Snaran dras åt

Godmorgon allesammans! 
Igår hade jag en sällan skådad skitdag. En riktig, jävla skitdag verkligen. 
Det vankades övning på skolan och för varje lektion och moment vi har nu märker jag att jag kommer ytterligare ett steg utanför min komfortzon, utan att få tiden att kliva in i bubblan igen och hämta hem lite självkänsla. Det är svårt som attan att prestera när man hela tiden känner sig obekväm, men det är såklart nödvändig och väldigt bra träning. 
Det märks dock på oss alla i klassen och på dynamiken oss emellan att nålsögat som är polisexamen blir mindre och mindre och att agnarna börjar sållas från vetet.  Det är några stycken som fått lov att sluta eller ta studieuppehåll, och vi som är kvar blir liksom tightare. Svetsas liksom samman av de komplexa problemen vi ställs inför, svetten som rinner, skotten vi avfyrar och lagstiftningen vi drillas i. Jag gillar det. Har aldrig hållit på med någon lagsport men på polisutbildningen är det verkligen det vi pysslar med. Ett lag. Alla ska med. Det är fint tycker jag! 

Man kan säga vad man vill om polisyrket men det jag tycker är bland det absolut svåraste är att vi måste lära oss att tvinga bort instinkter. Att inte lyssna när kroppen vrålar i varenda cell vad man ska göra. Vi kan ta ett slagsmål till exempel. Många människor kommer i ett slagsmåls inledning att krypa ihop, göra sig så små som möjligt och skydda sin bål och - om man har tur - sitt huvud. Man skyddar instinktivt sina viktigaste och mest oskyddade organ. En polis kan inte krypa ihop och gömma sig. En polis måste lära sig att gå till motattack, och dessutom göra motattacken så j*kla obehaglig för sin motståndare att denne backar. Så långt är det ju ganska självklart. Men vad gör man i en situation där man kommer in i ett rum med en 19årig tjej som sitter med en kniv mot halsen och ska ta livet av sig? Där finns inga motattacker i världen som kommer att hjälpa. Min personliga instinkt är att kasta mig över hennes kniv-arm, slita kniven ur händerna på henne och sen prata med henne, och vidta vidare åtgärder som psykakut osv. 

Problemet är att så bör vi inte göra. Istället ska vi försöka lära oss att kontrollera den här guturala instinkten, hålla oss på behörigt avstånd från en potentiellt farlig 19åring med kniv och prata henne ur situationen. Övermanna sina skrikande celler, andas djupt, och sakligt börja ställa frågor för att utreda vad som hänt. Medan hon sitter där med kniven riktad mot sin egen strupe.  

Och det, mina vänner, är riktigt, jävla skitsvårt.
Oavsett hur viktig vår egna säkerhet är så har de flesta av oss valt att bli poliser för att man - hur naivt det än låter -  vill hjälpa människor. Det är både livsviktigt och otroligt svårt att hantera den instinkten i skarpt läge när adrenalinet slår till och hjärnan går in i stabsläge. 

(null)

Hur som helst. Idag hade jag velat stanna kvar i sängen halva dagen och inte göra mer än ett, max två knop. Bearbeta och mest bara existera lite. Istället har vi en full dag mellan 08-17 att se fram emot och jag längtar för att vara helt ärlig hem till soffan redan nu, haha... 

Ha en fin fredag kompisar, ta hand om er ♥️

Manda :

Kan tänka mig vilka övningar ni går igenom men det är så fantastiskt att vara delaktig i dom ärendena där samtal löser mycket. Jag jobbar på RLC och är så glad och stolt dom samtalen man lyckas komma fram och igenom till personen och dom ber ”snälla kan de inte vara du som kommer till mig”, men när patrullen landar och dom tar vid så fortsätter dom lika fint. Att kunna prata ut många ärenden är en fantastiskt fin egenskap hos poliserna. De må ta tid men så fint det slutar oftast. Helt fantastiskt yrke och myndighet att vara inom!❤️ Stolt RLC kollega :)

Svar: Vilken otroligt fin kommentar!! ♥️

Självklart ska vi kunna prata oss ur det mesta! Det är absolut inte det jag påstår är det svåra, utan det svåra (för mig) är att övermanna sina instinkter, ta ett djupt andetag, få kontakt med sin hjärna och komma fram till att jag behöver prata med den här personen. Och sen komma fram till vad jag ska säga som får hen
att lyssna på mig. Det är verkligen jättesvårt. Men såklart enormt viktigt.
Danai

Kommentera inlägget här: