4h pÄ bussen och en kÀnsla av otillrÀcklighet

20.30 och jag sitter pĂ„ bussen hem frĂ„n Malmö. Under förmiddagen hade jag förelĂ€sning i juridik och under kvĂ€llstimmarna som gĂ„tt har jag lyssnat pĂ„ en förelĂ€sning kring mordet pĂ„ Lisa Holm. Jag Ă€r sedermera inne pĂ„ min fjĂ€rde timme pĂ„ buss för dagen och kĂ€nner mig ganska trött. Kan sĂ€kert ocksĂ„ bero pĂ„ att nĂ„gon lĂ€mnat spya nĂ„gonstans i bussen. Resan kĂ€nns ofantligt mycket lĂ€ngre dĂ„ vill jag lova. 

Ibland undrar jag om jag valt ett yrke som jag Ă€r dĂ„ligt rustad för. Nu Ă€r ett sĂ„dant tillfĂ€lle. NĂ€r sĂ„dana hĂ€r fall kommer pĂ„ tal fĂ„r jag en avgrundsdjup kĂ€nsla i hela kroppen som inte Ă€r hat. Som inte Ă€r avsky. Den liknar mer en bottenlös kĂ€nsla av otillrĂ€cklighet. Lisa dog. Karolin dog. Josefin dog. De och mĂ„nga, mĂ„nga hundra till har fĂ„tt sĂ€tta livet till och kommer att fortsĂ€tta göra det och det finns egentligen ingenting man kan göra Ă„t det mer Ă€n i efterhand. Jag kĂ€nner inte de hĂ€r kvinnorna men jag kĂ€nner för dem. Jag kĂ€nner oron nĂ€r gatubelysningen inte rĂ€cker hela vĂ€gen hem och hur misstĂ€nksamheten pyr i mig konstant. Det Ă€r inga roliga kĂ€nslor. Men framförallt kĂ€nner jag en sĂ„dan enorm otillrĂ€cklighet för alla kvinnor och barn som har och som kommer att utsĂ€ttas för en enda gemensam nĂ€mnare och den heter mĂ€n. MĂ€n som hatar, mĂ€n som Ă€r uttrĂ„kade, mĂ€n som Ă€r maktgalna och mĂ€n som inte tycker de fĂ„r sexuell nĂ€rkontakt pĂ„ det sĂ€tt de hade önskat. MĂ€n som skadar och mördar kvinnor för att de Ă€r frustrerade. 

Det gör ont i mig. Jag Ă€r sĂ„ innerligt glad att fĂ„ chansen att utbilda mig till nĂ„got som kanske kan göra en liten, liten skillnad. Men det gör verkligen ont i mig att sĂ„ mĂ„nga gĂ„r en sĂ„ fruktansvĂ€rd vĂ€g till mötes. 

Till rĂ„ga pĂ„ allt sĂ„ Ă€r det nĂ€stan pĂ„ dagen 12 Ă„r sedan min ponny Aspri blev knivskuren till döds. Jag kommer nog aldrig att sluta förundras över hur onda mĂ€n(niskor) kan vara. Poliserna i den utredningen gjorde ett sĂ„ jĂ€kla fint jobb, hatten av för dem. 

Ta hand om er, kompisar ♄ 

(Vill ocksĂ„ förtydliga att jag kĂ€nner lika inför annan typ av kriminalitet/utsatthet, men just vĂ„ld mot kvinnor sĂ€tter sig pĂ„ ett annat sĂ€tt i mig. Kanske för att jag Ă€r kvinna sjĂ€lv och har seen some shit.) 


Cornelia:

Ja fy fan kĂ€nner igen mig SÅ i kĂ€nslan
Lyssnade pÄ en intervju med kvinnorna som skrivit "I hÀndelse av min död" om dödligt vÄld mot kvinnor, det Àr sÄ hemskt och jag blir inte heller arg, bara tom, uppgiven, maktlös... Men klart du kommer göra skillnad! Det Àr ÀndÄ hÀftigt att fÄ vara en del av det, imponerad av dig och de andra som Àr/ska bli poliser.

Anonym:

Jag tÀnker att det Àr en styrka i ditt framtida yrke. SÄlÀnge man kan arbeta systematiskt sÄ Àr det inte fel att kÀnna.

Emma:

Tror du valt ett bÄde svÄrt och jobbigt yrke pÄ alla plan. MEN ocksÄ ett viktigt sÄdant. Sen Àr jag övertygad om att vara polis "inte Àr för alla" (har sjÀlv en kompis som Àr polis och hon pallade inte med det helt enkelt, allt hon fick se i tjÀnsten, det blev för mycket för henne). Men OM man klarar av det, sÄ Àr det sannerligen ett yrke som behövs, tyvÀrr ska jag vÀl tillÀgga. SjÀlv undrar jag numera dagligen över vart vi Àr pÄ vÀg och hur allting ska sluta, kÀnns som att vÀrlden hÄller pÄ att bli en allt otrevligare plats...

Svar: HÄller helt med dig pÄ alla punkter! SjÀlv Àr jag (Àn sÄ lÀnge) helt övertygad om att detta Àr mitt kall i livet och har nog inga problem med den enorma utsatthet man kommer att stöta pÄ rent generellt. Men just vÄld mot kvinnor och barn Àr nÄgot som fÄr mig att brinna och kÀnna mig otillrÀcklig. Hade velat kunna göra sÄ mycket mer Àn vad en enskild polis kan.

Och ja, nog hÄller vÀrlden pÄ att bli bÄde kallare och grymmare pÄ alla sÀtt och vis, tyvÀrr..
Danai

Fredrika:

Hur sjukt det Àn lÄter sÄ tror jag det Àr ett friskhetstecken. De bÀsta poliserna jag kÀnner till har alla ett enormt engagemang i att hjÀlpa och förbÀttra, nÄgot som troligen mÄste bottna i att vara verkligt berörd av det man ser omkring sig. Men man mÄste nog vara försiktig och prata och ta hjÀlp för att hantera allt det hemska.

Svar: Tror nog ocksÄ att man tappar sin ork och sitt engagemang den dagen man slutar bry sig. Det Àr en svÄr balansgÄng att kÀnna utan att lÄta kÀnslorna ta överhand. Men jag tror att det Àr viktigt att fortsÀtta orka ta i och titta pÄ kÀnslorna Àven nÀr jag kommer ut i arbetslivet sedan. Den som lever fÄr se hur det gÄr!
Danai

Kommentera inlÀgget hÀr: