22000 klick och ett helt liv senare

SÄdÀr. DÄ var det gjort. Mitt hus Àr sÄlt och plÄstret Àr avdraget. Jag trodde plÄster skulle sluta göra ont nÀr de ryckts av, men istÀllet kÀnns det som om det bara Àr början och att huden under plÄstret smittats av en annan typ av smÀrta. En som kryper inÄt.
 
Mitt allra första hus som jag köpte som en vilsen och lite trasig 22:Äring utan att ha en aning om vad det innebar att köpa hus. Mitt andrum, min plats pÄ jorden. 
 
Inte lÀngre. 
 
Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva hur viktig den hÀr platsen har varit för mig. Det kÀnns som om svenska Àr ett för fattigt sprÄk och som att orden inte blir rÀtt hur jag Àn vrider och vÀnder pÄ dem i olika konstellationer. Men jag ska ge det ett försök. 
 
Ända sedan jag satte min fot innanför ytterdörren pĂ„ KalvsbĂ€cken 45 för första gĂ„ngen har de knakande trĂ€golven, kurbitsen och den flagnande fĂ€rgen omfamnat mig. Jag minns att jag kom in i hallen pĂ„ visningen och sa till mamma pĂ„ grekiska "HĂ€r mĂ„ste jag bo".  Jag hade inte behövt titta pĂ„ resten, egentligen. Jag bara visste att det hĂ€r var min plats pĂ„ jorden, och sĂ„ var det med den saken. 
 
Jag har haft nÄgra av mitt livs vÀrsta stunder och perioder i det hÀr huset. Flera av Àrren jag har i hjÀrtat och sjÀlen har uppstÄtt under de tre Är jag har spenderat i KalvsbÀcken. Men att komma hem till kluckande vatten, en grÀsmatta som krÀver klippning tvÄ gÄnger i veckan och ett hus fyllt till bredden av kÀrlek har alltid varit att linda in mitt Ängestladdade jag i bomull. För det kÀnns i vÀggarna att det hÀr husets hundratioÄriga liv varit ett liv dÀr det har Àlskats av inte bara mig utan av alla som lagt sin hand vid det. Det sitter i de sneda innertaken och spröjsade fönstren, i vedspisen och i de timmrade yttervÀggarna. 
 
Jag kan inte rÀkna kvÀllarna och nÀtterna dÄ jag suttit ute ensam och bara lyssnat. PÄ storlommens klagosÄng som ekat över vattnet, pÄ smÄfÄglarnas tjatter och pÄ vattnet som slagit emot bryggan. Har ingen aning om hur mÄnga gÄnger jag bara lagt mig dÀr och tittat pÄ stjÀrnorna och tÀnkt pÄ Tango och min morfar och alla andra som Àr dÀr uppe och varit tacksam över att jag fÄtt bo pÄ en plats som kÀnts helt nÀra dem.
 
Det Àr en ynnest och ett privilegium som Àr fÄ förunnat att fÄ spendera en tid i livet pÄ en sÄdan plats. Jag Àr sÄ innerligt, innerligt tacksam för alla hÄl i mig som det hÀr huset lÀkt bara genom sin existens.
 
Jag kÀnner mig sÄ rotlös och sÄ bortkommen över det faktum att jag inte kommer att Äka hem dit mer. Det Àr ett beslut som jag tror Àr rÀtt, men som inte kÀnns enklare för den sakens skull. 
 
Jag kommer att sakna det. Det Àr en iallafall en sak som Àr sÀker.
 
T a c k. 
 
 
 
 
 
Carro:

Drömboende ju! đŸ€© kan tĂ€nka mig att det kĂ€nns jobbigt att sĂ€lja.

Anonym:

ÅÄÄ.. detta Àr det jag letar efter just nu: en Komma hem-kÀnlsa. GrÄthus, skratthus, tysthus, myshus, livligthus, fikahus osv osv.
D va sĂ„ mysigt att lĂ€sa din text, tack💖

Cornelia:

SĂ„ otroligt fint hus och stĂ€lle, vilken dröm att fĂ„ bo sĂ„. TĂ€nker att du har iaf fĂ„tt uppleva det och vet vad du letar efter i nĂ€sta hem ❀

Anonym:

Kan du inte göra lite mer trÀningsinlÀgg igen?

J.G:

Ja herregud tÀnk. TÀnk nÀr vi flyttade in allt dÀr. Pendlade mellan Stockholm och Dalarna, hopp och förtvivlan, bÄde du och jag. SÄ fina tider pÄ nÄgot vis.

Kommentera inlÀgget hÀr: