Om att aldrig vara nöjd

Jag vaknar ofta pÄ morgnarna nu för tiden med en kÀnsla av att ha ett grÄdassigt missnöje vilande över mig. Det ligger som en dimma i sinnet och förpestar hela tillvaron med en avtrubbad kÀnsla, som om jag har en snorkig kÀrring som inte Àr helt nöjd med nÄgonting i livet i huvudet. Varför? Jag vet inte. Jag presterar pÄ den nivÄ jag förvÀntas göra pÄ de allra flesta plan i livet - egentligen. Men ÀndÄ vilar det en konstant kÀnsla av otillfredsstÀllelse och otillrÀcklighet över mig och jag kan inte dra nÄgon annan slutsats Àn att det har med hÀstarna att göra.
 
Ingenting jag gör kĂ€nns riktigt helt eftersom ingenting jag gör Ă€r lika insiktsfullt och noggrant utrĂ€knat som ALLT jag gjort med mina hĂ€star under sĂ„ mĂ„nga Ă„r. Jag trĂ€nar plikttroget och ganska sĂ„ villigt pĂ„ gymmet nĂ€stintill varje dag - men inte en enda övning i en svettig kĂ€llarlokal kan mĂ€ta sig mot den precision jag trĂ€nat mina hĂ€star med alla tusentals timmar pĂ„ dammiga ridbanor. Jag har nĂ„gon form av ytterst övergriplig kontroll pĂ„ muskelgrupper och kostvanor men den Ă€r sĂ„ otroligt basal att den inte pĂ„ nĂ„got plan gĂ„r att mĂ€ta mot hur jag rĂ€knat pĂ„ foderstater och trĂ€ningsmĂ€ngd för mina fyrbeningar under alla Ă„r. Jag har aldrig gillat att vara nybörjare pĂ„ nĂ„gonting, I aint gonna lie. Men jag har alltid tidigare kunnat luta mig emot att "hĂ€st - det kan jag iallafall". Det Ă€r en mĂ€rklig kĂ€nsla att inte fĂ„ utlopp för allting jag lĂ€rt mig under alla Ă„r. En ibland övermĂ€ktig tomhet i att vilja trĂ€na och utvecklas men frĂ„n en dag till en annan har jag ingen aning om hur. Hur bygger man styrka/vs volym? Hur blir man "symmetrisk"? Hur aktiverar man hela j*vla quadriceps-skiteps?  I HAVE NO IDEA. GAH. Jag kan sĂ„ mycket och Ă€ndĂ„ Ă€r sĂ„ mycket av det irrelevant i nulĂ€get och det hĂ„ller verkligen pĂ„ att göra min inre kĂ€rring vansinnig. 
 
Men lite frustration över sin trÀning har vÀl alla upplevt antar jag. Kanske Àr det snarare att mitt sjÀlvförtroende och stolthet fÄr sig nÄgra rejÀla törnar nÀr jag inte lÀngre Àr "expert" pÄ nÄgonting utan Àr underkastad alla i min nÀrhet i det allra mesta. Kanske handlar det om att lilla fröken duktig (aka me) helt plötsligt inte fÄr utlopp för sin duktighet nÄgonstans. Jag vet inte. Men det Àr en skavande, trubbig kÀnsla som lÀgger sig som en murken dimridÄ över hela tillvaron och ser till att hjÀrnspöken om otillrÀcklighet frodas och förökar sig hej vilt.
 
Och sĂ„ sĂ€ger de att hĂ€star bara Ă€r en liten hobby. Pyttsan. 
 
 
 
 
 
 
 


Cornelia:

Åh jag kĂ€nner sĂ„ igen mig. Tog bort min hĂ€st förra Ă„ret och skulle börja plugga sĂ„ hade helt enkelt inte rĂ„d att köpa ny. SĂ„ mit avbrott var lite mer ofrivilligt Ă€n ditt men jag tror vi kĂ€nner samma kĂ€nsla. Vem fan Ă€r jag nĂ€r jag inte Ă€r en hĂ€sttjej? Jag brinner liksom inte för nĂ„got annat Ă€n det, visst det jag pluggar Ă€r helt okej kul men valde det för att fĂ„ ett hyfsat vĂ€lbetalt jobb för att - just det - ha rĂ„d med hĂ€starna. GĂ„r ocksĂ„ omkring stĂ€ndigt lite missnöjd, saknar verkligen kĂ€nslan av att vara bra pĂ„ det jag gör!

Kommentera inlÀgget hÀr: