Om att aldrig vara nöjd

Jag vaknar ofta på morgnarna nu för tiden med en känsla av att ha ett grådassigt missnöje vilande över mig. Det ligger som en dimma i sinnet och förpestar hela tillvaron med en avtrubbad känsla, som om jag har en snorkig kärring som inte är helt nöjd med någonting i livet i huvudet. Varför? Jag vet inte. Jag presterar på den nivå jag förväntas göra på de allra flesta plan i livet - egentligen. Men ändå vilar det en konstant känsla av otillfredsställelse och otillräcklighet över mig och jag kan inte dra någon annan slutsats än att det har med hästarna att göra.
 
Ingenting jag gör känns riktigt helt eftersom ingenting jag gör är lika insiktsfullt och noggrant uträknat som ALLT jag gjort med mina hästar under så många år. Jag tränar plikttroget och ganska så villigt på gymmet nästintill varje dag - men inte en enda övning i en svettig källarlokal kan mäta sig mot den precision jag tränat mina hästar med alla tusentals timmar på dammiga ridbanor. Jag har någon form av ytterst övergriplig kontroll på muskelgrupper och kostvanor men den är så otroligt basal att den inte på något plan går att mäta mot hur jag räknat på foderstater och träningsmängd för mina fyrbeningar under alla år. Jag har aldrig gillat att vara nybörjare på någonting, I aint gonna lie. Men jag har alltid tidigare kunnat luta mig emot att "häst - det kan jag iallafall". Det är en märklig känsla att inte få utlopp för allting jag lärt mig under alla år. En ibland övermäktig tomhet i att vilja träna och utvecklas men från en dag till en annan har jag ingen aning om hur. Hur bygger man styrka/vs volym? Hur blir man "symmetrisk"? Hur aktiverar man hela j*vla quadriceps-skiteps?  I HAVE NO IDEA. GAH. Jag kan så mycket och ändå är så mycket av det irrelevant i nuläget och det håller verkligen på att göra min inre kärring vansinnig. 
 
Men lite frustration över sin träning har väl alla upplevt antar jag. Kanske är det snarare att mitt självförtroende och stolthet får sig några rejäla törnar när jag inte längre är "expert" på någonting utan är underkastad alla i min närhet i det allra mesta. Kanske handlar det om att lilla fröken duktig (aka me) helt plötsligt inte får utlopp för sin duktighet någonstans. Jag vet inte. Men det är en skavande, trubbig känsla som lägger sig som en murken dimridå över hela tillvaron och ser till att hjärnspöken om otillräcklighet frodas och förökar sig hej vilt.
 
Och så säger de att hästar bara är en liten hobby. Pyttsan. 
 
 
 
 
 
 
 



Kommentarer
Postat av: Cornelia

Åh jag känner så igen mig. Tog bort min häst förra året och skulle börja plugga så hade helt enkelt inte råd att köpa ny. Så mit avbrott var lite mer ofrivilligt än ditt men jag tror vi känner samma känsla. Vem fan är jag när jag inte är en hästtjej? Jag brinner liksom inte för något annat än det, visst det jag pluggar är helt okej kul men valde det för att få ett hyfsat välbetalt jobb för att - just det - ha råd med hästarna. Går också omkring ständigt lite missnöjd, saknar verkligen känslan av att vara bra på det jag gör!

2018-05-07 @ 17:11:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0