Stem cells

Ni vet när man vaknar efter en siesta och är heeeeeelt väck och det känsn som om man sovit i ett decennium? Så har jag känt hela kvällen, haha. Det är svårt det där med att balansera en siesta. Och då borde jag - som grek - ändå vara någon form av expert, haha. 
 
Anyway! Imorgon ska ju Humlis iväg och bli behandlad med stamceller i sitt krångliga framben, samma behandling som Hampus nyss fått men på ett annat ställe. Eftersom att frågor om pris brukar dyka upp så kan jag lika gärna berätta med en gång att det är en väldigt kostsam historia som försäkringsbolagen inte betalar, utan det är egen ficka som gäller. De kostar 3500;- + moms per spruta (Hampus fick på tre ställen, räkna själva.......). 
 
Som sagt så är detta en relativt ny behandling som jag tror att Chris är en av få som använder, åtminstone i Sverige. Det betyder att än större ansvar hamnar på oss som hästägare, eftersom vi utsätter oss för en väldigt dyr risk om det skulle vara så att någonting går fel pga denna behandling. Försäkringsbolagen har ännu inte sett så många studier på stamcellsbehandling att de är beredda att betala ut pengar för den, och eftersom det dessutom kommer att stå dem dyrt när (notera att jag använder ordet när och inte om..) det väl godkänns så förstår jag att de drar ut på det. Men jag vill vara tydlig med att man bör väga riskerna mot fördelarna och inte bara hoppa på tåget för att det låter bra, just pga detta. Jag har ställt tusen frågor och googlat allt jag kan innan jag slutligen bestämde mig för att göra detta på båda mina hästar. 
 
 
 
Så.. "Varför stamceller?" är ju miljonfrågan. För att förstå det tänkte jag skriva lite kort om vad celler och stamceller är och vad deras egenskaper är så att ni får en bakgrund till det hela. Jag är INGEN expert så jag rekommenderar er att inte gå till 100% på det jag säger utan dubbelkolla gärna, haha. Okej, here we go. 
   
Celler är det som bygger upp oss som människor. De kan vara allt ifrån hudceller till muskelceller, nervceller och bakterier och deras funktion är givetvis olika beroende på vilken typ av cell det är. Nervceller fungerar exempelvis genom att skicka elektriska impulser till muskelcellerna som "är" våra muskler. Gemensamt för cellerna i våra kroppar är att de fungerar som byggstenar. Medan bakterier består av en enda cell så består vi människor av flera miljarder celler som byggts ihop till en fungerande kropp. Olika celler byts ut olika fort - exempelvis byts hudceller ut ganska ofta medan nervceller iprincip aldrig ändras i en vuxen människa. Vanliga celler förnyas genom celldelning, vilket innebär att cellen delar sig i två eller ibland fyra delar, och när de gamla cellerna dör är då de nya delarna kvar. 
 
Stamceller är en mycket speciell typ av cell. De finns i oss från att vi är embryon och fungerar som ett reparationssystem som ersätter skadade celler, eller i embyrots fall - bygger upp hela vår kropp.. De kan genomgå ett obegränsat antal delningar och anta former av flera andra typer av celler. Nu börjar ni kanske förstå deras betydelse för medicinsk utveckling. Dessa egenskaper gör nämligen att om en mängd stamceller sprutas in i ett skadat område så kommer cellerna att anta formen av cellerna som är förstörda och bygga upp det trasiga området igen. Inget kortison, inga kemiska behandlingar och inga (dokumenterade) bieffekter utan en hundra procent kroppsegen reparation. Det finns olika  typer av stamceller och bäst är de i en så ung donator som möjligt för då har de möjlighet att mogna till vilken celltyp som helst. Men det finns även stamceller i vuxna individer som har denna förmåga. Det innebär alltså att man tar dessa stamceller från en donatorhäst som man fått ta bort av någon (icke-ärftlig) anledning, en cysta eller ett benbrott exempelvis.
 
Inom humanmedicinen har man använt sig av stamcellsbehandlingar (-transplantationer) inom bland annat leukemi, MS och leversjukdomar ända sedan 70-talet med mestadels goda resultat. Men vad jag läst har det aldrig haft en negativ bieffekt att injicera stamceller. Antringen så har det varit posiitvt eller ingenting alls, men med överväldigande mycket positiva resultat av det jag kunnat läsa. Man hjälper helt enkelt kroppen att läka sig själv, och det tycker jag är fantastiskt.
 
Jag tror verkligen på denna behandling och vill med detta inlägg både ger er förståelse för varför jag lägger ner helt sjuka pengar på detta för mina hästar, och för att ge er ytterligare ett verktyg till er låda om/när era hästar känns ofräscha. Ta inte bara första bästa kortisonbehandling. Och åk till veterinären i tid! Är det något jag lärt mig under denna höst så är det att oliksidighet ofta handlar om mer än muskulär ansträngning. Undersök, undersök, undersök. Jag vet att mina hästar är i fantastiska händer nu när jag satt oss in i Chris system, och jag vill att alla ni andra där ute också ska känna en sådan trygghet med en veterinär som ser helheten och vågar gå utanför ramen, med välgrundade behandlingar och idéer. 
 
Om ni har några frågor så är ni jättevälkomna att skriva dem i en kommentar. Jag ska som sagt till Chris imorgon och kan passa på att fråga honom om det är någonting som jag inte vet :) 


Teamet part II

SOm jag nämnt tidigare tänkte jag skriva lite hur jag tänker när jag väljer ut personer som ska fylla olika delar av mitt team. I förra delen skrev jag om hur jag vill att en tränare ska vara. I denna tänkte jag ta upp hovslagare. 
 
Jag är absolut ingen expert på hovar. Jag vet att man ska kratsa dem och vad några av delarna heter. Ungefär så. Och då är det ju än viktigare att man har en hovslagare som kan sin sak. Jag vet att jag är låååångt ifrån ensam om att inte veta så mycket om hovar - och jag tycker att det är helt okej att inte vara expert på allt - om man är noggran med att ha någon i teamet som faktiskt är det. Jag upplever att väldigt många (inklusive jag själv, fram tills för några år sedan) inte har någon större dialog med sin hovslagare. De skor hästen för att den inte ska vara barfota och that's it. Men det är så mycket mer än det. Ojojoj.
 
En duktig hovslagare kan tala om för dig om du ridit hästen rakt eller snet, om den belastar sina bakben mer eller mindre än under förra skoperioden, om du fodrat med för mycket av något eller för lite av någonting annat osv osv osv. Väldigt, väldigt mycket av det vi gör avspeglar sig i hästens hovar, och det finns SÅÅÅÅ mycket analysmaterial att hämta hos en duktig hovslagare! Därför tycker jag att det är otroligt viktigt med en hovslagare som kan relatera skoningen till vad jag känner i ridningen och anpassa skoningen efter det. Om man exempelvis upplever hästen som framtung kan man slå på överrullningsskor, om man upplever att den rör sig snett kan man sko hästen med olika beslag som hjälper den att röra sig korrekt, osv osv. Det finns SÅ mycket en hovslagare som är intresserad av och förstår ridning kan hjälpa oss med. 
 
 
 
När jag skor mina hästar förklarar jag alltid vad jag upplever som problem i ridningen och så talar hovis om för mig vad han ser på hästens hovar, och därefter diskuterar vi fram en lösning som låter hållbar. Det ska ju vara en lösning som både avhjälper det jag upplever som problem men som också tar hänsyn till hästens exteriör, hovkvalitet och hovens utseende i stort. Jag är som sagt långt ifrån en expert så jag måste ha en hovis som jag litar på och som kan skapa en "brygga" mellan mig och hästens hovar. 
 
Med detta vill jag egentligen bara upprepa ytterligare en gång hur viktigt det är att som hästägare antingen förse sig med den kunskap som krävs eller skapa ett team runt dig och hästarna som har den kunskapen du eftersöker och som sätter dina mål, din ridning och din häst i fokus. Och hur viktigt det är att inte bara "låta saker gå" utan att vara vaken och ha en relation till ridningen av hästen i alla aspekter av teamet och skötseln, eftersom det är ridningen ni båda ska prestera. Annars tycker jag att lägga en hel drös med pengar på träning, skoning, massage etc är ganska meningslöst. 
 
 

Dyon X-fit

Min vlogg verkar inte alls vilja samarbeta så jag tänkte tjuvstarta med att visa er det senaste tillskottet i träns-samlingen! Jag har sålt av en hel drös med grejer här hemma så nååågonting nytt tyckte jag att hästarna var värda. Under mässan hittade jag då just detta träns från Dyon. X-fit heter det och är väl någon slags förfinad variant av Micklem egentligen. Puh, finally liksom. Jag har ett micklem som hängt med i ett antal år, men det är ju inte världsberömt för sin skönhet direkt.. 
 
 
 
Jag har använt tränset på bägge hästar i tre dagar nu och det håller absolut Dyons vanliga standard vad gäller kvalité. Nackstycket på detta är något smalare än på Dyons "Dyon Collection"-träns som är de jag använder i normala fall, men mer svängt. Jag upplever inte något större tryck bakom öronen ändå och tycker inte att det ligger an mer än något annat nackstycke. Jag är lite anti alla de här super"anatomiska" grejerna. Tycker att det är lite överskattat, utom möjligen Antarés nackstycken då. 
 
Hur som haver så är det ett jävla helvete (ursäkta men det var verkligen GALET) att ställa in tränset tills man fattar hur det fungerar. Det är defintivt inte skapat för att vara simpelt att ändra utan bäst är det nog om man har en häst som det används konstant på. När det väl sitter på tycker jag dock att det sitter riktigt bra! Bättre än Micklem som har breda remmar som lätt stör bettet i mungipan och betydligt snyggare också. Detta ligger liksom an på mindre ytor än Micklems breda jobbiga läderremmar som täcker halva hästens face. Betydligt nättare och snyggare intryck rent allmänt. Hästarna har gått bra på det dessa tre dagar och verkar inte ha några invändningar emot det. Jag gillar det och kommer nog att använda det mycket. Kul med variation och roligt att även Dyon ger sig in i anatomi-djungeln och testar lite nya grejer. 4/5 toasters! 
 
 
 
 
 
 
Ska dock tillägga att jag fick det till kraftigt rabatterat pris (mindre än halva priset betalade jag) och jag skulle nog tveka en hel del innan jag la ner 3000;- på något liknande. Men som sagt - det är absolut värt att åtminstone prova! 
 
 


Teamet part I

Jag tänkte skriva några strycken inlägg om teamet kring mig och mina hästar och hur jag tänker när jag noggrannt och mödosamt väljer ut vilka personer som ska få förmånen (ja- för det är faktiskt en förmån) att ingå i ett team. Som tur är kan man som hästägare inte sköta allting själv vad gäller skoning, träning, sadlar, mediciner osv osvosv. Istället måste vi leja ut dessa jobb till experter som med sin kunskap ska hjälpa oss att uppnå våra mål i ridningen. Redan här har jag upptäckt att jag tänker annorlunda gentemot många andra. Just idag tänkte jag skriva om tränarens roll i teamet, och det är kanske den som är mest självklar - tränaren ska hjälpa oss som ekipage att ta oss vidare och nå våra mål genom sin expertis. Min uppfattning är dock att ALLA delar i teamet ska cirkulera just kring detta. Oavsett om man pratar om hovslagare, veterinär eller stallägare så är alla en del av ett team som ska hjälpa oss som ekipage framåt, och därför bör hela teamets roller centreras kring att ridupplevelsen, välmåendet och måluppfyllelsen ska vara på en hög nivå. Ofta stöter jag på folk som "bara skor" sina hästar, och än oftare folk som behandlar sina hästar utan att ta reda på det bakomliggande problemet till en hälta, eller tränar för en specifik person bara för att tränaren har ett bra namn och utan att kunna benämna varför man rider just för denna tränare och ingen annan. Exemplen är många, och jag tänkte beta av dem bit för bit. Idag börjar jag med tränarens roll i mtt team. 
 
Vad är en tränare? En tränare för mig är en person som har så expansiv och bred erfarenhet av olika hästar och ryttare att hen kan se mig och min häst som ekipage och peka ut var våra styrkor och svagheter sitter. Hen ska kunna svara på mina frågor om utvecklingsmöjligheter och tillsammans med mig diskutera fram en strategi som fungerar för just oss som ekipage - inte bara på själva träningarna utan även när jag trimmar i ridhuset själv alla andra 25 ridpass den månaden. Hen ska vara den som kan "sätta fingret på det där lilla extra" och kunna både stötta när det krisar och pusha när det går bra. Och hen ska våga ge mig ärlig kritik, någor jag tycker väldigt många missar.
 
Min uppfattning är att tränare ska ha en träningsstil som är en dialog, inte en timmeslång monolog av instruktioner. Detta är av den anledning att om man som ryttare rider för en instruktör som hela tiden ger instruktioner utan att stanna upp och ge tid för reflektion, diskussion, kuggfrågor och analys så blir man själv enormt beroende av den tränaren och tänker inte själv. Jag säger inte att det är ineffektivt under själva träningstimmen - för hästarna går ofta väldigt fint när man gör exakt som en kompetent tränare säger - men när man några dagar efter ska försöka hitta tillbaka till känslan så vet man inte var man ska hitta den eftersom man själv inte har reflekterat över träningen utan bara gått på löpande instruktioner. Jag menar att en tränares roll är att utveckla sina elever långsiktigt och inte bara trimma till hästen för stunden. Jag talar ALLTID om vad jag känner för mina tränare och anledningen till att jag gör det är för att jag vill ha feedvack i form av att få höra om det jag känner överensstämmer med deras uppfattning och om det inte gör det - hur ska jag rätta till det? Frågor är givetvis nyckeln till allt. Hur jobbar vi framåt? Hur ska jag få bort den här olaten? Vad kan jag göra med den här styrkan? Vad ska jag jobba med hemma för att han ska klara av just den här typen av övning bättre? Är målen jag satt realistiska eller måste vi av olika anledningar omvärdera? Varför skjuter han ut bogen i just den övningen? Osv osv osv. 
 
Vi betalar sådana enorma summor pengar för att träna, och därför tycker jag att det är varje tränares skyldighet att ställa upp och svara på frågor som dessa, men jag ser ofta tränare som inte engagerar sig i sina elever. Missförstå mig rätt här, jag menar inte att hen ignorerar sina elever under träningen, utan att hen inte jobbar långsiktigt med sina återkommande elever. Det förstår jag inte, och det tycker jag att vi som hästägare och elever ska försöka ändra på genom att våga ställa frågor, våga vara "på" och vetgiriga. Vem ska vi annars göra en strategi med om inte en tränare med ett (förhoppningsvis) brett spektrum av kunskap, erfarenhet, kreativitet och engagemang? Vem ska vi bolla med om inte vår tränare - som ser alla våra styrkor och svagheter i moment som återfinns på tävling och som (förhoppningsvis) har redskapen för att kunna hjälpa oss? Ofta faller ju denna lott antingen på oss själva eller våra föräldrar annars, och sorry - men det duger inte om inte vår förälder är en supertränare på landslagsnivå eller liknande. det är så himla viktigt för utvecklingen att man som ryttare har personer mer större erfarenhet än en själv att ta till hjälp. Man kan utveckla sig själv genom Youtube etc också, men till syven och sist måste man ändå ha någon att våga fråga, com känner just mig och min häst. 
 
 
Det jag främst vill komma till med detta är att poängtera hur otroligt viktigt det är med en tränare som är engagerad i just precis er och som ni kan ställa alla dessa svåra frågor till, som ser det ni känner och kan hjälpa er att lösa problem och jobba framåt med fokus på er målsättning i varenda träningspass. Och hur otroligt viktigt det är att en tränare ger utrymme för dessa dialoger eftersom de sätter igång en analysprocess hos oss som ryttare och får oss att tänka lite längre och hitta ett syfte i varje övning. Det i sin tur gör det så himla mycket enklare att hitta tillbaka till den där fina känslan från träningen - eftersom du vet varför du gjorde vilka övningar, vad de gjorde för nytta för just er, hur du ska fortsätta förbättra känslan osv osv. Dialogen är så himla, himla viktig. Det är (och ska) inte vara en sådan himla bagatell att hålla i träningar och agera instruktör. 

Resting resting

Dagens tema får bli vila! Enormt passande eftersom jag är helt galet trött och egentligen bara skulle vilja ta en siesta just nu. Tur att jag har barn som underhåller mig konstant, haha. 
 
Anyhow. För mig är vila en av alla de viktiga komponenterna vi har att bygga våra hästar med. Utöver vila har vi ju träning, foder, skoning, utevistelse, strö, tävling, osv osv osv. Ja, ni vet ju det där. Det är inte bara en sak som ska stämma. Men någonting som jag ofta upplever missas är just vila. När, varför, hur länge och hur ofta ska hästen egentligen vila? Och vad är ens vila? 
 
Vila definieras nog olika av alla. För mig är vila för hästarna att de vilar från arbete. Det kan antingen innebära "helvila" vilket innebär att de får gå och skrota i hagen eller vila som innebär skritt ute i skogen. I vilket fall som helst så ska hästen inte anstränga sig på något vis utan musklerna ska helt enkelt - jaa; vila. 
 
 
Låt mig nu bara ta tillfället i akt och säga detta: PLANERA hästens vila!!! Planera era veckor så att ni vet vilken/vilka dagar hästen ska vila och ge vilan ett syfte. Hästen ska inte bara stå för att den har ridits fyra dagar på rad - det är inget syfte. Ett syfte kan vara att den ska återhämta sig efter en tävling, att du ska hinna hämta barnen på dagis eller att den - som mina hästar just nu - av olika anlendingar har en lugn period då den kanske inte rids varje dag. Men jag tycker att det är viktigt att man har en reell anledning till att hästen vilar och inte bara en ursäkt för att den står där i hagen och stelnar till. Det är helt ok att hästen inte rids för att man inte har tid, men när man planerar vilan och vilka dagar man inte hinner/kan så hamnar man inte lika lätt i onda cirklar av slarv och onödiga vilodagar.
 
I övrigt tycker jag att små viloperioder med helvila i ca 3 dagar efter en intensiv period (exempelvis tävling två helger på rad eller veckor med intensivt jobb där väldigt mycket lossnar på kort tid) har enormt bra effekt på alal typer av hästar - inte bara unghästar även om dessa är extra tacksamma att "minivila". Under sådana småvilor hinner poletterna ofta trilla ner, eventuella små muskulära bristningar hinner läka och hästen hinner transportera bort alla slaggprodukter ur kroppen. Ping! Så är den som ny igen (och dessutom i uppgraderad version). 
 
När det kommer till lite längre perioder av vila (säg 2-3 veckor) så finns det två perioder på året då dessa enligt mig ska ligga och det är väl kanske det vanligaste sättet att vila hästarna; en gång på sommaren efter en tuff period eller riktigt stor tävling och en gång på vintern efter säsongens slut och/eller en period av lite tuffare vinterträning. Den vilan är ju till för att hästen ska återställa sig och verkligen hamna på noll så att allting hinner läka ut ordentligt och hästen helt enkelt får "vara häst". Under denna tid brukar mina hästar skrittas var tredje - var fjärde dag ungefär, bara för att röra på sig så att de bibehåller sin muskelmassa och ämnesomsättning och inte går in i tjockismode alltför mycket, haha. Den här vilan är såklart också viktig att planera så att den hamnar rätt. Den ska ju ligga mellan två säsonger med tillräckligt stor mellanrum till nästa säsong för att hinna komma igång helt och fullt, och tillräckligt sent in på nuvarande säsong för att hinna med en del uppbyggande vinterträning eller sena tävlingar innan vilan. 
 
 
Det finns ingen given vecka, givet antal dagar osv när hästarna ska vila. Det är otroligt individuellt. Men mina hästar ska ha vila med ett syfte, hyfsat regelbundna småvilor och planerade längre vilor (så länge ingenting oförutsett som en skada eller liknande händer såklart). Som alltid är ju det allra viktigaste att lyssna på sin häst och alltid sträva efter att ge den de absolut mest optimala förutsättningarna man kan. Och TA hjälp, I can't stress this enough people! Fråga fråga fråga människor som ni ser upp till eller litar på om input och feedback! På ALLT!
 
Hur tänker ni med er hästars vila?
 
 

Jag blir irriterad

Helskotta vad irriterad jag blir på hur enormt mycket okunskap det ryms i vår fina, underbara sport. VARENDA dag scrollar jag igenom sociala medier där folk glatt kommenterar hit och dit om hur fina allas hästar blivit och hur fantastiska de ser ut i kroppen osv. På bilden ser man sedan en omusklad stackare till häst
med taskig skoning och underhals som skulle få en kamelhals att blekna, som råkar ha öronen framåt. Jag skäms över hur okunniga människor är och hur folk vägrar ta hjälp för att de tycker sig kunna så mycket. Jag skäms och mår så innerligt dåligt över hur många hästar som är i händer på människor som dessa. Vuxna människor. Som borde veta bättre. ÅÅÅH...!! Det är sällan jag tappar ord med just detta gör mig så enormt frustrerad ända in i benmärgen. Det är SÅ. MÅNGA.  Jag menar absolut inte att jag är allvetande på något vis men jag vågar erkänna det och ta hjälp. Av tränare, experter, hovslagare, u name it. Det är inget fel med att inte veta allt, men att inte vara villig att utvecklas, analysera och ifrågasätta - DET är fel.
 
Jag tycker att vi är skyldiga våra hästar att vara nyfikna. Att fundera på varför, hur, när och var är det minsta vi kan göra för dessa djur som inte kan berätta för oss hur de känner. Hela deras välmående bygger på hur vi hanterar dessa individer och det stör mig helt makalöst mycket hur hårt människor blundar för det och vägrar vara öppna för utveckla och förändra sig själva i syfte att hjälpa sina hästar. Jag tycker att det är tragiskt. Sjukt jävla tragiskt. Och i mina ögon totalt oförsvarbart och oförståeligt. Jag får ont i hjärtat. 
 
 

Röra på hästen??

Som ni kanske läst så blev Humlan behandlad förra onsdagen och fick sedan 3 veckors vila ordinerad innan återbesök. Men som ni märkt så vilar hon ju inte utan hon både rids och promeneras. Varför? Jo, så som jag har fått det förklarat för mig av diverse människor så är Kortisonets verkan (enkelt förklarat) beroende av att muskler och leder runt den behandlade leden rör på sig och ökar blodgenomsträmningen och därigenom påskyndar läkningsprocessen. Kortisonet dämpar ju inflammationen och smärtan och gör det möjligt att använda leden normalt, och för att inflammationen inte ska komma tillbaka är det fördelaktigt att låta de små, små musklerna och lederna i området runt den behandlade leden jobba och därigenom stärkas. 
 
För mig lät det här klockrent när jag fick höra det. Så mycket mer logiskt än att bara låta hästarna stå eller alternativt gå promenader på jämnt underlag i syfte att inte anstränga dessa leder. Inom humanmedicinen förespråkar man som jag läst i era kommentarer ofta just rörelse i olika former hos personer som får sprutor i leder. Våra kroppar är inte så himla olika ändå, leder, senor, muskler osv fuingerar på samma sätt i en häst som hos en människa även om rörelsemönster, belastningsgrad osv givetvis skiljer sig. Men ändå. Hur kan man förespråka och rekommendera raka motsatser? Den enda anledningen jag kan komma på är att humanmedicinen ligger sisådär 15 år före veterinärmedicinen. Det är ju knappast en hemlighet att det rör sig trögt i hästvärlden. Vi skor på mer eller mindre samma sätt som för 100 år sedan, vi ger samma diagnoser och samma behandlingar "som vi alltid gjort" och det är helt enkelt en trög och tungjobbad bransch att försöka föra framåt. Säkerligen inte minst för att djur inte kan påtala sina bekymmer, utan vi måste undersöka, undersöka och undersöka. 
 
 
Under Humlans tid innan återbesöket så kommer jag iallafall att röra på henne ofta, med varierade uppgifter. MYCKET handlar ju givetvis om att hon INTE får ta vikten fram som hon gjort i allt arbete fram tills nu, utan vikten ska läggas på hennes bakdel. Och så kommer vi att röra oss ute i blåbärsriset och lyfta på tassarna, gå i ojämn terräng där vi kommer åt alla de där små, små musklerna. Så får vi se! Blir resultatet bra så tycker jag att det är fantastiskt kul, och blir det inte bra så vet jag till nästa gång, haha. 
 
 

Tankar

Jag har VÄLDIGT mycket att fundera kring de närmnaste veckorna. Främst går tankarna kring Hampus. Jag blev totalt NERRINGD av folk efter hans förra start och man kan väl säga som så att det är fler än jag som ser potential i honom. MYCKET av den varan. Såååå roligt att få den typen av verklig cred för allt jobb jag gjort - verkligen! 
 
Men så kommer jag till en punkt då jag måste erkänna att jag inte är bra nog att utveckla en häst med en så sjukt stor kapacitet som han har. Jag har aldrig haft en häst av den här kalibern. Markarbetet och dressyren kan jag säkert utveckla hur mycket som helst, men jag är inte "där" i hoppningen. Jag har en hel del erfarenhet av att rida 1,30-1,35-klasser - absolut. På juniorhästar. Som kan sin grej. Att utveckla Hampus och ta upp honom och matcha honom är en helt annan sak. Och här uppe i Dalarna kryllar det inte av tränare som kan hjälpa mig på det sätt jag vill och behöver. 
 
Så nu har jag bestämt mig för att jag ska bli bra nog. Jag SKA klara av att matcha honom, för jag är inte villig att sälja honom i dagsläget. Han är min HampeStamp och ingen känner honom bättre än mig. Just nu funderar jag kring hur jag ska lägga upp planen och min tanke är att under vintern åka iväg och köra intensivträning hos någon som jag litar på och vet har rätt tänk för mig och honom. Det ger SÅ mycket att få träna flera dagar på rad och ha någons ögon på sig konstant. Var vi hamnar och hos vem det blir får vi se, men jag har en preliminär plan iallafall. Jag vill detta SÅ himla mycket så ni anar inte. Han är SÅ värd det bästa, och jag vill så himla himla himla gärna vara bra nog för honom. Min oslipade diamant. Och bästis ❤️
 
 

Hållbarhet

Hållbarhet tänkte jag prata om idag. När man frågar folk om hållbarhet så tycker jag att det vanligaste folk börjar gagga om är varierat underlag. Hästar ska gå på asfalt, grus, sand osv osv för att hålla. Absolut, varierat underlag är jättebra. MEEEEN om man inte kan rida sin häst i balans med vikten på bakdelen så spelar det ingen roll om man rider på regnbågar, fluffiga moln och preparerade sandbanor tills man bli blå i ansiktet. Regel NUMMER ETT (enligt min filosofi) är att kunna ha hästen på bakdelen i egen balans. Det betyder att den inte ska hålla balansen genom att du rattar, styr, skänklar och har dig. Nej, hästen ska balansera sig själv. DÅ har man en grundsten som man kan bygga en hållbar häst på. Innan dess är den enligt mig inte hållbar överhuvudtaget. Se bara på både Humlan och Hampus. Hampus fick jag inte upp på bakdelen i balans tillräckligt tidigt under hans utbildning: hovledsinflammation fram direkt = ohållbart. Självklart är detta ännu viktigare på en så stor och ung häst som Hampus, som ännu inte har full kontroll, balans och dessutom ska hoppa. Humlan har gått i framvikt sedan hon föddes = inflammation i frambenen = ohållbart. 
 
 
Så hur sätter man en häst i egen balans och får den att jobba med bakdelen? Det kan man såklart göra på en mängd olika sätt. Det jag tycker är enklast och som fungerar bäst för mig är: 
1. Övergångar
2. Öppnor. 
 
Detta är självklart individuellt för olika hästar och ryttare beroende på hur de rör sig, var deras stelheter sitter, ålder, utbildningsgrad etc. Individen är ju viktigast att utgå ifrån i alla lägen. Slutor, bakdelsvändningar och andra "krumelerurer" kan givetvis också funka men jag utgår ifrån det som har fungerat bäst för mig. Övergångar och tempoväxlingar kan och ska iallafall alla hästar kunna, haha. 
 
Men det låter ju jättesimpelt tänker ni, eller hur?  Övergångar och öppnor så är hästen snart balanserad och fin. Nja, alltså kruxet här är att det ska göras utan tyglar. Dvs; ni ska inte ta hästen i munnen. Öppnorna gör ni genom vikt och skänkel och övergångarna med vikt och skänkel. Vikt och skänkel, vikt och skänkel. Inga jävla drag i munnen. För det är ju oftast i munnen hästen balanserar sig om den tappar balansen. Då hänger den sig i handen och så sitter man där sen, med 200kg framntunghet i händerna. Mindra nice. Hur gör man då, när hästen tappar balansen och vill ta stöd i handen? För det kommer ju hända. Garanterat. Enkelt: släpp tygeln! 
 
Det var verkligen raketforskning för mig när jag började rida på detta sätt. Vadå släppa tygeln?!?! Yttertygeln också??! BÅDA tyglar?? SAMTIDIGT?? Ska man inte "lyfta upp" hästen med upplyftande tygeltag? Was?!?! Men tro mig när jag säger att det är så JÄKLA effektivt. Iom man konsekvent släpper tygeln när hästen vill hålla balansen i dina händer så kommer den väldigt snart att inse att den måste hålla balansen själv. Och då kommer den också att göra det. Jag vill hela tiden rida hästen "bort från handen", särskilt i början av utbildningen när hästen ofta gärna vill lägga sig framåt på bogarna (=i handen) och det gör jag genom att helt enkelt lätta på tygeln så att det inte finns någon hand att ta tag i. Problem solved. 
  
 
 
Ett problem som dyker upp här i mitt resonemang är att ryttare med hästar som är lätta i munnen kommer att tycka att hästen är balans och på bakdelen bara för att den är lätt i munnen. Det är ju givetvis inte sant. Grunden i detta är ju att hästen är lösgjord och genom kroppen och genom sin bakbensaktivitet och egna balans kan ha en fjädrande kontakt i munnen. En häst som rullar ihop sig i en boll kan vara jättelätt i handen, men den är inte i balans och mest troligt inte heller på bakdelen. Samma sak för en häst som springer med huvudet rakt upp.  Balans och "ärlig" lätthet i munnen uppnår man när hästen bär sig med bakben som kröks (dvs böjs vid hasen - mer eller mindre beroende på styrkegrad) under kroppen och en bärande, avspänd överlinje där man rider med hjälp av vikt och skänkel. DET är balans och bakdel för mig. Och det kan ni alltså träna på genom att rida öppnor och övergångar på raka och böjda spår med så lite tygelhjälper som möjligt i alla moment - såväl vändningar på volten som själva övningen - övergången/öppnan/whatever. 
 
När hästen väl hittat sin balans - DÅ kan man börja prata om att flytta tyngdpunkten från inner till ytter bakben och använda tyglarna till att böja eller liknande. Men FÖRST måste hästen vara lösgjord och balanserad i mina ögon.  För är den inte det så kommer den att använda tygeltagen som en balanshjälp. Och det vill jag INTE ha i mina hästar. De har 4 ben att stå på, de kan (OCH SKA) hålla balansen själva, haha. 
 
Så, för er som inte orkade läsa hela: i mina ögon är nyckeln till en hållbar häst en balanserad häst. 
 
 

Veckans hiss

Skulle vilja passa på att ge en stor hiss till Svensk Ridsport denna söndag! Jag köpte ett par freejumps därifrån för några veckor sedan och i onsdags upptäckte jag att färgen på bronsdelen börjat flagna ordentligt. INTE okej med tanke på att de kostar en halv förmögenhet. Ringde upp Svensk Ridpsport och inom  3 timmar hade han skickat ett par nya till mig och de anlände dagen efter. Underbart med så snabb och bra service, där kommer jag definitivt att handla igen!
 
 
 
Nu hoppas jag att det nya paret håller sig fina ett BRA tag framöver, haha... 

Bridle dream

Alltså ärligt talat: HUR snyggt är inte Mountain Horse träns "Meteor"?!? Har sneglat på dem ända sedan de kom ut. De är ju helt underbara verkligen. Diskreta men ändå SÅ mycket Swarovski. Och alla vet ju att man aldrig kan ha för mycket Swarovskistenar. MYCKET sugen på ett kan jag säga. Hittar jag ett till superpris begagnat eller så så kanske jag slår till. 3 lax för ett träns skulle jag nämligen aldrig punga ut 😅 
 
 
 
 

Inspo

Sitter och letar lite inspiration till lägenhetsprojektet och framförallt badrummen eftersom det är de som ligger närmast i tiden. I övriga lägenheten ska inte ytskikten egentligen bytas (utöver köket) utan bara fräsckas upp. Det finns ju sååå mycket härliga bilder att hämta inspiration ifrån, och jag kan sitta i timmar och leta sådant här. Är helt salig över att det inte bara är ett utan TVÅ badrum som jag får styla som jag (ehm.. Och Anton...) vill. Mums. Måste visa er badrummet i vårt hus vid tillfälle också, det har jag (och Anton på ett litet hörn) designat. Det är väldigt annorlunda mot hur badrummen i lägenheten kommer att bli, men ack så snyggt. Det saknas dock lite grejer där inne, men så fort det är färdigt så kommer det vräkas ut bilder vill jag lova. 
 
Men så tillbaka till lägenheten då. Tankarna går lite i dessa banor. Vad det blir av det får ni helt enkelt vänta och se ;) 

     
 
 
Vardagsrum och sovrum är det mest stylingen jag behöver hämta inspiration till, och den ligger än så länge långt fram i tiden. Kök och badrum är dock ack så roligt att mixa och matcha! Igår letade jag efter rätt blandare i 1,5 h, haha... 
 
 

2016 in review

Såhär års brukar man gör en lite revy kring året som gått. Ja, vad ska man säga. Ett märkligt år. Hästmässigt har det varit väldigt fattigt. Jag har krigat på bäst jag kunnat under året men väldigt mycket jobb och plugg har satt lite käppar i hjulen och jag och Hampus har inte tagit oss ut på en enda tävling. Tråkigt men sant. Tur att det finns en säsong nästa år igen ;)

Däremot har det hänt mycket med honom under året och han har utvecklats från en väldigt vinglig och jobbig unghäst till att bli hyfsat ridbar och väldigt trevlig att sitta på varje dag – nog så viktigt!

Jan-mars

Denna period jobbade jag en hel del på ICA men pluggade inte så mycket då det blev en miss i min anmälan till antagning. Läste  verksamhetsledning- och effektivisering samt en analyskurs i marketing. Intressanta kurser bägge två, framförallt verksamhetsledningen. Jag hade i vintras ett väldigt lågt riduppehåll då jag bara red sporadiskt, så under denna period hände tyvärr inte mycket med Hampus. Jag ville inte helt enkelt, behövde ladda batterierna på något sätt.  Reste också lite under mars – till Aten med min mamma och min bror och till Rom med Anton.

 

April-juni

Direkt när jag landade efter resan till Rom fick jag reda på att morfar aldrig skulle få komma hem från sjukhuset dit han åkt in för akuta problem i slutet på mars. Och den 14 april gick min morfar bort. Det var utan tvekan den jobbigaste dagen i hela mitt liv. Det och Tango-dagen den 13 mars 2013.  Att åka till sjukhuset och veta att detta är sista gången jag ser honom, och ha hela familjen samlad för att ta farväl. Att sitta i rummet med honom när han somnat och veta att detta är de sista andetagen han tar. Det är inget jag önskar ens min värsta fiende för det gör så fruktansvärt ont i hela själen. Jag tror de flesta i min familj kan se tillbaka på tiden med min fantastiska morfar med glädje, men jag har inte kommit dit ännu. För mig finns bara en enorm sorg som gör sig påmind varje dag.

 
I maj var i alla fall hans begravning och den var väldigt fin. Vet inte vad mer jag ska säga om det mer än att jag hoppas få gå på väldigt få begravningar. Grejade dagen efter begravningen min praktikplats här på H+K faktiskt, vilket var en riktigt stor grej för mig. Åkte till Grekland med mormor sista veckan i maj också, så det blev en hel del resande på vårkanten.

Började komma igång med ridningen igen under de här månaderna också, mycket för att distrahera mig själv och under juni drog dessutom jobbet på ICA igång ordentligt och då var jag duktig och red ofta innan jobbet osv.  Gjorde även slut med Anton här någon gång. Hade kommit till ett läge då jag inte varken orkade eller ville ha en relation med honom utan bara gick runt och var irriterad. Så så blev det. Med facit i hand en väldigt dålig lösning, haha.

 

Juli-augusti

I juli jobbade jag fruktansvärt mycket på ICA, det var flera ggr 60-timmarsveckor och jobb 6-7 dagar i veckan på grund av en plötslig sjukskrivning. Några dagar efter midsommar ringde jag Anton och ville reda ut en massa missförstånd som uppstått för att jag hatar att vara osams med ex. Gillar det verkligen inte. Det slutade med att jag blev ledsen över någonting och så pratade vi till 3 på natten (att Anton öht var vaken till kl 3 är ett under, haha..). Så kom han hem till mig ytterligare någon dag senare och så käkade vi middag och drack vin och pratade om allting så som vi borde ha gjort från början, och sen var det liksom vi igen (efter lite smygande inför familjerna, hahahahah).  Var på Peace and Love och Weekend festivalerna tillsammans och levde livet bara.

I augusti åkte vi till Ibiza och glassade lite också. Mest åkte vi dit för att se Aviciis sista spelning ever på Ushuaia, vilket vi också gjorde på parkettplats med VIP-bord. Sjuk upplevelse, är så glad för det verkligen, det var verkligen något alldeles extra.  Om jag åker tillbaka till Ibiza vet jag inte men det är roligt att ha gjort det i alla fall.

Under den här perioden reds Hampus en hel del och vi hoppade också uppsuttet första gången vilket gick långt över förväntan. Skulle behöva hoppa lite banor nu och filma så man kan se utvecklingen, hmmm..

 

 September- december

Under hösten vet ni ju egentligen vad som hänt. Jag har pluggat tre kurser (internationell marknadsföring, prajtisk retorik och en research-metodkurs) och håller nu på med den fjärde och sista – uppsatsskrivningen. Har varit på bästa praktikplatsen och samlat på mig mängder med erfarenhet och stressat som en idiot för att hinna med allting.  Hampus har hållits igång hyfsat bra nu tycker jag ändå med undantag för sista veckan då han hade lymfangit,

Bästa med hösten är ju dock ändå köpet av sommarstugan. Som det ser ut nu kommer jag att flytta dit inom den närmaste tiden.. Har lite att berätta för er så småningom ;)

 

I korthet då. Året har gått upp och ner, framförallt nedåt i början på året , men nu på slutet har det trots stress och press varit good times all around. Visst, jag har gråtit av trötthet och stress på kvällarna och jag har haft det tufft, men min allmänna känsla kring allting är ändå bra. Helt klart ett bättre avslut än början. Ska bli riktigt spännande att se om och när jag och Hampus kommer ut på någon liten tävling i vår/sommar/höst. Om det så bara blir en P&J då och då så LÄNGTAR jag!!

Men först: jul med min underbara familj och sedan spenderar jag och Anton mellandagarna och nyår i Vemdalen. Bara han och jag. MYS.


Det här med benskydd

Ja hur ska man egentligen göra med det här eviga problemet benskydd? Jag har nog kört alla varianter, och är nog inte mest kinkig i hela världen för att vara helt ärlig. Flisan hade skydd och boots på sig (på frambenen endast) i hagen när hon var broddad, av den anledningen att hon var så enormt klantig och kom in med nya sår och svullnader varje dag innan jag bestämde mig för att börja med det. Annars är jag ganska emot det, tror mest att senor och leder blir överhettade och risken för skavsår och andra åkommor ökar enormt med skydd på. Boots har jag kanske mer förståelse för, men ogillar det ändå. Mina hästar har så långt det är möjligt alltid fått vara hästar ute i hagen.
 
Hästar som är skodda runtom rider jag med skydd runtom, och hästar som är halvskodda har jag oftast bara skydd fram på. Varför? Det kan jag inte svara på helt ärligt, jag har bara gjort så för att jag tycker att det är mest rimligt, haha. Undantaget är Flisan som fick skavsår av skydd bak så hon reds utan förutom i hoppningen. Men annars är det skydd runtom som gäller. Hampus har ridits helt utan skydd några veckor nu pga:
 
1. Hans mugg, vill inte att skydden ska ligga utanpå och skava, och
2. Leran. Antingen är den blöt så man inte får bort den och då sätter jag inte på skydd utanpå eftersom det bara kommer att skava och bli kletigt och äckligt. Eller så har man spolat av leran från benen, och av samma anledning så har jag inte heller skydd utanpå blöta ben.
 
Vid longering och uteritt har jag samma skyddkombination som vid vanlig ridning, och vid promenixer brukar jag inte ha några skydd alls, hästen ska väl kunna gå rakt fram på en grusväg/åker utan att slå sig tänker jag, haha.
 
 
Tror mest att det handlar om att vara lyhörd för hästens individuella behov, men jag tycker inte att man ska ha mer skydd än vad man behöver.
 
 

Livets alla vändningar

Funderar mycket på var jag är någonstans i livet nu, och om det är där jag faktiskt vill vara. Är på väg att avsluta min utbildning (redan - det har gått så fort!!!) och förhoppningsvis flytta ifrån Stockholm och läsa min master på distans. Har lyckats fortsätta rida under hela tiden vilket jag ska skatta mig lycklig över, men jag har sänkt min nivå så oerhört mycket. Inte kanske på själva ridningen för jag anser mig fortfarande veta ett och annat, men på den kvalitativa fronten. Jag hinner varken träna eller tävla och jag står bara och stampar. Det är så tråkigt när det kommer ikapp mig och sköljer över mig att jag har stått nästintill helt still i 2-3 år och verkligen inte kommit någonvart alls. 
 
Jag tycker absolut att det är roligt att rida som jag gör nu, och jag är inte redo att ge upp det för allt i världen. Men mina mål kommer alltid att mätas i tävlingar. Inte i fantastiska resultat. Bara att kunna tävla, och att göra det på en nivå jag tycker är utmanande och stimulerande. Visst finns det utmaningar i hemmaridningen - men det är på tävling och träning man får det slutgiltiga kvittot på om man lyckats eller ej. Och det är det jag saknar nu tror jag, bekräftelse och kvitton på att det jag gör någonstans fungerar och är korrekt. Och så är det ju så jävla roligt rent ut sagt. Finns inget jag älskar så mycket. Bölar nästan nu när jag tänker på hur mycket jag saknar tävlingslivet.
 
 
 
 
 
 
 
Det är så mycket man vill hinna med  under de här åren så jag vet inte alltid hur jag ska prioritera det för att inte uppleva stress och press av det. Så fort plugget är klart och jag "bara" jobbar i vår (och bedriver lite andra hemliga projekt) så ska jag verkligen ta mig i kragen och organisera upp livet så att jag hinner göra de saker jag vill utan att andra får falla bort. Puh
 
 

Pluggeriet

Halloj!

Det har till och från under sommaren kommit in lite frågor gällande vad jag pluggar, så jag tänkte besvara dem nu. Har ju pluggat samma linje så länge så jag har faktiskt inte tänkte på att skriva ut det på länge. Men varför skulle ni ha koll på det, egentligen, haha…

Jag läser i alla fall ett kandidatprogram i företagsekonomi på Stockholms Universitet. Det finns ett antal olika inriktningar att välja på och det visade sig efter de två första obligatoriska terminerna (där alla läser samma ämnen) att marknadsföring var det jag ville hålla på med. Hade ingen aning om vad jag ville göra när jag började, men jag ville i alla fall plugga någonting, och FEK verkade som en väldigt bred inriktning som är bra att ha som grund, och därav tog jag den. Att jag skulle tycka så mycket om marknadsföringen visste jag verkligen inte, men det föll sig ju väldigt väl.

 

 

Nu är jag alltså inne på min sjätte och sista termin på programmet och i december/januari ska min kandidatuppsats lämnas in så att jag får en kandidatexamen (Bachelor’s degree på engelska). På grund av att jag slopade nationalekonomi (”NEK”) och valde att läsa sådant som jag faktiskt ville så kommer jag inte att få en ekonomie kandidat utan en filosofie kandidat. Men vad gör det? Ek. Kand ser kanske bättre ut på papper men jag vill inte jobba med finans/redovisning etc så för mig har det absolut ingen betydelse överhuvudtaget.

Gällande fortsatt plugg är jag lite kluven. Jag borde kanske läsa en magister (1 år till) eller master’s degree (2 år till) men just nu har jag riktigt bra jobberbjudanden från ett flertal olika ställen, och jag börjar bli ivrig på att få komma ut och faktiskt jobba.. Jag vill inte slopa jobbtillfällen som är attraktiva men heller inte kasta mig in i något.
Så som sagt; jag är väldigt kluven och kommer i vilket fall som helst att söka bägge utbildningar och se om jag ens kommer in så får jag helt enkelt bestämma mig efter det. Man är väldigt fri att planera sin egen tid under studietiden och det finns en hel drös med fördelar med de båda högre nivåerna av examen, samtidigt som man även får räkna nackdelarna i ökat studielån, knaper inkomst, etc etc. Jag har helt enkelt mycket att fundera på den här hösten. Kärt besvär ska dock tilläggas – det är inte alla som har sådana fina möjligheter att börja jobba direkt efter studietiden och det är jag tacksam för att jag fått hur jag än väljer att fortsätta i januari. 


Bygelnosgrimma

Ett av mina bästa köp i hästväg är nog bygelnosgrimman jag använder flitigt på Hampus just nu. Den är suverän! Som en remont men en miljard gånger bättre, haha. Den ligger inte an på några konstiga ställen, skaver inte mot varken bett eller tänder och kan aldrig hamna på ett vis som begränsar luftintaget (vilket jag - tro det eller ej - tyvärr har sett många gånger med remont..).
    Dessutom ser hästens huvud inte ut som en lång klump utan det ser helt enkelt bättre ut. Upplever att Hampus trivs finfint med den också, även om han iof är för snäll för att säga ifrån till något.. Jag är otroligt nöjd med min som jag lyckades hitta på en begagnat-sida på fb iallafall och vill verkligen slå ett slag för detta smarta alternativ till remont.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Mitt motto, always.

 

Regimskifte

Varje gång jag är i stallet funderar jag alltmer på om jag måste byta ut min sadel till Hampus. Min fina, fina, älskade Bruno kanske måste bytas ut mot en yngre variant..
    Han ser ju helt annorlunda ut i ryggen än mina tidigare hästar med lång manke och rygg + att han är lite bredare och för tillfället lite överbyggd pga unghästkropp osv. Har aldrig märkt av någon ömhet eller liknande hos honom och den ligger helt klart dugligt, men i det långa loppet måste jag förmodligen byta. Blir självklart en likadan, kommer nog aldrig ha något annat. Förmodligen köper jag en ny isåfall, så att jag får kåporna, vulstren, sätet etc som jag vill ha dem. Har exempelvis memory foam i vulstren på min sadel och det är OSLAGBAR komfort i det, fullkomligt oslagbart. 
Helst skulle jag bara ha kvar min trotjänare, både rumpan och plånboken skulle vara nöjda med det. Time will tell, helt enkelt! Först ska herren växa klart och bygga på sig lite muskler :D
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Framåt, framåt, framåt

Någonting jag ständigt måste påminna både mina elever och mig själv om är att rida FRAMÅT. Väldigt ofta känenr jag att jag själv gärna vill korta för att det känns mer kontrollerat och man tror att man har mer koll på läget då. Även på Hampus är jag gärna där och försöker korta hans enorma galopp (vilket ännu inte går, haha). Speciellt när man känner sig osäker på en anridning vill man gärna korta ur sväng, och till alla mina fellow backa-mot-hinder-ryttare vill jag bara säga samma sak som till mina elever: "FORTSÄTT GALOPPERA GENOM SVÄNGEN!!!!!".
Helt ärligt, ingenting förstör en anridnign så mycket som 
  1. En dålig väg.
    och
  2. En dålig galopp. 

Helt ärligt så är detta de enda två sakerna jag tänker på när jag ska hoppa Hampus. GALOPP och BRA VÄGAR, resten löser sig efter vägen tänker jag, haha. 
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0