2019

01.08

Snart firar jag nyĂ„r med Sebastian. Min telefon plingar medan jag sitter i soffan och det Ă€r en tjej som misshandlats av sitt ex och inte mĂ„r sĂ„ bra. Nummer tvĂ„ för ikvĂ€ll. Makes sense. Jag har lĂ€rt mig att de alltid blir vĂ€rre runt högtider. 

Jag svarar. Översköljs av honom. Han som trasade sönder allting utom min synliga utsida; min hud. Han som hittade fel i allting jag gjorde och smutskastade varje steg jag tog i livet oavsett vilken riktning jag valde. Han som knuffade, höll fast, skrek, grĂ€t, förnedrade, krĂ€nkte, hotade.

Jag mĂ„ste svara henne. SĂ„klart. Raderna rinner fram under mina tummar. Jag har sĂ„ mycket jag vill berĂ€tta för henne. Samma saker jag sĂ€ger till alla som hör av sig till mig. Det har blivit ett antal iĂ„r. Det spelar ingen roll hur mĂ„nga gĂ„nger jag upprepar orden. De Ă€r viktiga. "Jag kommer aldrig mer tystas av en man" har blivit ett mantra jag upprepar medan jag svarar de hĂ€r kvinnorna. Om jag sĂ„ ska vara en nagel i ögat pĂ„ varje misshandlande mansfigur dĂ€r ute sĂ„ kommer jag dĂ„ aldrig mer vara tyst. 

Sebastian sitter i rummet bredvid och hummar med i "My love is your love" med Whitney Houston. Han ropar och undrar om vi inte borde kramas lite. 

Fan. Jag mĂ„r bĂ€ttre. Bra, till och med. 2019 blev bĂ€ttre. Livet blev bĂ€ttre. SjĂ€len lĂ€ker lĂ„ngsamt, men den lever.


Gott Nytt År, vĂ€rldens bĂ€sta ni! Ta hand om er och varandra ♄