit något slags rekord i tristess vad gäller deras vårkollektion. Satt och letade lite inspiration i form av härliga vårkläder, men kände bara för att gå och lägga mig och dra täcket över huvudet när jag såg detta. Eventuellt också gå i dvala till sommaren. HUA vilken otroligt färglös och extremt intetsägande kollektion. Betyligt billigare än vanligt dock, om man nu ska se det från den ljusa sidan. Synd att jag hellre skulle frysa ihjäl än att ta på mig något av detta :/  Det känns utdaterat och ionispirerat tycker jag. Hur länge sedan var det inte knallrött/vitt/blått var på tapeten liksom? 3 år? 4? 7? Och blandingen med babyrosa/cerise får mig att rysa. Gör om gör rätt.
 
 

Är skolan problemet - egentligen?

Hela tiden läser man om elever i grundskolan som blir "utbrända", liksom sina 30 år äldre föräldrar. Alla är trötta på livet, skoltrötta, orkar inte betygsystemet, osv osv. Jag frågade mig efter att ha läst Linns inlägg gällande detta varför det är så. Jag ser det inte som att skolan ställer ökade krav idag, tro det eller ej. Förra och förrförra generationens elever hade det minst lika tufft om inte ännu tuffare i skolan. Där fanns inget utrymme för att inte ha läst på läxan, eller "glömt" inlämningsuppgiften. Där var det kanske 100 engelskaglosor att lära sig på 2 dagar, och ändå fanns det inga utbrända och skoltrötta elever på den tiden. Det vara bara så, helt enkelt.
 
Jag tror inte att "utbrändheten" vi läser om jämt och ständigt kommer ifrån skolan i sig. Jag tror snarare att den kommer ifrån prioriteringssvårigheten som uppstår i ett konsumtionsberoende, utseendefixerat och offentligt samhälle som vi lever i idag. Ska jag satsa på skolan, eller spendera 2 timmar/dag på gymmet för att se bra ut och inte verka lat, eller umgås med vänner? Ska jag lägga det lilla jag tjänar på smink, hår, naglar, fransar, snygga gymkläder, senaste telefonen, hästen, eller något annat? Allting ska se så bra ut på FB och instagram, det får inte bli några sprickor i fasaden.
    Jag tror personligen att detta sätt att tänka skapar en inre stress som gör att det är skolan som känns övermäktig. Skolan är trots allt det enda obligatoriska momentet i detta, och i kombination med alla andra val man ställs inför (som främst har med andras tyckande om en själv att göra) blir det jobbigt, eftersom skolan i många fall är tuff, jobbig och tidskrävande, men inte vinner en några statuspoäng direkt.
 
 
Jag menar alltså absolut inte att skolan är lätt. Det tycker jag inte heller att den ska vara. Jag menar att det är svårt att prioritera skolan, när så många andra yttre omständigheter ställer krav på och sätter normer för oss som är väldigt svåra att leva upp till. Skolan ska, trots allt, vara till för att de som vill satsa på en karriär ska veta hur det är att jobba för något, och samtidigt har den ansvar för att de som inte har lika höga mål/ambitioner ska bli allmänbildade. När man tänker efter är det nog inte helt lätt att utforma ett skolsystem som ska vara en grund för dessa ytterligheter till människor.
 
Jag har full förståelse för att folk blir skoltrötta, även om jag själv aldrig haft problem med det. Jag har full förståelse för att betygsystemet idag ibland är konstigt och att det kanske borde anpassas på ett bättre sätt. Och jag har full förståelse för att det är enormt svårt att prioritera skolan, samt att det också tar tid att hitta en individuell studieteknik som passar. Men allting är inte skolans fel. I mina ögon handlar det mer om samhället i stort och strävan efter en utåt perfektionism än att just skolan egentligen är för jobbig. Den blir helt enkelt för jobbig när vi har så otroligt mycket andra krav på oss. 
 
 

Mys

Jag har sagt det förut och säger det igen.. Om man ändå vore katt.. 
 
 
 
 
 
 

Svåra hästar 2.0

För någon vecka seda skrev jag om ryttare som skryter om sina svåra hästar samt uppmuntrar "svårheten" i dem istället för att få dem enkla(re). Jag ogillar verkligen svåra hästar på alla plan. Man ska i mina ögon inte behöva slita som ett djur för att få sin vilja igenom. Det ska vara ett samspel, det ska vara enkelt. Självklart inte alltid enkelt med alla rörelser etc, men jag tror ni förstår vad jag menar. 
 
Jag tror inte att det finns hästar som "bara är" svåra. Jag tror att det finns dem som har sjukt tufft pyske, de som är mer eller mindre stressade osv, för de är precis som vi människor olika individer med olika egenskaper, förutsättningar och erfarenheter. Det finns absolut hästar som har "svåra" munnar och som är lättare eller svårare att få till arbete både på grund av mentala och fysiska faktorer. MEN jag tror inte att en häst blir SVÅR av en korrekt inridning, en korrekt grund, och T R Y G G H E T. En häst som är trygg i "alla" (alla hästar kan som vi vet bli rädda) situationer med sin ryttare har förmodligen fått en bra grund. Den flyr inte ifrån arbete genom att kasta sig eller sparka eller resa sig utan den accepterar på ett eller annat sätt att det är jobbigt ibland, för den vet att efter regn kommer solksken och efter jobb kommer beröm. För alltför ofta så är det ju faktiskt där skon klämmer för heta, svåra hästar. De vill inte arbeta. De är vana vid att inte arbeta, med att gå med höjt huvud, sänkt rygg och bakbenen 3 m bakom kroppen. Och som tidigare nämnt blir det bara inte bra någonstans när detta uppmuntras av ryttaren som är stolt över att kunna hantera sin svåra häst. Det är nedbrytande för kroppen när hästen ska prestera utan att kunna bäära sig korrekt, inte bara för rygg utan för senor och leder. Och jag kan liksom inte förstå hur man kan vara så naiv i sin ridning att man på något sätt finner detta "häftigt". 
 
 
För mig är en svår häst en otrygg häst som fått felaktiga grunder, eller en häst man helt enkelt inte rår på och förstår som ryttare. Det handlar om att hitta ett fungerande sätt för hästen att spänna av, lite på dig (och sig själv) och komma till arbete. Det är mer eller mindre vad hela vår sport går ut på. Struntar man i det för att man är så "duktig" som rår på en het häst är man knappast duktig, och har dessutom missat hela poängen med ridning, åtminstone i mina ögon. 
   En annan sak är det såklart att det hettar till i hoppningen till exempel, men jag tror inte jag behöver förklara det för jag tror ni förstår att grundproblemet är att en svår häst är svår att få i arbete - och därför upplevs den som svår när man försöker sätta den i jobbsituationer. Och tar man inte tag i det i det dagliga arbetet - då har vi ett problem kära vänner. 
 
 
 

Planer, planer

Planen med Hampus är lite svår att lägga upp tycker jag, då han tar stormsteg framåt hela tiden trots att jag inte har jättemycket tid att lägga ner på honom. Igår galopperade vi liksom och innan jag hoppade upp pratade jag och Sussi om att målet nu innan hans vintervila är att kunan rida honom stadigt i skritt och trav och så kommer galoppen till våren. Men han har så enormt lätt för sig med allting så jag tvingas liksom lägga om planen hela tiden, haha. 
 
Som jag ser det nu så är planen att rida honom till mitten/slutet på november och därefter får han vila iprincip hela December. Icke att förglömma är ju att han går på lösdrift och det kommer bli jobbigt för honom att motionera med all den där vinterpälsen, haha ;) Så till slutet på november borde bli lagom tror jag. Målet fram till dess är att minska på longeringen innan passen ännu mer och rida enstaka pass helt utan att ha longerat innan. I ridningen tänker jag mig att vi ska ha hunnit skutta över några minihinder i följd, dvs kunna styra runt någon typ av miniatyrbana i trav/galopp. Alltså typ 20cm, bara för att ha koll på att jag kan styra mellan två hinderstöd liksom, haha. 
 
 
Jag bryr mig inte det minsta om formen hos honom och inte heller om reglerbarheten mer än att kunna göra övergångar mellan gångarterna just nu. Jag vill att han ska hitta till en naturlig framåtbjudning i ridningen som jag senare kan använda när det börjar komma in lite samling på schemat. Men just nu tänker jag bara framåt när jag rider honom och låter honom mer än gärna gå i något högre tempo än normalt. Jag vet inte alls om det är rätt eller fel eftersom jag aldrig gjort något sådant här förut men det känns rätt iallafall. Framåtbjudning är ju något av det viktigaste vi har i hästarna tycker jag och det vore synd att plocka bort den när han har så fin bjudning. Litar dessutom mer eller mindre helt på honom och har inga problem med att låta honom trava/galoppera framåt eftersom han är så löjligt snäll. Fina, fina lillskrutten. 

BÄSTA JAG SETT

HAHAHA JAG DÖÖÖÖÖR VAD ROLIGT!!! Sett denna säkert 10 gånger nu ch den blir bara roligare varje gång. Helt makalöst kul! 

Extra roligt också eftersom pllen tydligen var en stjärna som unghäst men sedan togs den bort från tävlinssammanhang då den fick panik av ljud. Hyfsat bra jobbat kan man säga. Och SJUKT JÄVLA ROLIGT rent ut sagt!!!
 
 
Bretts first Grand Prix

Going to a competition? You might recognize Brett Kidding's thoughts as he's riding his first Grand Prix at the Dressage Convention ;) Have a nice Sunday!

Posted by TRTmethod on den 25 oktober 2015

Det här med "svåra" hästar

I ALLA år jag hållit på med hoppning så har det varit en väldigt stor grej för både ryttare och dess föräldrar att påtala hur enormt svårridna deras hästar är. 
 
"Den nitar direkt om du inte gör ALLT exakt rätt"

"Håller du lite för mycket reser den sig direkt"
 
"Rider du inte med både skänkel och hand och har den exakt rätt inramad så hoppar den inte"

Flera gånger har jag fått höra:

"Men Flisan gör det så lätt för dig, hon är så liten och lätt från marken. Vänta bara tills du kommer upp på en riktig häst med större galopp och som inte är så nätt och lätt från backen - då kommer du också behöva börja rida"
Och jag känner väl bara mer eller mindre att "vad i helvete pratar du om människa". 
   Men iallafall. Vi har nog alla hört det. Det kan absolut diskuteras att svåra hästar har mycket att ge oss som ryttare. Om de är svåra "på rätt sätt", dvs helt enkelt kräver god ridning - vilket å andra sidan inte ska ses som svårt. 
 
Här ser vi Flisan och mig i ett vackert ögonblick i hennes "OMG-HINDDEEEEERRRRRRRR"-period. 
 
 
MEN jag tycker faktiskt helt annorlunda i denna fråga. Att hålla på och skryta om att man är så duktig för att ens häst är så enormt svårriden är bara helt förkastligt i min mening. VAD exakt är det fantastiska med att sitta på en häst som är så "svår" att den inte kan galoppera rent utan går i någon slags fyrtaktig-jämfotastuds-galopp? Eller den som nitar för att du lättade 2mm i handen 1 språng för tidigt? Eller den som drar mot utgången och springer till skogs så fort du inte har 300kg ytterskänkel i varje sväng? Var är det roliga i det? Var är det eftersträvansvärda i det?  
   Det är absolut en utmaning och jag försöker inte påtala att det är lätt med sådana hästar, men jag blir irriterad när folk är stolta över sin svårridna häst.  Varför? För att jag har en mycket simpel syn på ridning: Det ska vara enkelt.  Det SKA INTE krävas så jävla mycket att få hästen från start till mål. Felfritt är en annan sak. Men den ska gå från A till B i GALOPP och ingen annan konstig gångart och utan att det krävs 4 ton rå muskelstyrka. Kalla det raketforskning men så tänker jag iallafall. 
 
 
Jag kan nog ärligt säga att mina hästar har varit lättridna. Eller nej, från början har det varit allt från fullt sken pga att svansen slår mot bakbenen till rollkur på lång tygel pga förra ryttarens förkärlek till den härliga gramanen. Men jag har åtminstone alltid strävat efter att få de hästar jag sitter på enkla. Det har inte varit några världscuphästar, men de har gjort som de blir tillsagda på ett enkelt sätt och ställt upp när man själv gjort någon miss. För det är deras uppgift. Jag motionerar dem, stärker och bygger dem, pussar på dem, mockar åt dem, matar dem och köper vackra prylar till dem. Och de hjälper mig den gången jag fuckar upp. Så enkelt är det i mina ögon. Hittills har alla som suttit på mina hästar sagt att det känns enkelt att rida dem, och därför har vi aldrig haft problem vid försäljning och liknande. 
 
Det jag egentligen försöker säga är väl att man i mina ögon inte har någonting överhuvudtaget att vinna på att sitta på en svår häst och tycka att det är roligt att den är just supersvår. Det säger absolut ingenting om din överlägsenhet som ryttare att du inte på 5 år kan få hästen att galoppera rent. (Eller så säger det supermycket, är väl en tolkningsfråga, hehe.) Enligt min uppfattning ska man iallafall sträva efter och ha som mål att sitta på "lätta" hästar, inte tvärtom. 
 
 

Ledord #2

För några dagar sedan skrev jag om variation samt varför det är ett av mina två ledord i ridningen. HÄR hittar ni det inlägget. Nu tänkte jag skriva lite om konsekvens och varför det är ett viktigt ord för mig. 
 
För det första har ju konsekvens två betydelser. Den ena innebär att man ska vara konsekvent, dvs göra på samma sätt hela tiden, och den andra innebär att allt man gör får en följd - en konsekvens. Jag tänker mig att båda två är väldigt viktiga. 
 
Att vara konsekvent - dvs att göra på samma sätt varje gång - är otroligt viktigt för att lära hästen något. Både ett bra och ett dåligt beteende. Om du bara bestraffar ett dåligt beteende 3 ggr av 10 så kommer det ta så eviiiinnerligt mycket längre tid innan hästen fattar att den gör fel, om den ens någonsin förstår. Men rättar du den 10/10 gånger - och på samma sätt varje gång så kommer det garanterat att gå fortare. Detta gäller vid alla former av inlärning, och är speciellt viktigt på unghästar. Bestraffning ska man ju dock gärna inte fokusera på största delen av tiden utan det är självklart främst BERÖM man ska vara otroligt konsekvent med så att hästen förstår att den gör rätt, samt vad den gör som är rätt. Samma sak gäller även om hästen gör småfel, som att skjuta in bakdelen i ett varv. Rättar man det varje gång (exempelvis genom att leda in framdelen så att hästen blir rak) samt berömmer (alltså inte kasta sig handlöst på halsen på pållen - ett "bra" räcker fint) kommer det väldigt snart inte finnas någon mening med att vara lat och skjuta in bakdelen eftersom den iom tillrättavisningen ändå inte slipper något arbete, plus att man faktiskt kommer åt svårigheten och jobbar med den samtidigt. 
 
Det viktiga är iallafall att man berömmer/tillrättavisar konsekvent. EXAKT hur man gör det behöver i mina ögon inte vara konsekvent, exempelvis kan man berömma med röst/klapp eller rätta en inskjuten bakdel med att flytta ut den för innerskänkel också, huvudsaken är att man är konsekvent - berömmer mycket och är snabb med schyssta tillrättavisningar. Det låter som ett hårt ord men oftast är det inte mer än ett tygeltag eller något liknande. 
 
 
Den andra meningen av konsekvens handlar om att jag har ett helhetstänk när jag rider. Det vill säga att jag inte rider hipp som happ och kör carpe-diem varianten och köttar som om det inte fanns någon morgondag varje ridpass.
    Om jag exempelvis rider ett längre styrkepass på mjukt underlag idag är det kanske inte optimalt att förvänta sig att hästen ska kunna få en fullfjädrad hoppträning imorgon, utan då joggar man kanske hellre på hårt underlag dagen efter för att sedan trimma ett pass dagen efter det och sen hoppa. Förstår ni hur jag menar? Inte en eller två dagar i taget utan helst ska hela veckorna struktureras upp. Självklart kan förändringar ske med hänsyn till hur hästen känns osv, men man måste se en mening med vad man gör när man sitter där uppe och tänka lite längre än bara till nästa dag. Då får man en helhetssyn och ett fungerande upplägg som dessutom innehåller just variation. 
 
Det handlar dock också om hur man tänker på tävling tycker jag. Om jag speedar somfasen den första klassen på ett meeting där det ingår många längre galoppsträckor så ska jag exempelvis förmodigen inte vänta mig att hästen är fantastiskt lydig och hoppar upp sig speciellt bra dagen efter. Snarare väntar en bulldozer och ca 500kg i händerna, typ. Nej men ni fattar. Rider man som en hästtjuv första dagen får man förmodligen räkna med att få skola hästen i runda nr 2 och få med sig nåt nedslag här och där. Det handlar helt enkelt om att tänka ett snäpp längre än vad som är roligt just här och nu. 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0