Working hard or hardly working

Som jag nämnde imorse så funderar jaglite över HampeStamp. Vi är i en period där ingenting riktigt stämmer, och varje pass innehåller en hel del stress för honom innan han spänner av och överhuvudtaget kommer till arbete. Jag har tidigare nästan aldrig stressat och pressat honom utan strävat efter att jobba honom i avslappnat läge eftersom han lätt går upp i varv och blir lite okontaktbar. Det är en bra tanke att jobba hästen mot att vara avspänd tycker jag, men det blir svårt när man måste introducera nya, jobbiga rörelser och ändra i hela hans sätt att bära sig osv. Då kommer han ju automatiskt att försvara sig, inte vilja arbeta, spänna sig och stressa upp sig eftersom han inte till 100% förstår i kombination med att hela passen blir väldigt mycket mer arbetsamma för honom än vad de varit tidigare.

Det känns ju lite sisådär att sitta på en häst som spänner sig, slänger sig undan, springer och kastar med huvudet osv i perioder av ridpassen. Men jag har blivit tvungen att inse att jag kanske måste jobba genom stressen och fortsätta pressa honom över tröskeln och där hittar man arbetsläget. I slutet av passen är han nämligen alltid väldigt fin, men början – mitten är riktigt jobbiga. Det svåra här är ju såklart också att inlärning och samling inte går att göra med en stressad häst. Här handlar det alltså mest egentligen om att få honom att fysiskt göra de rörelser jag kräver oavsett anspänning och när han gör dem bra berömma honom så pass mycket att han slappnar av, sen på det igen och igen och igen i etapper tills han blir så pass bekväm i rörelsen att han kan göra det avspänt. Förstår ni hur jag menar?

Så till min fråga. Vad tycker ni? Är det ok att jobba med stress i syfte att stärka hästen och hitta till ett avslappnat läge där hästen jobbar korrekt? Jag är lite kluven, men vet inte hur jag annars ska kunna få honom att arbeta korrekt och slippa skador. Jag vill ju honom bara väl, såklart.

 

 


Dagens fundering

Något av det första folk började säga till mig efter att jag varit hos Chris första gången var att han "aldrig blir klar" med en häst, och att behandlingarna ofta fortsätter i evigheters evighet. Jag är ju lite tvärtemot i många fall, och så även här. 
Jag gillar att Chris inte riktigt släpper hästarna bara för att de inte är halta. Vilken elitidrottare har inte en läkare/fysioterapeut i sitt team som ständigt övervakar och sätter in rätt behandlingar i stärkande och förebyggande syfte? Inte särskilt många. Så varför skulle vi inte göra detsamma med våra hästar som förväntas prestera? Varför är det en dålig sak att regelbundet besöka veterinären för fortlöpande, förebyggande arbete? Fattar ej den där insträllningen att veterinär = dåligt.... man måste bara hitta rätt veterinär ✌️
 
 

Resting

Vad KUUUUL det har varit att läsa alla era kommentarer om vila! Mycket kloka och olika tankar och idéer om hur, när och varför ni låter era hästar vila. Det glädjer mig mycket att så många tar hänsyn till hästarnas utevistelse och gärna vill ha dem ute så länge som möjligt så att de även under vilodagar i någon mån rör på sig. Tänkte iallafall att jag skulle ta och sammanfatta mina egna tankar kring vila litegrann åt er, som utlovat! 
 
Vila är för mig en viktig del av planeringen. det ska planeras när hästen vilar lika noggrant som när den rids tycker jag. Vad är då vila? För mig finns det olika typer. Man kan antingen låta hästen vila helt, eller också skritta den. Jag tycker att det beror lite på utevistelsen. Hästar som går tillsammans i stora hagar många timmar per dag kan vila helt medan jag tycker att det är oschysst för hästar som går i små hagar, ensamma och få timmar per dygn att helvila eftersom de redan har så lite rörelse i vardagen. Hästar är ju gjorda för att knata runt iprincip alla sina vakna timmar och därav ser jag utevistelsen som en v iktig faktor när man avgör helvila/skrittvila. 
 
 
Men vad gör det egentligen att vi skrittar ut på dem eller rider ett enklare pass på 30-60 min när de vilar de resterande ca 23 timmarna på ett dygn? För en vuxen häst spelar det ingen större roll att man rider lite lugnt på "vilodagar" tror jag, medan man på en unghäst i mina ögon bör vara noggrann med att planera viloperioder efter en längre tid av mer eller mindre intensiv träning/tävling - för att låta kroppen och knoppen komma ikapp, smälta och landa. Det beror såklart på hästen och alla individer är givetvis olika, men som tumregel är det såhär jag tänker. 
 
Jag ställer mig lite frågande till om en fullvuxen häst egentligen behöver vilodagar. Som nämnt ovan tror jag knappast att de mår dåligt av att vi tar in och borstar dem, gör iordning dem och sedan tar en skrittur på säg 45 min. De står ju och chillar resterande tid på dygnet som sagt. Däremot tror jag att vi som ryttare kan behöva vilodagar då vi inte rider för att hålla motivationen uppe, hinna med andra saker i livet osv. Och det är absolut inte fel att låta hästen vila för att hinna träffa familjen, ta en sväng ut med några vänner eller liknande. Rent fysiskt tror jag dock inte att de behöver helvila så länge de inte är skadade. 
 
 

Halvhalt

ÄNTLIGEN lyckas jag få upp det här inlägget till er, sorry att det har dröjt så länge! 
 
Det har iallafall varit jätteroligt och intressant att läsa era kommentarer och åsikter om halvhalter. Det finns säkerligen inget rätt eller fel, som i allting inom ridsporten så handlar det väl om att hitta någon som fungerar för just ens egna häst. men jag tänkte iallafall tala om hur jag ser på halvhalter och hur samt när jag gör dem. Om inte annat så är det intressant att jöämföra hur olika man faktiskt rider. 
 
För mig finns det två typer av halvhalter. Den ena är den klassiska yttertygeln. Oftast är ytterhanden stödhand. Varför? Vad har man ytter- och innertygel till? Jo, tyglarnas funktion är (enligt min humble opinion) att:
  1. Känna om hästen har lika mycket stöd i bägge sidor. Är stödet ojämnt är hästen sned någonstans. Analysera och fundera på hur kusen ska bli rak och börja om. 
  2. Innertygeln är till för att trycka in bakkärran på hästen under sig. När jag tar i innertygeln vill jag att hästen ska svänga (utan fördröjning) och stampa in inner bakben under kroppen. Varför? Jo för hur tusan ska jag annars få den att vända på en femöring i en omhoppning? Det hjälper inte hur mycket jag bankar med ytterskänkeln om hästen inte kan vända blixtsnabbt för innertygeln. Det är en mycet snabbare effektivare hjälp, och håller dessutom in bakkärran på rätt plats - vilket en bankande ytterskänkel inte kan göra utan att man även tar i tygeln - dito. 
  3. Yttertygeln är en stödtygel i de allra flesta rörelser. Det är den för att hästen ska gå "in i yttertygeln". När hästen på framförallt böjda spår ligger jämnt på yttertygeln och ställer sig korrekt innebär det att den roterar tornutskotten åt rätt håll och därmed arbetar korrekt. Det kan den aldrig göra om den hänger i innerhanden eftersom det i sig triggar en felrotation där vikten och energin försvinner ut i det yttre frambenet. I vissa specifika rörelser har man stödet på inner, men både jag och ni, kära läsare, är nog långt ifrån där än. Det tar vi i ett eget inlägg.
 
 
Så. Nu när vi har rett ut det där så ska jag förklara halvhalt på yttertygeln. När jag tar i yttertygeln så vill jag att känslan ska bli att hästen stampar till och lyfter. Med andra ord är den ett hjälpmedel för att sätta hästen på bakdelen eller helt enkelt kontrollera att hästen arbetar på sin bakdel. Det är en reaktion man måste träna in tills den sker i direkt samband med att man tar i yttern, och det är faktiskt sjukt bra att träna på det med tömkörning.
Den här typen av halvhalt är suverän att använda mitt i en övning eftersom hästen alltid (eller åtminstone i 99% av fallen) kommer att välja minsta motståndets väg och gärna falla framåt i en övning så småningom eftersom det alltid kommer att vara enklare att felrotera, lägga sig på bogen osv än att bära sig korrekt, särskilt i nya, lite svårare övningar/rörelser. Säg att man gör en  diagonalsluta. Någonstans under den slutan så kommer hästen att falla framåt på sitt ena (förmodligen yttre) framben och då är det klockrent att bara kunna ta i yttertygeln (där ju det huvudsakliga stödet finns) och PANG så är hästen på plats igen. Det är inga stora handgemäng jag pratar om, bara en liten påminnelse för hästen att fortsätta kriga på. Mycket effektiv. 
 
Den andra halvhalten jag använder mig av sitter i sätet och benen. När man använder sätet så handlar det om vikthjälper såklart, och jag upplever attd et blir bäst om jag tänker att jag spänner länden/korsryggen och vinklar bäckenet framåt så att man verkligen kommer NER i sadeln. Det gäller ju dock att inte "sitta till" för mycket då hästen istället kan uppleva det som framåtdrivande. Samtidigt som jag gör detta så klämmer jag med låren och knäna. Detta är en inlärd broms och fungerar oftast inte direkt utan kräver 1 miljon övergångar där det känns som om man klämmer av hästen på mitten innan den sitter och ger en bromsande effekt. Denna halvhalt använder jag mig av innan jag påbörjar en ny rörelse. Den är till för att få en effektiv inbromsning där hästen samlar ihop sig inför en ny övning. Precis som en läsare skrev så sänks tempot en aning men energin ska vara kvar. 
 
Man kan säkert använda de här olika halvhalterna som man vill, men jag väljer att använde dem på det här sättet för att jag tycker att det är smidigast. Mitt i en övning använder man oftast vikthjälper och ben till annat och då kan det bli väldigt klurigt att "sitta tillbaka" hästen och bibehålla flytet i övningen, medan ett snabbt pill på yttertygeln är mycket enklare och hinns med överallt. 
 
Hoppas jag skrivit på ett flrståeligt sätt för er. Känner mer och mer att jag måste skaffa mig en kameraman som kan filma allting jag skriver om, haha.. 



Halvhalt?

Halvhalt!! Finsn det något vanligare uttryck inom hästvärlden än "ta en halvhalt"? Jag tror nästan inte det... Medam vi puttrar på mot ÅRe tänkte jag därför fråga er vad NI tycker att en halvhalt är? Jag tänkte återkomma i ett eget inlägg om vad jag tycker (hint: för mig finns det två olika typer av halvhalter 🤓), men jag vill hemskt gärna höra vad ni tycker först så att jag får någonting att fundera över och diskutera kring när jag slår mig ned vid tangentbordet sen. 
 
Så; vad är en halvhalt? Hur gör ni den och varför? När? Hur ofta? Shoot! Jag är supernyfiken!
 
 
 

Fresh

Hallå i stugorna! 
Jag är ganska nyligen hemkommen efter dagens veterinärbesök och ska strax slå igång ett avsnitt Suits. Tänka sig att jag kom hem innan midnatt idag - fantastiskt. För er som bara vill kika in för att se resultatet av behandlingen tänkte jag tala om det direkt, och för er som vill ha en liten anatomi-genomgång tar jag den längre varianten. Hampus är frisk som en nötkärna i benen nu och får börja sättas igång med tömkörning! 0 grader på alla fyra ben och sådan action i framförallt galoppen nu så det är helt galet. SÅ roligt! 
 
Ni som nu läste denna text ovan och funderade på "hmmm, varför tömkörning och inte ridning?" ska få ert svar nu. I benen är Hampe 100% fräsch. Vid ultraljud visade hans ligament en 50-60%:ig förbättring sedan sist. På TVÅ veckor peeps! Hur sjukt är inte det? FATTAR ni ens hur bra det är? Galet! Stamceller är härt för att stanna, believe me. Anyway. Han är som sagt ren och ohalt i alla gångarter. I höger galopp på volt är han dock väldigt "platt" gentemot vänster galopp som är väldigt rund, bärig och luftig. Vid palpation visade han ömhet i ländryggen på vänster sida och därför bedövades han där och longerades sedan igen. Helt annan häst. Luftig, rund och bärig även i höger galopp denna gång. VAD är det då som är fel? Jo, det ska jag tala om för er. Och det är är riktigt intressant för er som vill lära er, så håll i er.
 
 
 
När hästen böjer sig inåt på ett korrekt sätt så kommer tornutskotten i ryggen att vika sig inåt. Det kallas för rotation och sker främst i bröstryggen på hästen, alltså kotorna längst fram. Böjning och rotation kommer alltid att ske tillsammans. Om hästen roterar så böjer den sig också och böjer man den så kommer bröstryggen att rotera. Det är ofrånkomligt. Rent fysiologiskt innebär det att hästen är böjd genom kroppen, men tyngden och energin är jämt fördelad genom kroppen och hästens fyra ben. Rotation. Tornutskotten tippar åt det håll man böjer hästen. Korrekt rörelse. 
 
Om man böjer hästen felaktigt, exempelvis förböjer hästen åt sidan, så kommer tornutskotten istället att tippa utåt. Och vad händer då? Ryttaren, hästens egna vikt ochb all energi förskjuts till det yttre benparet och allra helst ytter framben/-bog eftersom hästen inte är i balans och får svårt att bära sig. Denna typ av rotation kommer att slita på ryggraden och reflexmässigt så kommer hästens muskler att krampa för att skydda ryggraden från att röra sig abnormalt, och denna spänning uppkommer automatiskt som en försvarsmekanism. Det kallas för felaktig rotation. Självklart sliter det även på det yttre frambenet som får ta väldigt mycket mer vikt än vad som är meningen.
 
Det som är spännande med det här är ju att Hampus behandlades för inflammation i vänster fram av Chris, och jag har liksom grubblat lite på varifrån det där kommer. Tänkte att det berodde på att han avlasta framförallt höger bak (där inflammationon i knäet var stört) diagonalt och därav kom det sig, eller någonting liknande. Här är ju svaret. Klockrent. 100%. Han är lite plattare och "tråkigare" i höger varv som sagt. För att få honom liksidig har jag därför försökt "rida loss" honom i höger genom att lossa honom inåt och få honom rund så att jag kan komma åt hans inre bakben och liksom böja loss honom. Ingen ovanlig tanke. Kanske har jag förböjt honom, kanske har jag gjort någonting annat, men han har iallafall felroterat i bröstryggen vilket lett till att musklerna i länden på vänster sida (den sida som tornutskotten alltså felaktigt tippar åt) krampat för att skydda honom och vikten har hamnat på det yttre (vänster) frambenet som sedan blir överbelastat. DÄR kom det. Svaret. Äntligen.
   Jag har flera gånger känt att jag liksom hamnar lite på utsidan av honom i höger varv, men tänkt att "då ligger han iallafall inte inåt" och sedan inte tänkt på det mer. Det är en väldigt, väldigt svår grej att känna överhuvudtaget, eftersom det är små rörelser det handlar om. Men man måste lära sig att vara fine tuned till alla dessa små saker. Och jag får en smäll på käften igen. Tänk ett steg längre Danai, lär dig. Jajamen, jag tar återigen åt mig. Jag känner så himla mycket saker när jag rider som jag avfärdar, men aldrig mer kommer jag att avfärda någonting jag känner med en egen förklaring. Jag kommer att söka upp allt  vill jag lova! 
 
Hur som helst så tycker jag att detta var fantastiskt intressant! Bröstryggsrotation. Väldigt, väldigt nyttigt och någonting jag numer kommer att ha med mig oavsett vilken häst jag sitter upp på. Jag tror att denna lärdom är nyckeln till väldigt många bra saker. Jag tror att detta är anledningen till väldigt många hältor och rörelsestörningar vi ser idag.
Förutom stort tack till Ursula som hjälper mig och guidar mig till rätta i anatomidjungeln vill jag också verkligen, verkligen tacka Chris, Erika och alla andra på Scandinavian Equine Clinics som bedriver en så SJUKT seriös verksamhet där varenda millimeterrörelse tittas på med precision och kunskap och ingenting förbises. Samt för att alla nämnda svarar tålmodigt på alla mina tusentals frågor. Fruktansvärt glad att ha mina hästar i deras händer. Där är vi trygga. Så så så tacksam. 
 
 

Failure?

Under hösten när jag skrivit om mina hästars behandlingar har jag valt att vara 100% öppen och ärlig med vad det är som händer och sker, vilka behandlingar de fått, vad jag tycker om det osv osv. Jag ser ingen mening med att hymla om det eftersom jag gärna vill dela med mig av hur jag tänker i alla aspekter av hästeriet jag håller på med. Jag tycker att ni som läsare har varit fantastiska i interaktionen här på bloggen och det har förts en dialog här som jag inte märkt av tidigare - vilket är fantastiskt! En kommentar som dock dykt upp flera gånger i olika forum är att jag har misslyckats. Mitt tänk, mitt träningsupplägg, mitt team. Vi har misslyckats med mina hästar. Medan jag inte vill gå till någon form av motattack till detta och försvara mig (för ja, i viss mån är det absolut ett misslyckande och jag har flera gånger skrivit hur mycket denna höst fått mig att tänka, kritisera och analysera) så vill jag ändå bara reda ut det här begreppet misslyckande, samt hur jag tänker kring det.
 
Jag tänker som sagt inte direkt skydda mig med motangrepp från dessa anklagelser. Jag har tagit åt mig detta som stor kritik till min ridning, även om jag i Humlans fall med 99,9% säkerhet kan säga att jag inte varit vållande till skadan. Anyway. Självklart är det någonting som inte fungerat. Men jag vill då passa på att säga att man ska vara väldigt försiktig med sådana anklagelser, eftersom Hampus ansågs fräsch hos en veterinär då jag tyckte han kändes konstig, och en annan hittar problemet och kan åtgärda det direkt. Min tilltro till "åh min häst gick igenom vetcheck UA idag" är efter denna höst minimal. Inte kanske för att ryttare suger (vilket många också gör) utan för att det vi håller på med sliter på våra djur. Och det är ingenting som är varken konstigt eller fel med det. Vårt jobb är att bygga upp dem så noggrant vi kan, men jag tror inte att det går att undvika att hoppning kommer att slita på dem. Dressyr kommer att slita på dem. Felaktig ridning kommer att slita på dem. Det är ett faktum som vi måste ta hänsyn till. Precis som att en löpare, en skidåkare, en höjdhoppare och en fotbollsspelare kommer att lida av skador och överansträngningar så kommer också våra hästar att slita på sina leder. Skillnaden är ju då att en mänsklig idrottare kan känna när detta är på g, eller åtminstone avbryta träningen direkt när det inträffat, medan våra hästar tvingas förlita sig på att vi som ryttare känner att det finns ett problem. Och sedan ska vi som ryttare dessutom vara ansvariga och villiga nog att välja en veterinär som kan se och utreda det problem som vi känner. Jag tycker inte alls att det är speciellt självklart att en häst är purfrisk bara för att den har ett klockrent träningsupplägg - för vi kan aldrig någonsin sätta oss i deras kropp och känna precis allting. Vi måste förlita oss på den känsla vi har för att hålla dem fräscha. Och det är små, små marginaler det handlar om att man ska känna. 
 
 
 
Jag kan öppet och ärligt erkänna att jag trott att de skador mina hästar visat sig ha var muskulära svagheter och inte någonting som behövt behandlas. Och det berättar jag för att jag vill att ni ska bära detta med er när ni känner av avsgheter hos er häst. Ingen av mina hästar har varit rakt ut halta utan det har känts på andra sätt. Humlan var ojämn och haltade ibland och ibland inte. Hampus vill inte böja in bakbenen under kroppen. Saker som jag nu vet kommer ifrån överansträngningar, men som jag (och väldigt många andra) misstar för stelheter och svagheter. Självklart är det en miss från min sida. 100%. Men jag visste inte bättre. Jag är verkligen upprörd över att ingen lärt mig detta, men jag visste inte bättre då helt enkelt. Och nu gör jag det. Och då vill jag verkligen passa på att säga att det inte är en lätt sak att hålla en häst fräsch. Precis som att idrottare på hög nivå sträcker sig eller hunken på hemmagymmet spräcker en blodådra för att han tagit i mer än vad han egentligen klarar så kommer detta att hända våra hästar också. Det kanske är ett misslyckande, men jag ser det som att det verkliga misslyckandet är att blunda, att inte vara ärlig och erkänna hur fel man haft, rätta sig och göra så jävla gott man kan. Det är dessa djur värda. Jag gör verkligen så gott jag kan och ger dessa djur allt jag förmår, och om min okunskap leder till lidande å deras vägnar så är det verkligen det största misslyckandet i världen. Men jag lär mig, rättar mig och jobbar vidare. Det hoppas jag att ni också gör, eftersom ni ju är världens bästa läsare 😉 
 
Anyhow. Jag hoppas verkligen att ingen här inne tror att jag ser lätt på dessa behandlingar som mina hästar just nu genomgår. Jag gör det givetvis för deras bästa, men varje spruta de får är en nagel i ögat på mig och föremål för långtgående mardrömslika analyser gällande min ridning. Någonting annat är otänkbart i min värld. 
 
 
 


Stem cells

Ni vet när man vaknar efter en siesta och är heeeeeelt väck och det känsn som om man sovit i ett decennium? Så har jag känt hela kvällen, haha. Det är svårt det där med att balansera en siesta. Och då borde jag - som grek - ändå vara någon form av expert, haha. 
 
Anyway! Imorgon ska ju Humlis iväg och bli behandlad med stamceller i sitt krångliga framben, samma behandling som Hampus nyss fått men på ett annat ställe. Eftersom att frågor om pris brukar dyka upp så kan jag lika gärna berätta med en gång att det är en väldigt kostsam historia som försäkringsbolagen inte betalar, utan det är egen ficka som gäller. De kostar 3500;- + moms per spruta (Hampus fick på tre ställen, räkna själva.......). 
 
Som sagt så är detta en relativt ny behandling som jag tror att Chris är en av få som använder, åtminstone i Sverige. Det betyder att än större ansvar hamnar på oss som hästägare, eftersom vi utsätter oss för en väldigt dyr risk om det skulle vara så att någonting går fel pga denna behandling. Försäkringsbolagen har ännu inte sett så många studier på stamcellsbehandling att de är beredda att betala ut pengar för den, och eftersom det dessutom kommer att stå dem dyrt när (notera att jag använder ordet när och inte om..) det väl godkänns så förstår jag att de drar ut på det. Men jag vill vara tydlig med att man bör väga riskerna mot fördelarna och inte bara hoppa på tåget för att det låter bra, just pga detta. Jag har ställt tusen frågor och googlat allt jag kan innan jag slutligen bestämde mig för att göra detta på båda mina hästar. 
 
 
 
Så.. "Varför stamceller?" är ju miljonfrågan. För att förstå det tänkte jag skriva lite kort om vad celler och stamceller är och vad deras egenskaper är så att ni får en bakgrund till det hela. Jag är INGEN expert så jag rekommenderar er att inte gå till 100% på det jag säger utan dubbelkolla gärna, haha. Okej, here we go. 
   
Celler är det som bygger upp oss som människor. De kan vara allt ifrån hudceller till muskelceller, nervceller och bakterier och deras funktion är givetvis olika beroende på vilken typ av cell det är. Nervceller fungerar exempelvis genom att skicka elektriska impulser till muskelcellerna som "är" våra muskler. Gemensamt för cellerna i våra kroppar är att de fungerar som byggstenar. Medan bakterier består av en enda cell så består vi människor av flera miljarder celler som byggts ihop till en fungerande kropp. Olika celler byts ut olika fort - exempelvis byts hudceller ut ganska ofta medan nervceller iprincip aldrig ändras i en vuxen människa. Vanliga celler förnyas genom celldelning, vilket innebär att cellen delar sig i två eller ibland fyra delar, och när de gamla cellerna dör är då de nya delarna kvar. 
 
Stamceller är en mycket speciell typ av cell. De finns i oss från att vi är embryon och fungerar som ett reparationssystem som ersätter skadade celler, eller i embyrots fall - bygger upp hela vår kropp.. De kan genomgå ett obegränsat antal delningar och anta former av flera andra typer av celler. Nu börjar ni kanske förstå deras betydelse för medicinsk utveckling. Dessa egenskaper gör nämligen att om en mängd stamceller sprutas in i ett skadat område så kommer cellerna att anta formen av cellerna som är förstörda och bygga upp det trasiga området igen. Inget kortison, inga kemiska behandlingar och inga (dokumenterade) bieffekter utan en hundra procent kroppsegen reparation. Det finns olika  typer av stamceller och bäst är de i en så ung donator som möjligt för då har de möjlighet att mogna till vilken celltyp som helst. Men det finns även stamceller i vuxna individer som har denna förmåga. Det innebär alltså att man tar dessa stamceller från en donatorhäst som man fått ta bort av någon (icke-ärftlig) anledning, en cysta eller ett benbrott exempelvis.
 
Inom humanmedicinen har man använt sig av stamcellsbehandlingar (-transplantationer) inom bland annat leukemi, MS och leversjukdomar ända sedan 70-talet med mestadels goda resultat. Men vad jag läst har det aldrig haft en negativ bieffekt att injicera stamceller. Antringen så har det varit posiitvt eller ingenting alls, men med överväldigande mycket positiva resultat av det jag kunnat läsa. Man hjälper helt enkelt kroppen att läka sig själv, och det tycker jag är fantastiskt.
 
Jag tror verkligen på denna behandling och vill med detta inlägg både ger er förståelse för varför jag lägger ner helt sjuka pengar på detta för mina hästar, och för att ge er ytterligare ett verktyg till er låda om/när era hästar känns ofräscha. Ta inte bara första bästa kortisonbehandling. Och åk till veterinären i tid! Är det något jag lärt mig under denna höst så är det att oliksidighet ofta handlar om mer än muskulär ansträngning. Undersök, undersök, undersök. Jag vet att mina hästar är i fantastiska händer nu när jag satt oss in i Chris system, och jag vill att alla ni andra där ute också ska känna en sådan trygghet med en veterinär som ser helheten och vågar gå utanför ramen, med välgrundade behandlingar och idéer. 
 
Om ni har några frågor så är ni jättevälkomna att skriva dem i en kommentar. Jag ska som sagt till Chris imorgon och kan passa på att fråga honom om det är någonting som jag inte vet :) 


Teamet part II

SOm jag nämnt tidigare tänkte jag skriva lite hur jag tänker när jag väljer ut personer som ska fylla olika delar av mitt team. I förra delen skrev jag om hur jag vill att en tränare ska vara. I denna tänkte jag ta upp hovslagare. 
 
Jag är absolut ingen expert på hovar. Jag vet att man ska kratsa dem och vad några av delarna heter. Ungefär så. Och då är det ju än viktigare att man har en hovslagare som kan sin sak. Jag vet att jag är låååångt ifrån ensam om att inte veta så mycket om hovar - och jag tycker att det är helt okej att inte vara expert på allt - om man är noggran med att ha någon i teamet som faktiskt är det. Jag upplever att väldigt många (inklusive jag själv, fram tills för några år sedan) inte har någon större dialog med sin hovslagare. De skor hästen för att den inte ska vara barfota och that's it. Men det är så mycket mer än det. Ojojoj.
 
En duktig hovslagare kan tala om för dig om du ridit hästen rakt eller snet, om den belastar sina bakben mer eller mindre än under förra skoperioden, om du fodrat med för mycket av något eller för lite av någonting annat osv osv osv. Väldigt, väldigt mycket av det vi gör avspeglar sig i hästens hovar, och det finns SÅÅÅÅ mycket analysmaterial att hämta hos en duktig hovslagare! Därför tycker jag att det är otroligt viktigt med en hovslagare som kan relatera skoningen till vad jag känner i ridningen och anpassa skoningen efter det. Om man exempelvis upplever hästen som framtung kan man slå på överrullningsskor, om man upplever att den rör sig snett kan man sko hästen med olika beslag som hjälper den att röra sig korrekt, osv osv. Det finns SÅ mycket en hovslagare som är intresserad av och förstår ridning kan hjälpa oss med. 
 
 
 
När jag skor mina hästar förklarar jag alltid vad jag upplever som problem i ridningen och så talar hovis om för mig vad han ser på hästens hovar, och därefter diskuterar vi fram en lösning som låter hållbar. Det ska ju vara en lösning som både avhjälper det jag upplever som problem men som också tar hänsyn till hästens exteriör, hovkvalitet och hovens utseende i stort. Jag är som sagt långt ifrån en expert så jag måste ha en hovis som jag litar på och som kan skapa en "brygga" mellan mig och hästens hovar. 
 
Med detta vill jag egentligen bara upprepa ytterligare en gång hur viktigt det är att som hästägare antingen förse sig med den kunskap som krävs eller skapa ett team runt dig och hästarna som har den kunskapen du eftersöker och som sätter dina mål, din ridning och din häst i fokus. Och hur viktigt det är att inte bara "låta saker gå" utan att vara vaken och ha en relation till ridningen av hästen i alla aspekter av teamet och skötseln, eftersom det är ridningen ni båda ska prestera. Annars tycker jag att lägga en hel drös med pengar på träning, skoning, massage etc är ganska meningslöst. 
 
 

Dyon X-fit

Min vlogg verkar inte alls vilja samarbeta så jag tänkte tjuvstarta med att visa er det senaste tillskottet i träns-samlingen! Jag har sålt av en hel drös med grejer här hemma så nååågonting nytt tyckte jag att hästarna var värda. Under mässan hittade jag då just detta träns från Dyon. X-fit heter det och är väl någon slags förfinad variant av Micklem egentligen. Puh, finally liksom. Jag har ett micklem som hängt med i ett antal år, men det är ju inte världsberömt för sin skönhet direkt.. 
 
 
 
Jag har använt tränset på bägge hästar i tre dagar nu och det håller absolut Dyons vanliga standard vad gäller kvalité. Nackstycket på detta är något smalare än på Dyons "Dyon Collection"-träns som är de jag använder i normala fall, men mer svängt. Jag upplever inte något större tryck bakom öronen ändå och tycker inte att det ligger an mer än något annat nackstycke. Jag är lite anti alla de här super"anatomiska" grejerna. Tycker att det är lite överskattat, utom möjligen Antarés nackstycken då. 
 
Hur som haver så är det ett jävla helvete (ursäkta men det var verkligen GALET) att ställa in tränset tills man fattar hur det fungerar. Det är defintivt inte skapat för att vara simpelt att ändra utan bäst är det nog om man har en häst som det används konstant på. När det väl sitter på tycker jag dock att det sitter riktigt bra! Bättre än Micklem som har breda remmar som lätt stör bettet i mungipan och betydligt snyggare också. Detta ligger liksom an på mindre ytor än Micklems breda jobbiga läderremmar som täcker halva hästens face. Betydligt nättare och snyggare intryck rent allmänt. Hästarna har gått bra på det dessa tre dagar och verkar inte ha några invändningar emot det. Jag gillar det och kommer nog att använda det mycket. Kul med variation och roligt att även Dyon ger sig in i anatomi-djungeln och testar lite nya grejer. 4/5 toasters! 
 
 
 
 
 
 
Ska dock tillägga att jag fick det till kraftigt rabatterat pris (mindre än halva priset betalade jag) och jag skulle nog tveka en hel del innan jag la ner 3000;- på något liknande. Men som sagt - det är absolut värt att åtminstone prova! 
 
 


Teamet part I

Jag tänkte skriva några strycken inlägg om teamet kring mig och mina hästar och hur jag tänker när jag noggrannt och mödosamt väljer ut vilka personer som ska få förmånen (ja- för det är faktiskt en förmån) att ingå i ett team. Som tur är kan man som hästägare inte sköta allting själv vad gäller skoning, träning, sadlar, mediciner osv osvosv. Istället måste vi leja ut dessa jobb till experter som med sin kunskap ska hjälpa oss att uppnå våra mål i ridningen. Redan här har jag upptäckt att jag tänker annorlunda gentemot många andra. Just idag tänkte jag skriva om tränarens roll i teamet, och det är kanske den som är mest självklar - tränaren ska hjälpa oss som ekipage att ta oss vidare och nå våra mål genom sin expertis. Min uppfattning är dock att ALLA delar i teamet ska cirkulera just kring detta. Oavsett om man pratar om hovslagare, veterinär eller stallägare så är alla en del av ett team som ska hjälpa oss som ekipage framåt, och därför bör hela teamets roller centreras kring att ridupplevelsen, välmåendet och måluppfyllelsen ska vara på en hög nivå. Ofta stöter jag på folk som "bara skor" sina hästar, och än oftare folk som behandlar sina hästar utan att ta reda på det bakomliggande problemet till en hälta, eller tränar för en specifik person bara för att tränaren har ett bra namn och utan att kunna benämna varför man rider just för denna tränare och ingen annan. Exemplen är många, och jag tänkte beta av dem bit för bit. Idag börjar jag med tränarens roll i mtt team. 
 
Vad är en tränare? En tränare för mig är en person som har så expansiv och bred erfarenhet av olika hästar och ryttare att hen kan se mig och min häst som ekipage och peka ut var våra styrkor och svagheter sitter. Hen ska kunna svara på mina frågor om utvecklingsmöjligheter och tillsammans med mig diskutera fram en strategi som fungerar för just oss som ekipage - inte bara på själva träningarna utan även när jag trimmar i ridhuset själv alla andra 25 ridpass den månaden. Hen ska vara den som kan "sätta fingret på det där lilla extra" och kunna både stötta när det krisar och pusha när det går bra. Och hen ska våga ge mig ärlig kritik, någor jag tycker väldigt många missar.
 
Min uppfattning är att tränare ska ha en träningsstil som är en dialog, inte en timmeslång monolog av instruktioner. Detta är av den anledning att om man som ryttare rider för en instruktör som hela tiden ger instruktioner utan att stanna upp och ge tid för reflektion, diskussion, kuggfrågor och analys så blir man själv enormt beroende av den tränaren och tänker inte själv. Jag säger inte att det är ineffektivt under själva träningstimmen - för hästarna går ofta väldigt fint när man gör exakt som en kompetent tränare säger - men när man några dagar efter ska försöka hitta tillbaka till känslan så vet man inte var man ska hitta den eftersom man själv inte har reflekterat över träningen utan bara gått på löpande instruktioner. Jag menar att en tränares roll är att utveckla sina elever långsiktigt och inte bara trimma till hästen för stunden. Jag talar ALLTID om vad jag känner för mina tränare och anledningen till att jag gör det är för att jag vill ha feedvack i form av att få höra om det jag känner överensstämmer med deras uppfattning och om det inte gör det - hur ska jag rätta till det? Frågor är givetvis nyckeln till allt. Hur jobbar vi framåt? Hur ska jag få bort den här olaten? Vad kan jag göra med den här styrkan? Vad ska jag jobba med hemma för att han ska klara av just den här typen av övning bättre? Är målen jag satt realistiska eller måste vi av olika anledningar omvärdera? Varför skjuter han ut bogen i just den övningen? Osv osv osv. 
 
Vi betalar sådana enorma summor pengar för att träna, och därför tycker jag att det är varje tränares skyldighet att ställa upp och svara på frågor som dessa, men jag ser ofta tränare som inte engagerar sig i sina elever. Missförstå mig rätt här, jag menar inte att hen ignorerar sina elever under träningen, utan att hen inte jobbar långsiktigt med sina återkommande elever. Det förstår jag inte, och det tycker jag att vi som hästägare och elever ska försöka ändra på genom att våga ställa frågor, våga vara "på" och vetgiriga. Vem ska vi annars göra en strategi med om inte en tränare med ett (förhoppningsvis) brett spektrum av kunskap, erfarenhet, kreativitet och engagemang? Vem ska vi bolla med om inte vår tränare - som ser alla våra styrkor och svagheter i moment som återfinns på tävling och som (förhoppningsvis) har redskapen för att kunna hjälpa oss? Ofta faller ju denna lott antingen på oss själva eller våra föräldrar annars, och sorry - men det duger inte om inte vår förälder är en supertränare på landslagsnivå eller liknande. det är så himla viktigt för utvecklingen att man som ryttare har personer mer större erfarenhet än en själv att ta till hjälp. Man kan utveckla sig själv genom Youtube etc också, men till syven och sist måste man ändå ha någon att våga fråga, com känner just mig och min häst. 
 
 
Det jag främst vill komma till med detta är att poängtera hur otroligt viktigt det är med en tränare som är engagerad i just precis er och som ni kan ställa alla dessa svåra frågor till, som ser det ni känner och kan hjälpa er att lösa problem och jobba framåt med fokus på er målsättning i varenda träningspass. Och hur otroligt viktigt det är att en tränare ger utrymme för dessa dialoger eftersom de sätter igång en analysprocess hos oss som ryttare och får oss att tänka lite längre och hitta ett syfte i varje övning. Det i sin tur gör det så himla mycket enklare att hitta tillbaka till den där fina känslan från träningen - eftersom du vet varför du gjorde vilka övningar, vad de gjorde för nytta för just er, hur du ska fortsätta förbättra känslan osv osv. Dialogen är så himla, himla viktig. Det är (och ska) inte vara en sådan himla bagatell att hålla i träningar och agera instruktör. 

Resting resting

Dagens tema får bli vila! Enormt passande eftersom jag är helt galet trött och egentligen bara skulle vilja ta en siesta just nu. Tur att jag har barn som underhåller mig konstant, haha. 
 
Anyhow. För mig är vila en av alla de viktiga komponenterna vi har att bygga våra hästar med. Utöver vila har vi ju träning, foder, skoning, utevistelse, strö, tävling, osv osv osv. Ja, ni vet ju det där. Det är inte bara en sak som ska stämma. Men någonting som jag ofta upplever missas är just vila. När, varför, hur länge och hur ofta ska hästen egentligen vila? Och vad är ens vila? 
 
Vila definieras nog olika av alla. För mig är vila för hästarna att de vilar från arbete. Det kan antingen innebära "helvila" vilket innebär att de får gå och skrota i hagen eller vila som innebär skritt ute i skogen. I vilket fall som helst så ska hästen inte anstränga sig på något vis utan musklerna ska helt enkelt - jaa; vila. 
 
 
Låt mig nu bara ta tillfället i akt och säga detta: PLANERA hästens vila!!! Planera era veckor så att ni vet vilken/vilka dagar hästen ska vila och ge vilan ett syfte. Hästen ska inte bara stå för att den har ridits fyra dagar på rad - det är inget syfte. Ett syfte kan vara att den ska återhämta sig efter en tävling, att du ska hinna hämta barnen på dagis eller att den - som mina hästar just nu - av olika anlendingar har en lugn period då den kanske inte rids varje dag. Men jag tycker att det är viktigt att man har en reell anledning till att hästen vilar och inte bara en ursäkt för att den står där i hagen och stelnar till. Det är helt ok att hästen inte rids för att man inte har tid, men när man planerar vilan och vilka dagar man inte hinner/kan så hamnar man inte lika lätt i onda cirklar av slarv och onödiga vilodagar.
 
I övrigt tycker jag att små viloperioder med helvila i ca 3 dagar efter en intensiv period (exempelvis tävling två helger på rad eller veckor med intensivt jobb där väldigt mycket lossnar på kort tid) har enormt bra effekt på alal typer av hästar - inte bara unghästar även om dessa är extra tacksamma att "minivila". Under sådana småvilor hinner poletterna ofta trilla ner, eventuella små muskulära bristningar hinner läka och hästen hinner transportera bort alla slaggprodukter ur kroppen. Ping! Så är den som ny igen (och dessutom i uppgraderad version). 
 
När det kommer till lite längre perioder av vila (säg 2-3 veckor) så finns det två perioder på året då dessa enligt mig ska ligga och det är väl kanske det vanligaste sättet att vila hästarna; en gång på sommaren efter en tuff period eller riktigt stor tävling och en gång på vintern efter säsongens slut och/eller en period av lite tuffare vinterträning. Den vilan är ju till för att hästen ska återställa sig och verkligen hamna på noll så att allting hinner läka ut ordentligt och hästen helt enkelt får "vara häst". Under denna tid brukar mina hästar skrittas var tredje - var fjärde dag ungefär, bara för att röra på sig så att de bibehåller sin muskelmassa och ämnesomsättning och inte går in i tjockismode alltför mycket, haha. Den här vilan är såklart också viktig att planera så att den hamnar rätt. Den ska ju ligga mellan två säsonger med tillräckligt stor mellanrum till nästa säsong för att hinna komma igång helt och fullt, och tillräckligt sent in på nuvarande säsong för att hinna med en del uppbyggande vinterträning eller sena tävlingar innan vilan. 
 
 
Det finns ingen given vecka, givet antal dagar osv när hästarna ska vila. Det är otroligt individuellt. Men mina hästar ska ha vila med ett syfte, hyfsat regelbundna småvilor och planerade längre vilor (så länge ingenting oförutsett som en skada eller liknande händer såklart). Som alltid är ju det allra viktigaste att lyssna på sin häst och alltid sträva efter att ge den de absolut mest optimala förutsättningarna man kan. Och TA hjälp, I can't stress this enough people! Fråga fråga fråga människor som ni ser upp till eller litar på om input och feedback! På ALLT!
 
Hur tänker ni med er hästars vila?
 
 

Jag blir irriterad

Helskotta vad irriterad jag blir på hur enormt mycket okunskap det ryms i vår fina, underbara sport. VARENDA dag scrollar jag igenom sociala medier där folk glatt kommenterar hit och dit om hur fina allas hästar blivit och hur fantastiska de ser ut i kroppen osv. På bilden ser man sedan en omusklad stackare till häst
med taskig skoning och underhals som skulle få en kamelhals att blekna, som råkar ha öronen framåt. Jag skäms över hur okunniga människor är och hur folk vägrar ta hjälp för att de tycker sig kunna så mycket. Jag skäms och mår så innerligt dåligt över hur många hästar som är i händer på människor som dessa. Vuxna människor. Som borde veta bättre. ÅÅÅH...!! Det är sällan jag tappar ord med just detta gör mig så enormt frustrerad ända in i benmärgen. Det är SÅ. MÅNGA.  Jag menar absolut inte att jag är allvetande på något vis men jag vågar erkänna det och ta hjälp. Av tränare, experter, hovslagare, u name it. Det är inget fel med att inte veta allt, men att inte vara villig att utvecklas, analysera och ifrågasätta - DET är fel.
 
Jag tycker att vi är skyldiga våra hästar att vara nyfikna. Att fundera på varför, hur, när och var är det minsta vi kan göra för dessa djur som inte kan berätta för oss hur de känner. Hela deras välmående bygger på hur vi hanterar dessa individer och det stör mig helt makalöst mycket hur hårt människor blundar för det och vägrar vara öppna för utveckla och förändra sig själva i syfte att hjälpa sina hästar. Jag tycker att det är tragiskt. Sjukt jävla tragiskt. Och i mina ögon totalt oförsvarbart och oförståeligt. Jag får ont i hjärtat. 
 
 

Röra på hästen??

Som ni kanske läst så blev Humlan behandlad förra onsdagen och fick sedan 3 veckors vila ordinerad innan återbesök. Men som ni märkt så vilar hon ju inte utan hon både rids och promeneras. Varför? Jo, så som jag har fått det förklarat för mig av diverse människor så är Kortisonets verkan (enkelt förklarat) beroende av att muskler och leder runt den behandlade leden rör på sig och ökar blodgenomsträmningen och därigenom påskyndar läkningsprocessen. Kortisonet dämpar ju inflammationen och smärtan och gör det möjligt att använda leden normalt, och för att inflammationen inte ska komma tillbaka är det fördelaktigt att låta de små, små musklerna och lederna i området runt den behandlade leden jobba och därigenom stärkas. 
 
För mig lät det här klockrent när jag fick höra det. Så mycket mer logiskt än att bara låta hästarna stå eller alternativt gå promenader på jämnt underlag i syfte att inte anstränga dessa leder. Inom humanmedicinen förespråkar man som jag läst i era kommentarer ofta just rörelse i olika former hos personer som får sprutor i leder. Våra kroppar är inte så himla olika ändå, leder, senor, muskler osv fuingerar på samma sätt i en häst som hos en människa även om rörelsemönster, belastningsgrad osv givetvis skiljer sig. Men ändå. Hur kan man förespråka och rekommendera raka motsatser? Den enda anledningen jag kan komma på är att humanmedicinen ligger sisådär 15 år före veterinärmedicinen. Det är ju knappast en hemlighet att det rör sig trögt i hästvärlden. Vi skor på mer eller mindre samma sätt som för 100 år sedan, vi ger samma diagnoser och samma behandlingar "som vi alltid gjort" och det är helt enkelt en trög och tungjobbad bransch att försöka föra framåt. Säkerligen inte minst för att djur inte kan påtala sina bekymmer, utan vi måste undersöka, undersöka och undersöka. 
 
 
Under Humlans tid innan återbesöket så kommer jag iallafall att röra på henne ofta, med varierade uppgifter. MYCKET handlar ju givetvis om att hon INTE får ta vikten fram som hon gjort i allt arbete fram tills nu, utan vikten ska läggas på hennes bakdel. Och så kommer vi att röra oss ute i blåbärsriset och lyfta på tassarna, gå i ojämn terräng där vi kommer åt alla de där små, små musklerna. Så får vi se! Blir resultatet bra så tycker jag att det är fantastiskt kul, och blir det inte bra så vet jag till nästa gång, haha. 
 
 

Tankar

Jag har VÄLDIGT mycket att fundera kring de närmnaste veckorna. Främst går tankarna kring Hampus. Jag blev totalt NERRINGD av folk efter hans förra start och man kan väl säga som så att det är fler än jag som ser potential i honom. MYCKET av den varan. Såååå roligt att få den typen av verklig cred för allt jobb jag gjort - verkligen! 
 
Men så kommer jag till en punkt då jag måste erkänna att jag inte är bra nog att utveckla en häst med en så sjukt stor kapacitet som han har. Jag har aldrig haft en häst av den här kalibern. Markarbetet och dressyren kan jag säkert utveckla hur mycket som helst, men jag är inte "där" i hoppningen. Jag har en hel del erfarenhet av att rida 1,30-1,35-klasser - absolut. På juniorhästar. Som kan sin grej. Att utveckla Hampus och ta upp honom och matcha honom är en helt annan sak. Och här uppe i Dalarna kryllar det inte av tränare som kan hjälpa mig på det sätt jag vill och behöver. 
 
Så nu har jag bestämt mig för att jag ska bli bra nog. Jag SKA klara av att matcha honom, för jag är inte villig att sälja honom i dagsläget. Han är min HampeStamp och ingen känner honom bättre än mig. Just nu funderar jag kring hur jag ska lägga upp planen och min tanke är att under vintern åka iväg och köra intensivträning hos någon som jag litar på och vet har rätt tänk för mig och honom. Det ger SÅ mycket att få träna flera dagar på rad och ha någons ögon på sig konstant. Var vi hamnar och hos vem det blir får vi se, men jag har en preliminär plan iallafall. Jag vill detta SÅ himla mycket så ni anar inte. Han är SÅ värd det bästa, och jag vill så himla himla himla gärna vara bra nog för honom. Min oslipade diamant. Och bästis ❤️
 
 

Hållbarhet

Hållbarhet tänkte jag prata om idag. När man frågar folk om hållbarhet så tycker jag att det vanligaste folk börjar gagga om är varierat underlag. Hästar ska gå på asfalt, grus, sand osv osv för att hålla. Absolut, varierat underlag är jättebra. MEEEEN om man inte kan rida sin häst i balans med vikten på bakdelen så spelar det ingen roll om man rider på regnbågar, fluffiga moln och preparerade sandbanor tills man bli blå i ansiktet. Regel NUMMER ETT (enligt min filosofi) är att kunna ha hästen på bakdelen i egen balans. Det betyder att den inte ska hålla balansen genom att du rattar, styr, skänklar och har dig. Nej, hästen ska balansera sig själv. DÅ har man en grundsten som man kan bygga en hållbar häst på. Innan dess är den enligt mig inte hållbar överhuvudtaget. Se bara på både Humlan och Hampus. Hampus fick jag inte upp på bakdelen i balans tillräckligt tidigt under hans utbildning: hovledsinflammation fram direkt = ohållbart. Självklart är detta ännu viktigare på en så stor och ung häst som Hampus, som ännu inte har full kontroll, balans och dessutom ska hoppa. Humlan har gått i framvikt sedan hon föddes = inflammation i frambenen = ohållbart. 
 
 
Så hur sätter man en häst i egen balans och får den att jobba med bakdelen? Det kan man såklart göra på en mängd olika sätt. Det jag tycker är enklast och som fungerar bäst för mig är: 
1. Övergångar
2. Öppnor. 
 
Detta är självklart individuellt för olika hästar och ryttare beroende på hur de rör sig, var deras stelheter sitter, ålder, utbildningsgrad etc. Individen är ju viktigast att utgå ifrån i alla lägen. Slutor, bakdelsvändningar och andra "krumelerurer" kan givetvis också funka men jag utgår ifrån det som har fungerat bäst för mig. Övergångar och tempoväxlingar kan och ska iallafall alla hästar kunna, haha. 
 
Men det låter ju jättesimpelt tänker ni, eller hur?  Övergångar och öppnor så är hästen snart balanserad och fin. Nja, alltså kruxet här är att det ska göras utan tyglar. Dvs; ni ska inte ta hästen i munnen. Öppnorna gör ni genom vikt och skänkel och övergångarna med vikt och skänkel. Vikt och skänkel, vikt och skänkel. Inga jävla drag i munnen. För det är ju oftast i munnen hästen balanserar sig om den tappar balansen. Då hänger den sig i handen och så sitter man där sen, med 200kg framntunghet i händerna. Mindra nice. Hur gör man då, när hästen tappar balansen och vill ta stöd i handen? För det kommer ju hända. Garanterat. Enkelt: släpp tygeln! 
 
Det var verkligen raketforskning för mig när jag började rida på detta sätt. Vadå släppa tygeln?!?! Yttertygeln också??! BÅDA tyglar?? SAMTIDIGT?? Ska man inte "lyfta upp" hästen med upplyftande tygeltag? Was?!?! Men tro mig när jag säger att det är så JÄKLA effektivt. Iom man konsekvent släpper tygeln när hästen vill hålla balansen i dina händer så kommer den väldigt snart att inse att den måste hålla balansen själv. Och då kommer den också att göra det. Jag vill hela tiden rida hästen "bort från handen", särskilt i början av utbildningen när hästen ofta gärna vill lägga sig framåt på bogarna (=i handen) och det gör jag genom att helt enkelt lätta på tygeln så att det inte finns någon hand att ta tag i. Problem solved. 
  
 
 
Ett problem som dyker upp här i mitt resonemang är att ryttare med hästar som är lätta i munnen kommer att tycka att hästen är balans och på bakdelen bara för att den är lätt i munnen. Det är ju givetvis inte sant. Grunden i detta är ju att hästen är lösgjord och genom kroppen och genom sin bakbensaktivitet och egna balans kan ha en fjädrande kontakt i munnen. En häst som rullar ihop sig i en boll kan vara jättelätt i handen, men den är inte i balans och mest troligt inte heller på bakdelen. Samma sak för en häst som springer med huvudet rakt upp.  Balans och "ärlig" lätthet i munnen uppnår man när hästen bär sig med bakben som kröks (dvs böjs vid hasen - mer eller mindre beroende på styrkegrad) under kroppen och en bärande, avspänd överlinje där man rider med hjälp av vikt och skänkel. DET är balans och bakdel för mig. Och det kan ni alltså träna på genom att rida öppnor och övergångar på raka och böjda spår med så lite tygelhjälper som möjligt i alla moment - såväl vändningar på volten som själva övningen - övergången/öppnan/whatever. 
 
När hästen väl hittat sin balans - DÅ kan man börja prata om att flytta tyngdpunkten från inner till ytter bakben och använda tyglarna till att böja eller liknande. Men FÖRST måste hästen vara lösgjord och balanserad i mina ögon.  För är den inte det så kommer den att använda tygeltagen som en balanshjälp. Och det vill jag INTE ha i mina hästar. De har 4 ben att stå på, de kan (OCH SKA) hålla balansen själva, haha. 
 
Så, för er som inte orkade läsa hela: i mina ögon är nyckeln till en hållbar häst en balanserad häst. 
 
 

Veckans hiss

Skulle vilja passa på att ge en stor hiss till Svensk Ridsport denna söndag! Jag köpte ett par freejumps därifrån för några veckor sedan och i onsdags upptäckte jag att färgen på bronsdelen börjat flagna ordentligt. INTE okej med tanke på att de kostar en halv förmögenhet. Ringde upp Svensk Ridpsport och inom  3 timmar hade han skickat ett par nya till mig och de anlände dagen efter. Underbart med så snabb och bra service, där kommer jag definitivt att handla igen!
 
 
 
Nu hoppas jag att det nya paret håller sig fina ett BRA tag framöver, haha... 

Bridle dream

Alltså ärligt talat: HUR snyggt är inte Mountain Horse träns "Meteor"?!? Har sneglat på dem ända sedan de kom ut. De är ju helt underbara verkligen. Diskreta men ändå SÅ mycket Swarovski. Och alla vet ju att man aldrig kan ha för mycket Swarovskistenar. MYCKET sugen på ett kan jag säga. Hittar jag ett till superpris begagnat eller så så kanske jag slår till. 3 lax för ett träns skulle jag nämligen aldrig punga ut 😅 
 
 
 
 

Inspo

Sitter och letar lite inspiration till lägenhetsprojektet och framförallt badrummen eftersom det är de som ligger närmast i tiden. I övriga lägenheten ska inte ytskikten egentligen bytas (utöver köket) utan bara fräsckas upp. Det finns ju sååå mycket härliga bilder att hämta inspiration ifrån, och jag kan sitta i timmar och leta sådant här. Är helt salig över att det inte bara är ett utan TVÅ badrum som jag får styla som jag (ehm.. Och Anton...) vill. Mums. Måste visa er badrummet i vårt hus vid tillfälle också, det har jag (och Anton på ett litet hörn) designat. Det är väldigt annorlunda mot hur badrummen i lägenheten kommer att bli, men ack så snyggt. Det saknas dock lite grejer där inne, men så fort det är färdigt så kommer det vräkas ut bilder vill jag lova. 
 
Men så tillbaka till lägenheten då. Tankarna går lite i dessa banor. Vad det blir av det får ni helt enkelt vänta och se ;) 

     
 
 
Vardagsrum och sovrum är det mest stylingen jag behöver hämta inspiration till, och den ligger än så länge långt fram i tiden. Kök och badrum är dock ack så roligt att mixa och matcha! Igår letade jag efter rätt blandare i 1,5 h, haha... 
 
 

2016 in review

Såhär års brukar man gör en lite revy kring året som gått. Ja, vad ska man säga. Ett märkligt år. Hästmässigt har det varit väldigt fattigt. Jag har krigat på bäst jag kunnat under året men väldigt mycket jobb och plugg har satt lite käppar i hjulen och jag och Hampus har inte tagit oss ut på en enda tävling. Tråkigt men sant. Tur att det finns en säsong nästa år igen ;)

Däremot har det hänt mycket med honom under året och han har utvecklats från en väldigt vinglig och jobbig unghäst till att bli hyfsat ridbar och väldigt trevlig att sitta på varje dag – nog så viktigt!

Jan-mars

Denna period jobbade jag en hel del på ICA men pluggade inte så mycket då det blev en miss i min anmälan till antagning. Läste  verksamhetsledning- och effektivisering samt en analyskurs i marketing. Intressanta kurser bägge två, framförallt verksamhetsledningen. Jag hade i vintras ett väldigt lågt riduppehåll då jag bara red sporadiskt, så under denna period hände tyvärr inte mycket med Hampus. Jag ville inte helt enkelt, behövde ladda batterierna på något sätt.  Reste också lite under mars – till Aten med min mamma och min bror och till Rom med Anton.

 

April-juni

Direkt när jag landade efter resan till Rom fick jag reda på att morfar aldrig skulle få komma hem från sjukhuset dit han åkt in för akuta problem i slutet på mars. Och den 14 april gick min morfar bort. Det var utan tvekan den jobbigaste dagen i hela mitt liv. Det och Tango-dagen den 13 mars 2013.  Att åka till sjukhuset och veta att detta är sista gången jag ser honom, och ha hela familjen samlad för att ta farväl. Att sitta i rummet med honom när han somnat och veta att detta är de sista andetagen han tar. Det är inget jag önskar ens min värsta fiende för det gör så fruktansvärt ont i hela själen. Jag tror de flesta i min familj kan se tillbaka på tiden med min fantastiska morfar med glädje, men jag har inte kommit dit ännu. För mig finns bara en enorm sorg som gör sig påmind varje dag.

 
I maj var i alla fall hans begravning och den var väldigt fin. Vet inte vad mer jag ska säga om det mer än att jag hoppas få gå på väldigt få begravningar. Grejade dagen efter begravningen min praktikplats här på H+K faktiskt, vilket var en riktigt stor grej för mig. Åkte till Grekland med mormor sista veckan i maj också, så det blev en hel del resande på vårkanten.

Började komma igång med ridningen igen under de här månaderna också, mycket för att distrahera mig själv och under juni drog dessutom jobbet på ICA igång ordentligt och då var jag duktig och red ofta innan jobbet osv.  Gjorde även slut med Anton här någon gång. Hade kommit till ett läge då jag inte varken orkade eller ville ha en relation med honom utan bara gick runt och var irriterad. Så så blev det. Med facit i hand en väldigt dålig lösning, haha.

 

Juli-augusti

I juli jobbade jag fruktansvärt mycket på ICA, det var flera ggr 60-timmarsveckor och jobb 6-7 dagar i veckan på grund av en plötslig sjukskrivning. Några dagar efter midsommar ringde jag Anton och ville reda ut en massa missförstånd som uppstått för att jag hatar att vara osams med ex. Gillar det verkligen inte. Det slutade med att jag blev ledsen över någonting och så pratade vi till 3 på natten (att Anton öht var vaken till kl 3 är ett under, haha..). Så kom han hem till mig ytterligare någon dag senare och så käkade vi middag och drack vin och pratade om allting så som vi borde ha gjort från början, och sen var det liksom vi igen (efter lite smygande inför familjerna, hahahahah).  Var på Peace and Love och Weekend festivalerna tillsammans och levde livet bara.

I augusti åkte vi till Ibiza och glassade lite också. Mest åkte vi dit för att se Aviciis sista spelning ever på Ushuaia, vilket vi också gjorde på parkettplats med VIP-bord. Sjuk upplevelse, är så glad för det verkligen, det var verkligen något alldeles extra.  Om jag åker tillbaka till Ibiza vet jag inte men det är roligt att ha gjort det i alla fall.

Under den här perioden reds Hampus en hel del och vi hoppade också uppsuttet första gången vilket gick långt över förväntan. Skulle behöva hoppa lite banor nu och filma så man kan se utvecklingen, hmmm..

 

 September- december

Under hösten vet ni ju egentligen vad som hänt. Jag har pluggat tre kurser (internationell marknadsföring, prajtisk retorik och en research-metodkurs) och håller nu på med den fjärde och sista – uppsatsskrivningen. Har varit på bästa praktikplatsen och samlat på mig mängder med erfarenhet och stressat som en idiot för att hinna med allting.  Hampus har hållits igång hyfsat bra nu tycker jag ändå med undantag för sista veckan då han hade lymfangit,

Bästa med hösten är ju dock ändå köpet av sommarstugan. Som det ser ut nu kommer jag att flytta dit inom den närmaste tiden.. Har lite att berätta för er så småningom ;)

 

I korthet då. Året har gått upp och ner, framförallt nedåt i början på året , men nu på slutet har det trots stress och press varit good times all around. Visst, jag har gråtit av trötthet och stress på kvällarna och jag har haft det tufft, men min allmänna känsla kring allting är ändå bra. Helt klart ett bättre avslut än början. Ska bli riktigt spännande att se om och när jag och Hampus kommer ut på någon liten tävling i vår/sommar/höst. Om det så bara blir en P&J då och då så LÄNGTAR jag!!

Men först: jul med min underbara familj och sedan spenderar jag och Anton mellandagarna och nyår i Vemdalen. Bara han och jag. MYS.


Tidigare inlägg
RSS 2.0