I feel everything so very deeply

Godafton på er. 
Påskhelgen är officiellt här och förutom ett snabbt arbetspass mellan 06-12 imorgon så är jag helt ledig. Har skrivit så mycket på uppsatsen och ligger så pass hyfsat till för vår kommande polistenta att jag kan unna mig några dagar ledighet om jag klarar av det utan att bli hyperaktivt rastlös. 
 
Vet ni förresten vilka mer som är lediga? Förövare.  
 
Kanske är jag hyperkänslig. Kanske svärmar de röda flaggorna runt lika mycket för alla. Vad vet jag. Vad jag vet är att trots att jag hållit väldigt låg profil med "brott i nära" (som jag säger nu när jag börjar prata polisspråk) så hör folk av sig. Igen och igen och igen. Varför? Jo för de har ingenstans att ta vägen nu när de är satta i karantän. Ingen frizon, ingenstans att hämta andan. Stunden på toaletten med telefonen är den tid de har. Eller nätterna när de inte kan sova för att det vänder sig i magen av oro. Då är de ensamma. Väldigt, väldigt ensamma. 
 
Det värker i hjärtat för att jag önskar att jag kunde göra så mycket mer. Men här sitter jag i min soffa, med min sambo bredvid mig och lyssnar och läser och försöker skriva något som är tillräckligt bra. Vad säger man till någon som man vet bara MÅSTE bort men som är så nedbruten att de tappat all tro på sig själv? Hur ska man lova att det kommer att bli bättre för en person som trott på sin förövares lögner och blivit besviken varje gång? Hur ska man berätta att hon förtjänar så mycket mer, när hon tror att allting är hennes fel? 
 
Jag kommer lyssna, skriva, svara och kämpa varje dag för alla dessa kvinnor. Det vet jag med säkerhet. Om jag så kan hjälpa en enda till en framtid där hon också kan sitta i soffan och prata om livet med sin sambo utan att vara rädd för att säga eller göra fel saker - då är det värt det. Så mycket vet jag. 
Cornelia:

♥️

Anna:

Jadu... vad säger man till dem som blivit utsatt för psykisk misshandel eller våld i en nära relation. "Du förtjänar bättre" ...men han är ju så fin ibland och han är ju inte alltid sådär. Mina vänner kunde säga så mycket bra saker men det rann bara av mig, som vatten på en gås. Jag lämnade honom när jag själv insåg att vår relation endast var på hans villkor, att allt inte var mitt fel och jag misstolkade inte allt. Förändring kommer inifrån och för att hjälpa någon ur något måste viljan komma från personen själv, så var det för mig. Jag tror att man kan hjälpa genom att ställa frågor och få personen att själv förstå att situationen inte är hållbar eller rimlig. Men... det är inte lätt att lämna, även fast det borde vara det. Jag är ledsen att skriva det, men jag vet att det verkligen inte är lätt. Det är så himla fint att du bryr dig och finns där för dem som kanske inte har någon annan <3

Något som hjälpte mig efter jag lämnat var faktiskt att lyssna på Psykopatpodden (eftersom han troligen var en narcissist) och följa dem på Instagram för att förstå hans beteende och att allt inte var mitt fel, som han sa. Om och om igen...

Kommentera inlägget här: