What's happening

Hey gang! 
Ville bara ta tillfället i akt att uppdatera er lite om vad som händer i livet! Jag är vid gott mod trots att jag på flera sätt haft en taskig start på året. Jag har dock bestämt mig för att det inte spelar någon roll hur taskig livet är. Jag har världens finaste familj, mitt lilla hus, världens bästa Gustaf och så himla mycket andra saker att vara så jäkla glad för, ju! Har kommit till insikt med att väldigt mycket handlar om perspektiv. What you think is what you attract, typ. Så himla basal men så himla viktig tanke ändå. Tänk bra tankar så kommer bra saker att hända. As simple and as hard as that!
 
När det kommer till att jag valt att lämna iväg Hampus ett tag så har jag från flera håll blivit rådd att inte göra det. Jag har velat länge över detta beslut. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Vad gynnar honom mest? Vad passar i mitt liv just nu? Är My och Zach rätt personer för honom? Vad ska jag göra med all min fritid? Vill inte jag rida honom? Eller rida överhuvudtaget? Är kostnaden rimlig? Och så vidare. Tankar som spinner runt som hamsterhjul på crack i huvudet på mig, hela tiden. Men vet ni? Just nu är jag fullständigt mätt på ridning. Och det är SÅ SVÅRT för mig att erkänna det för att jag har så höga förväntingar på mig själv. Jag fullkomligt totalälskar de här fyrbeningarna. Jag älskar ju att tävla. Gillar ju att jobba hårt för att se små, små resultat. Alla (inklusive mig själv) vet ju att hästar är jag. De är en del av mig. Mitt varumärke. Min personlighet och mina egenskaper. Och just det faktumet - att hästar på alla sätt är en del av mig - gör det så himla svårt att tala om för människor att jag faktiskt inte har någon som helst motivation eller lust att rida för tillfället. Jag tycker om att mysa i stallet och pussa på mina fantastiska djur, men det där målinriktade arbetet som jag så länge haft så himla kärt känns (just nu) övermäktigt och för jobbigt för att ta tag i, snarare än utmanande och roligt. Och det måste få vara okej. Även om vänner, familj, bloggläsare och bekanta inte förväntar sig det av mig. 
 
 
 
Jag har haft hjärnspöken av både det ena och andra slaget under vintern/våren som gjort att jag varit 100% orkeslös på ALLA plan. Shit happens, I feel fine now peeps. Men det är en av anledningarna till att Hampus fått åka ner till Holland och Humlis är hemma hos familjen Lindblom som tar hand om henne som om hon vore deras barn, haha.
 
Den andra anledningen är att jag mer och mer tycker att HampeStamp är alldeles, alldeles för bra för mig och mina ambitioner och i dagsläget alldeles för grön för att jag ska orka ta tag i att utveckla honom. Det ger mig mest ångest att tänka på hur lång väg jag har kvar med honom och hur mycket tid, energi och pengar jag behöver lägga ner, om det ens ska räcka halvvägs. Och det ger mig press att tänka att jag sitter där med en häst som är helt galet bra och jag har ambitioner som täcker 30% av hans kapacitet. Jag klarar mig så himla bra med en kuse som kan speeda runt upp till 1,35 med mig flaxandes där uppe. Mer behöver jag absolut inte, och tro mig när jag säger att Hampe är ämnad för större uppgifter än så ;)
 
Så så är det, helt enkelt! Hampstern är nere i Holland ett tag framöver nu och sen får vi se vad som händer. Humlis ska betäckas som planerat och jag inväntar nu nästa brunst. Tycker april är liiite tidigt att betäcka om hon nu skulle ta sig på första försöket.. Hingstvalet hänger förresten i luften fortfarande... Finns ju SÅ mycket fina... !!

Kommentarer
Postat av: mariam

Heja Danai, du är så mogen/modig som gör detta för dig/Hampus.
Hästarna finns ju kvar om än på lite avstånd.Hampus kan du följa virtuellt, Humlan kan snusas,klappas på och umgås med, vid behov:-)
Kram M

2018-04-12 @ 14:27:47
Postat av: Anonym

Vilket otroligt moget beslut. Både intressen och människorov en hel massa annat kan ju gå i perioder: man kan rida i 20 år och sen göra nåt annat 20 år. Man kan va gift med nån i 10 och sen ha ett annat förhållande efter det. etc! :D Men läskigt är det, det kan ju kännas som en identitetsförlust tills man har fått tid att växa in i nånting nytt.

Jag har ett liknande beslut att ta med mitt jobb: i 5 år har jag arbetat stenhårt med utbildningen (som är svår att komma in på) till mitt drömjobb. Och nog är det ett drömjobb, men jag är stresskänslig och otroligt dåligt rustad mentalt för att kara av det, även om studierna gick bra. Önskar att den där insikten om att drömjobbet inte passar mig kan få bli handling en dag så att vardagen kan bli en vardag att må bra i. Svåra beslut! :D

2018-04-12 @ 18:07:10
Postat av: Therese

Jag känner exakt likadant, jag och min mamma delar häst och just nu tar hon det mesta med ridningen. Jag rider ut och tränar någon gång ibland men känner precis som du att jag inte orkar med det målinriktade arbetet. Det är jobbigt dock, när man känner att hästarna är ens identitet, jag har liksom aldrig gjort något annat. Men jag tar hellre lite avstånd nu än ledsnar helt på det. Tycker du tagit mycket kloka beslut :)

2018-04-12 @ 22:31:11
Postat av: Matilda

Klart Humlis är vårt lilla barn. Gosigaste och snällaste hästen i hagen 😍 Bästa Humlis och bästa Danai, kom och pussa på henne och tjöta skit nåndag❤️

2018-04-13 @ 09:37:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0