Journey

Nuförtiden vet ni ju att jag öser lovord över Hampus. Om någon missat det så säger jag det igen: Han är helt magisk att rida och ger en helt sjuk känsla i hoppningen. Jag tror utan tvekan att han är den bästa häst jag någonsin suttit på. 
 
Men det har faktiskt inte alltid varit så. 
 
När Hampus föddes var jag mitt uppe i min mest hetsiga tävlingssäsong i livet. Tävlade nationellt varannan helg iprincip med omväxlande storhäst och ponny. Det var Globenkval, SM-kval på både häst och ponny osv osv. Jag hade inte alls tid för Hampe egentligen. Och så har det egentligen varit under hela hans uppväxt. Han har hela tiden varit väldigt tydd till mig (efter att jag slet ner honom på marken när han försökte spinga över mig som 3 veckor gammal bebis) och det är lltid bara jag som hållit på med honom. Men när jag hade skola och 4 hästar att hålla i tävlingskondition, träningar, tävlingar, prov etc så hanade han i skymundan. I hela sitt liv har han liksom varit i skuggan av mina "förstahästar". Finns exempelvis nästan inte en enda bild på honom som föl - hur tragiskt?!?!
 
 
När jag sålde Flisan hösten 2015 - då Hampus var 3,5 - var han lite insutten. Men när jag inte hade någon annan häst så fick ju han åtminstone en betydligt större portion uppmärksamet och då blev han inriden ordentligt. Jag hade aldrig ridit in en häst tidigare så jag gick lite på känsla. Med andra ord slängde jag på sadeln och longerade utan att hästen någonsin var longerad förut. Men inte brydde väl hans sig om det. Som med allt här i livet tog han det med en klackspark, haha. Jag hade ju för övrigt sett att han kunde hoppa i löshoppningen, men vi var inte särskilt duktiga på att underhålla den om jag ska vara ärlig så han är bara löshoppad några gånger faktiskt. Helt ok språng, men inget "wow wow wow".
 
 
 
Jag tyckte från början att han var väldigt tråkig. Även när han blev mer ridbar under sin 4årsperiod. Han kändes seg, stor och älgig. Oelastisk och trist. Inga egentligen superbra språng, även om hans inställning till hinder alltid varit bra. Jag har fått flera bud på honom genom åren, från varierande klientel, men aldrig gått hela vägen till försäljning även om det varit nära ett par gånger. Någonting sa väl åt mig att behålla honom med tanke på att han har en sällan skådad stamtavla. Men jag gillade honom iallafall inte speciellt mycket. Han har känts för stor och tråkig. Jag är ju mer för mindre, eldigare hästar (/STON) egentligen, och här satt jag nu på en stor, långsam valack. Jag har alltid älskat honom från botten av mitt hjärta, men i ridningen så kändes det bara omöjligt. Jag var för liten och han var för stor och för långsam. Och så blev han skadad på det. Motivationen fann liksom ingen ände på sitt ständiga förfall, haha. 
 
Men så hände någonting i somras när han började komma igång efter sin skada. Jag fick till ridningen på honom. Balansen, den egna styrkan, formen, trycket, regerbarheten och ridbarheten. Mycket tack vare min underbara vän Ursula i Stockholm som genom otaliga telefonsamtal och diskussioner hjälpt mig få en syn på ridningen som hon själv har och som är delvis inspirerad av Working Equitation. Helt plötsligt bara rasade pusselbitarna på plats i en hastighet jag inte trodde var möjlig. Första gången när vi hoppade efter skadan tänkte jag att "åh herregud jag vet inte ens var jag ska börja för att få ordning på åbäket". Jag visste att han KAN, men jag visste bara inte hur i hela friden JAG skulle lotsa fram det. Det var ungefär 1,5 månad sedan. EN OCH EN HALV MÅNAD PEOPLE!!!! Kolla på honom nu liksom. Blir mamma-stolt rakt in i hjärtat av bara tanken på hans utvecklingskurva. 
 
Det är knappt 1,5 år mellan dessa bilder...
 
Min tilltro till den här hästens kapacitet har nog alltid funnits där någonstans mitt i all hopplöshet jag känt med honom, tillsammans med en väldigt, väldigt stor kärlek. Men det är inte förrän de senaste veckorna som jag faktiskt börjar inse att "helvete, vad bra han är". Stundtals blir jag lite förundrad över vilken jäkla kuse vi fött upp, jag och mamsen. Han har ett fantastiskt psyke och en ridbarhet som är to die for. Alla borde få chansen att rida en Hampus någon gång i livet. Det är en ren njutning varenda gång jag sitter på den ryggen. 

Kommentarer
Postat av: Maria

Kul läsning! Hade tänkt att han var lite far away från dom andra hästarna som varit med på bloggen, så va nyfiken på om du sett den där kapaciteten hela tiden :)

Svar: VÄLDIGT far away snarare, haha!
Danai Doverholt

2017-10-16 @ 19:16:46
Postat av: Anonym

Vad är det för stam? :) väldigt fin!

Svar: Baltimore-Everest. Mamma gick intl 1,35-klasser som 6-åring innan hon skadade sig och halvsyster på mammas sida tävlad internationella 1,45-klasser trots att hon bara var dryga 150 hög själv :)
Danai Doverholt

2017-10-16 @ 20:07:25
Postat av: Lina olina.blogg.se

Det har verkligen märkts på din skrivning att ni klickar sista tiden. Så roligt! Kan du inte berätta och förklara mer om det du lärt dig och fått ändrad syn på med hjälp av Ursula? Jag har en lite långsam dam själv och vill gärna höra tankar o få tips!

2017-10-16 @ 23:26:28
Postat av: Anonym

Djupt imponerad av dig, din ridning och ditt tänk. Hampus är kanonfin och du har gjort ett HELT amazing jobb! Drömmer om att kunna skaffa mig en liknande häst som han i framtiden! Skulle varit riktigt roligt att träna för dig någon gång, åker du ut och har träningar? Befinner mig själv i Dalarna också :)

Svar: Nu får du allt passa så jag inte börjar gråta alt. blir kaxig. TACK!!! Jag åker ut och har träningar lite överallt. Hör av dig på FB eller 0739399024 så fixar vi något ☺️
Danai Doverholt

2017-10-22 @ 11:58:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0